Blogg Mammas machete

Idag har Allmänningens rikaste man varit hemma hos mig. Han är inte särskilt rik egentligen, men han har den enda nya bilen (och den enda bilen bortsett från vår och ett andra skrothögar). Han är dessutom, som många medelklass-colombianer tyvärr är, ganska elitistisk.

Sedan han och frun kom hit för sju år sedan har ingen av dem någonsin lämnat sitt hus utan bilen. Det fick jag reda på när frun klagade på att hon började bli fet för att hon inte längre gick på gymmet. Men hon ville inte alls hänga med mig och promenera när jag föreslog det. Det kunde ju vara farligt, eftersom man inte visste vilket pack som rörde sig i krokarna. Sedan jag svarade att just det var ytterligare en anledning att lära känna ”packet” i bygden hon bor har vi inte pratat med varandra. Förrän idag.

Det var ganska roligt. Ärendet gällde nämligen att få låna någon av mina barns skrivböcker från ettan. Dottern i familjen har hittills gått nollan i en av San Gils dyra privatskolor, ”den enda möjliga skolformen för mitt barn!”, men nu visade det sig att det har blir hemskt jobbigt att behöva lägga flera timmar på att hämta och lämna varje dag. Kanske Allmänningsskolan inte var så dålig ändå? Och jo, efter att ha ögnat igenom Francescas matte- och spanskabok kom ett förvånat  ”Älskling, det här är ju exakt samma pedagogik som privatskolan!”.

Hon börjar om två veckor. Det är bra att ”pöbelns” barn snart kommer att leka med henne och att hon kommer få svettas med hackan under översyn av lärare E. Att byta privatskolan mot den resurssvaga Allmänningsskolan är inget nedköp, utan ett hejdundrande lyckokast, tror jag. En möjlighet att växa upp till en tolerantare och skönare människa!  En chans för både livet och världen att gratis skolas in i det enda som visat sig funka år 2012 – lokala hållbarhetsagendor, development from below och gräsrotsinitiativ. 

Nä. Ikväll blir det inget långt inlägg. Jag är jättetrött. Ska lägga mig ner och läsa ut de sista sidorna i den här, Corinne Hoffmans bestseller ”Den vita masajen”. 



Fast risken är i och för sig att läsningen bara gör mig tröttare. Corinne blir dödssjuk och fattar inte var någon säger. Och så är han så elak Letinga och hon är helt förvirrad över sin mans svartsjuka som hon finner helt ologisk. Jag har undrat hela boken varför hon inte bara åker hem... fast det är klart,  jag har också undrat hur mycket pengar hon har tjänat på sin bestseller....? Man kanske borde sno idéen och med buller och bång ge ut ”Den vita Allmänningsbon”?!

Nja. I det stora hela gillar jag inte böcker där vit framgångsrik kvinna hamnar hos mörka elaka män. Seyerstad eller Hoffman spelar inte så stor roll. Det är inte det att det inte är viktigt att höra om orättvisor i andra delar av världen, det är det att vi redan är så smockade med vårt eget perspektiv på svartsjuka, macho-män från ”andra kulturer”. Det blir helt enkelt tråkigt. Och lite frustrerande. För nu när jag färdar de sista sidorna i Den vita masajen har jag inte blivit ett dugg klokare på masajer. Kvar blir en otillfredställd och irriterande nyfikenhet på  denna ”andra sida” ur den andra sidans perspektiv.  

Letinga, snälla, skriv den! 

Barnen då?, har flera läsare undrat när de läste gårdagens inlägg om Miriams plötsliga blindtarmsdöd. Ja, vad händer med barnen? Det är väl den största frågan när någon ung mamma eller pappa dör. Både verklighet och litteratur är fullsmockad med föräldrarlösa barn på barnhem, i fosterhem, på gatan. Är inte i själva verket barns övergivenhet det allra värsta med döden?

Det har pratats mycket om Miriam idag. Det har också pratats om hennes tre barn. Men om man ska hitta ett ändå så litet glimmer i sorgbrunnen (och det ska man försöka göra!) så har ingen jag pratat med behövt ställa frågan om vad som kommer att hända med dem. Förutom Miriam och barnen bodde mamma, systrar och en kusin i samma lilla hus. De har alltid varit närvarande i barnens liv och kommer fortsätta vara det. Barnen kommer inte behöva att byta hus och hamna hos någon avlägsen moster de bara träffat på jularna. De kommer inte splittras upp i fosterhem. De kommer inte behöva byta skola, dagis och rutiner. Allt kommer fortsätta vara som.... nej. Riktigt som vanligt blir det ju inte utan mamma, men i alla fall så vanligt det om möjligt kan bli. Det är en av fördelarna med att vara fattig på Syds landsbygd. Familjerna är större, lever i mindre hus, ofta lokalt förankrade i samma bygd och kan fungera som ett socialt skyddsnät som träder in där staten suger.

Synd bara, det där allra sista. 

Jag: ”Va? Vem, hur...? Vadå dött?

Grannen: ”Har du inte hört, Julia?”

Jag: ”Nä....”

Grannen: ”Miriam, Yoels mamma, du vet hon som bor vid vägen nere vid affären... i din ålder.

Jag: Miriam, Miriam...?Ah, hon som skelar? Nä, hon är yngre än mig! Men vadå, vad hände? Är hon död?

Grannen: I natt. Det var blindtarmen.

Francesca: Vad är blindtarmen?

Jag: Blindtarmen? Dog hon av blindtarmen???!!!

Grannen: Jo..

Francesca: Har blindtarmen dödat Yoels mamma?

Jag: Herregud.... Eh, jo lilla gummis, blindtarmen sitter här och ibland kan den bli inflammerad,  och då plockar man ut den på sjukhuset...... Marta, varför kom hon inte till sjukhuset?

Grannen: Tja... hon VAR på sjukhuset.... (suck)... de skickade hem henne.

Jag: Men vad.... det är ju.... men....det är ju.....

Grannen: Precis... neglegencia médica.. rätt exakt samma som hände David.

Tystnad. Jag tuggar på min yuca. Marta häller upp läsk. Francesca dricker. Klunk. Klunk. Klunk.

Miriam var inte äldre än 25. Hennes äldste son är sex år och går i mina barns skola. Mellanbarnet är runt fyra och den yngsta dottern sex månader. Hon badade henne i tvätthon igår när jag och flickorna åkte och badade. Hon hälsade skrattande mot mig med sina skelande ögon och höll upp dotterns lilla hand till vinkning. Vi vinkade tillbaka.

Mamma sa en gång efter att ha stött på Miriam i affären att hennes synfel hade kunnat rättas till om hon blivit undersökt som liten. Att hon var ett typiskt exempel på hur det kan gå när en stat inte kan garantera bra sjukvård till alla. Jag log och svarade att den här gången var det positivt, att man inte behövde vara perfekt för att vara vacker utan att det tvärtom var Miriams skelande guldbruna ögon som gjorde henne strålande, speciell.

Nu ska jag ringa till mamma, gråta och säga att den här gången fick hon rätt. 

Vi badar varje dag nuförtiden. Februari, det är en sån tid. Turistsäsongen är slut. Stränderna, klipporna och floden är öde så när som på bybarnen och några spridda backpackers. Turisternas skräp är borta. De hugna gamarna likaså. Korna har släppts ut från de under högsäsongen lämpliga inhängnaderna och går runt och betar och bajsar lite som dom vill. Don Arturo har slutat med simringsuthyrningen och tagit upp sitt vanliga jobb igen. Med en gammal simring som stöd till brädpallen ger han sig ut till flodpoolernas mitt och hivar upp sand som strömmarna tagit med sig för att sälja till byggen för några kronor säcken. Regnen kommer inte förrän i mars. Fortfarande är det varmt och snustorrt. Om mornarna ligger floden spegelblank och skimrar i ögonfärgsgrön. Klipporna blir stekheta framåt lunchtid. Restaurangen är stängd, men man kan fortfarande knacka på hos familjen som bor där och få stekt flodfisk, kokt yuca (maniok) och den starka koriandersåsen ají. Vid tre-tiden börjar det blåsa. Det är den bästa tiden. Vattnet krusar sig på ytan, den lilla sandstranden har vågränder och påminner, liksom den friska blåsten och de varma röda klipporna, om havet. Mina skönaste barndomsminnen är när jag ligger med friskvåt kropp på solvarma klippor i havsbris. Tärnö, Älöfjärden, Klintemåla, Gryt. Det sägs att man alltid letar efter dom sen, när man blir stor. Att man försöker fånga återglimtar av de där minnena under hela livet. Jag tänker på det. Jag flyttar min blöta kropp en halvmeter åt sidan där klippan är hetare, kisar i solen, ser mina döttrar framför krusvattnet i sanden och blir plötsligt säker: Det är därför jag bor just här. 

Bloggarna Sus och Duktiga tjejen har trott att vi har utedass. Det har vi inte, så jag tänkte reda ut det här med bajs och kiss på den colombianska landsbygden en smula.

Utedass existerar inte i Allmänningen. Innan bygden fick vatten indraget i mitten av 90-talet bajsade de flesta ute någonstans. Det fanns inte särskilt många hus här då och gott om skog så det gick nog finemang.  När akuedukten byggdes började de som hade råd bygga så kallade pozos secticos, toabrunnar. Den enklaste toabrunnen, som de flesta bygger i Allmänningen, är helt enkelt ett hål på två gånger två meter, cirka tre meter djupt. Sen kopplas ett rör från hålet till toastolen. Ovanför hålet gjuts en cementplatta. Även de hus som inte har vatten inkopplat till toan har toabrunn. Man spolar med en hink vatten.

Toabrunnen är bara till för toan. Allt annat vatten får avledas i rör till närmsta bäck eller flod, vilket inte är särskilt bra. Diskmedel och tvättmedel rinner ju direkt ut i naturen.  Toabrunnarna är inte heller problemfria. Jordväggarna kan lätt rasa in och täppa till. Vi har byggt upp brunnens väggar med tegelstenar placerade med mellanrum emellan. Då riskerar inte hålets väggar rasa in samtidigt som kiss och bajs sugs upp av jorden runtomkring. De allra mest avancerade brunnarna har tre schakt med galler som fungerar som ett litet reningsverk.  Efter att ha filtrerats genom de tre schakten blir kiss och bajsvattnet ganska rent och kan användas till bevattning i jordbruket.

I det stora hela är toabrunnarna ganska farliga, och – förutom möjligen de mest avancerade – inte ett dugg gångbara ur en hållbarhetsaspekt. En toabrunn fylls upp efterhand och är full efter cirka 10 år beroende på hur mycket man använder toan. Då får man antingen öppna hålet och tömma brunnens innehåll någonstans eller helt enkelt bygga en ny. Bygga en ny är enklare och billigare, vilket gör att Allmänningen är full av gamla toabrunnar som gör den sismologiskt aktiva och eroderande marken instabilare än vad den redan är. Det farligaste är att brunnarna kan explodera om trycket av metangasen blir alltför stort. Alla brunnar förses med ett luftrör, men det täpps lätt till av löv och annat.

Fortfarande finns det Allmänningsbor som inte har toa överhuvudtaget. Att installera toa är inte särskilt dyrt om man gräver brunnen själv och får tag på en begagnad toastol, så jag tror att det mest handlar om gammal vana. Det finns fortfarande gott om ”monte” (orörd mark) kring de flesta hus där man samlar ved om mornarna. Trots att de flesta har en gasspis stående någonstans lagas maten oftast över öppen eld. Också av gammal vana, tror jag. Gas är dessutom dyrt och knepigt att forsla hem tanken om man inte har bil.

När jag går ut och går om mornarna brukar jag se 80-åriga P’s röda kofta skymta fram bland buskarna uppe vid ingenmanslandets kullar. När hon hör mig komma längs stigen sticker hon upp huvudet och vinkar. Bajs är inte särskilt laddat här.

Så var det med den saken! 

Egentligen är strömavbrott helt ok. Man kan anspassa sig. Skriva för hand, åka till närmsta stad för att kolla internet och ladda mobilen emellanåt. Laga mat med gas. Lägga sig tidigt om kvällarna eller tända mysiga ljus.

Att inte ha vatten är annorlunda. Kan någon anpassa sig till det? Att inte tvätta händerna eller borsta tänderna? Att inte spola på toan? Att inte kunna diska, tvätta håret, tvätta kläder, koka kaffe eller helt enkelt dricka ett glas när man blir törstig? Nä.

I förrgår gick huvudröret för Allmänningens vatten sönder. Det ryktas om att det ska bli lagat idag, men det är inte säkert. Hoppas.

Här är mitt kök i morse:

(Jag är snäll och fotar inte toan. )

Det är nåt med min moppe. Först hängde den upp sig i bensinmackens (förlåt, bensintantens) backe. Trots att jag drog i som bara den och fick igång bra impuls så stannade den i mitten. Det är en gammal Suzuki 80 och är rätt knepig att starta. Man måste gasa järnet samtidigt som man sparkar igång det hårdaste man bara kan för att motorn ska fatta vinken. I brant uppförsbacke måste man dessutom bromsa samtidigt, vilket är svårt eftersom samma hand som används till handbromsen blir upptagen av gasen och foten till fotbromsen upptagen av att sparka. Jag har alltid tänkt att jag är en rätt stark person med bra balans, men det var helt omöjligt att behålla kontrollen över den tunga moppen. Efter det tioende försöket svor jag mer än jag sparkade. Då kom Jesus son och hjälpte mig. Han är 14 år och lyckades på andra försöket. Jag körde småleende hem och tänkte på att det måste känts gött för honom att ha impat på mig och hela byn. Sen kom jag till Allmänningsbacken. Och då hände det igen! Den är ännu brantare och dessutom full med löst grus över stora oregelbundna stenar. När ett helt gäng barn kom ut från sina hus för att glo på mina försök började jag nästan gråta. ”Äsch, jag gör det”, sa ett av barnen plötsligt. Det var Illampus dagiskompis Tatianas storebror. Han går i femman och lyckades på första försöket. När allt kommer omkring är det kanske inte något med min moppe. Det är något med mig.  

På tal om husbyggen. Tips till alla som ska bygga bo på varma ställen – kolla först att det växer grästräd, alltså olika bambusorter, på tomten innan du slår till!


Ovan fr v. Kökets innetak från vårt ”caña brava” -bestånd. Staketet kommer också från tomten. 

Nedan fr.v Likaså toaväggen. Och här är en del av vår bambuskog. 

Det händer oftast när jag kommer tillbaka från resor. Jag vill bygga ett nytt hus. Plötsligt känns allt så makalöst opraktiskt, som att huset där vi bor helt enkelt uppkommit, utan planering, med de billigaste materialen och de märkligaste hugskotten.

Det är precis så det är.  

När vi köpte marken fanns där förutom en rymlig och stadig tvättho, enbart ett rum på några få kvadrat med jordgolv, inga fönster och en grind i bambu till dörr. Vi tyckte huset var fint ändå och ville inte riva en enda tegelsten. Om vi gjort rådfrågat någon skulle vi fått höra att renovera och bygga om gamla hus alltid blir dyrare än att riva och bygga nytt. Det hade inte spelat någon roll. Tiden var knapp och vi hade ändå inte lyssnat.

Istället byggdes huset ut efter behov, pö om pö, där det blev enklast och billigast, och där vi för stunden tyckte det blev estetiskt roligast. Toan var viktig. Eftersom det ursprungliga huset saknat både toa och vatteninstallationer, bestämde vi att inte stöta oss med de gamla väggarna för mycket och istället bygga toa-huset separat, en bit från huset. Men på den perfekta platsen stod ett guanabana-träd som vi absolut inte ville ta bort. Toabrunnen, toa och dusch fick istället installeras ganska långt från huset, vilket inte gjorde så mycket. Det var ju torr-säsong. Då. Köket var också viktigt att fixa snabbt. Tegelväggar byggdes helt enkelt upp kring platsen där vi haft eldstaden. "Matsalen" hade vi utanför, i det fria. När regnperioden kom blev det ohållbart och vi byggde ut ett tak från köks-huset. Som kolumner använde vi några av de träd vi ändå fått fälla för att bygga toan. Det var knotiga så kallade ”arrayanes”. Vi tyckte resultatet blev roligt och såg ut som om köket var en skog. Av någon anledning hade även colombianen Julian glömt av att regnperioder på tropiska platser inte är något att leka med. Vattenmassor välde in och lade sig som leriga sjöar i de gropar som skapats där vi byggt. Så fort det torkade upp lite blev det till att lägga in cementgolv och plattor, inte bara i kök och toa utan också på ALLA de utrymmen som knöt ihop kökshuset, toahuset och sovhuset. Men någonstans tog plattorna slut. Sten!, tänkte vi och åkte till floden och hämtade massvis av rundslipade stenar. Massor av andra åtgärder har kommit till. Ännu fler finns kvar att göra. Under tiden lär man sig att anspassa sig. Till exempel ställa in en potta i sovrummet under regnperioder så att små kissignödiga barn inte behöver springa ut i natten. Plasta in datorn under torrperiodernas nätter så att inte dammet från ännu bara platser ska förstöra den (också). Eller huka sig på exakt rätt sätt varje gång man går ut från köket så att man inte får en vass arrayan-gren i ögat. Gå barfota hela tiden för att lättare känna underlagets form och inte vricka fötterna på de runda stenarna. Till exempel.

Ett hus är som ett barn man aldrig kan ångra. Men om jag någon gång skulle få möjlighet att åter igen sitta på en mark med litet vackert ruckel på så hade jag nog tagit ett fint fotografi av det. Istället. 

Helt omöjligt att sopa. 
En åtgärd som räddat många pannor. 

Julian har hyrt en lokal. Där ska han sälja det enda man kan sälja här – slöjd och turistservice, typ cykeluthyrning.

Visst, man kan sälja politik också och där ligger väl det lilla minustecknet för den nya lokalen. Den bråkige Mario och hans anhängare höll nämligen hov där under borgmästarvalet. Sedan han flydde fältet har lokalen stått öde. Jag var där igår och hjälpte Julian att tvätta bort den politikerkänsla placet förknippas med. Vi använde det enda vi har för tillfället – färg, som vi målade roliga figurer med på väggarna.

De var så roliga att två personer stack in huvudet och undrade om vi skulle starta dagis. 

För fyra år sedan fick jag några bananplantor av en gubbe. Jag satte dem nere på slänten. Varje gång jag har gått förbi sedan dess har jag tyckt att de ser rätt risiga ut. De bruna vissna bananbladen ska ju klippas av och plantorna gödas om det ska bli nåt och jag är en urkass odlare som inte borde bo på landet. Prutt.

Hela den uppfattningen förändrades idag.

Känslan må vara helt oberättigad, men jag sprack av stolthet när jag såg den. Vet att det är ohållbart i längden med alla flugor, men jag kunde inte låta bli att hänga upp klasen väl synlig under taket. 

Tänk, nu ser det ut som man tror att det ser ut här. 

Förödelsen var enorm. Zell hade stupat. Goibon var död. Och av Max-steel, han som alla hade satt sitt hopp till, var det inte mycket kvar. Han hade inte ens byxorna på sig. (Och inte huvudet heller.)

Har min son

1)    1. Kollat för mycket på TV?

2)    2. Kollat alldeles för lite på TV så att fantasierna istället måste få utlopp på sina nya fölse-prylar? 

Colombias vackraste svenska har gett mig en makalös present. Annikas ex-dator har svenskt tangentbord, större skärm och är dessutom Mac-en jag aldrig haft. Min tonårings-"dotter" Paolita får min gamla PC och ska minsann klara gymnasiet med buller och bång! Men ännu roligare med nytillskottet är att den har kvar sin musik. Och roligast av allt är att det finns en mapp som heter 90-tal.

Hehe. 

Jag behöver väl egentligen inte säga mer än att det var över 15 år sedan jag lyssnade på de låtar jag skrålar till just nu. Jag har knappt lyssnat på svensk musik överhuvudtaget på 10 år. 

Men om det är något kroppen minns så är det musik. Texterna sitter fortfarande som berget och blundar jag blir jag helt plötsligt full av förväntan. För ikväll är det fest på fritidsgården och det finns en som är snygg där som dessutom HÄLSADE på mig igår! Jag kryssar mot honom mellan FILA-dojor med mitt häxblandnings-självförtroende, men faaaan, den där fittan i 8c bjöd precis upp honom och det är sista tryckaren, världen rasar och jag rusar ut i snön med mulat hjärta. Får jag sista, Ida? 

Äsch. Kanske skönast att öppna ögonen? För i köket står Julian och öppnar cachacan vi köpte i Brasilien och - vips! – har vi ”himlen runt hörnet” igen.  

(Julian: Nä, sätt på den där doktor Kosmos igen istället!).

Tack Annika!

Känslan kanske alltid hade funnits där eller så skapades den en kväll i oktober 2002 i downtown Bogotá. Stål mot halsen och stål mot magen. Röster: Rör dig inte så blir du inte skadad. Jag rörde mig naturligtvis inte, men jag litade inte på vad rösten hade sagt heller. Jag kände hur stålet mot halsen darrade. Jag tänkte att personen som höll i kniven var rädd och att man kan aldrig lita på en rädd människa.

Men den där gången höll de vad de lovade. De försvann med pengarna jag haft i fickan. En sådär 100 spänn tror jag det var som virvlade bort med några av Bogotás alla rånare och det kunde ju kvitta. Men känslan, eller kanske mer ett slags kroppsligt tillstånd, fanns kvar.

Spänt axelparti, regelbundna bakåtblickar och motionsgångstil. Varje gång jag besöker Bogotá kommer det där ”på sin vakt”-tillståndet tillbaka. Det är förunderligt egentligen. Så fort jag stiger av bussen på terminalen blir jag helt automatiskt vaksam, släpper aldrig handen om väskan, stannar aldrig upp om jag inte måste, observerar varenda människa jag möter, analyserar varenda röst omkring mig, varenda fotsteg. Och så fort jag stiger av bussen några dagar eller veckor senare i Allmänningen blir mitt beteende helt tvärtom oavsett om det är dag eller 2 på natten. Väskan dinglar kring en ledig axel, jag går långsammare, andas friare och vänder mig sakta mot fotstegen bakom mig med ett leende, härligt hundra på att det bara är någon som vill hälsa mig välkommen tillbaka.

(Ja, du kan vara lugn nu, kroppen. Jag åker hem imorrn.) 

Klockan är midnatt och jag har just kommit till Bogotá för att lämna min mamma på flygplatsen. Från min terassvy i stadsdelen la Macarena funderar jag på på allt roligt man kan göra när man inte har några barn att somna, utfodra och passa. Bli full på en tangobar? Tagga en vägg? Eller helt enkelt göra min favvosyssla – vandra omkring ensam med luvan på i timmar, titta på folk, stadsljus och bilar, tänka på viktiga och oviktiga saker och veta att jag kan gå här hela natten för imorgon kan jag sova hur länge jag vill.

Det härligaste är känslan.

Godnatt.

Föräldrarmöte idag igen. Eftersom terminen inte ens har börjat på allvar handlade det gudskelov inte så mycket om uppfostringsmetoder. Istället gick mötet ut på att samla in pengar från föräldrarna till ditten och datten som skolan behöver.

Det är sorligt vad ditten och datten är och påminner mig om att mina barn faktiskt går i en enormt fattig skola. Förutom skrivböcker, färgpennor och blyertspennor som man får köpa själv, saknar skolan bland annat sopborste och svabb. Förra veckan fick barnen städa gården från fimpar och trasiga ölflaskor med fingrarna. En annan grej är papperskorgar till toaletterna. Eftersom man inte får spola ner pappret i toan, slängs det nu på golvet bredvid toastolen. Barnen får alltså plocka upp papprena med plastpåsbeklädda händer när de ”har” toan. Jag är inte ett dugg äckelmagad, men just det här känns ju inte så fräscht.

Som tur väl är är i alla fall skolbyggnaden hel. Värre är det för skolan uppe vid gruvan som har stora sprickor i byggnadens bärande kolumner. Jättekul, i synnerhet med tanke på regionens höga jordbävningsrisk.  ”Var försiktiga med ungarna”, vad rektorns svar till de oroliga lärarna. Lättare sagt en gjort när de dagligen arbetar under de fallfärdiga taket.

Och det är ju det här som är så tråkigt. Visst, för Allmänningsskolan går det an för föräldrarna att samla ihop till städmaterial och nya papperskorgar till toaletterna. Men grejen är att detta enligt lag ligger på kommunens bord och indirekt på statens. Enligt lag ska colombiansk skola vara gratis. Föräldrar ska inte behöva lägga ut pengar till nödvändigheter varje termin. Tyvärr gäller detta i regel bara på pappret.

Men vad ska vi göra då? Vi kan ju inte ha skolan skitig bara för att hålla på principerna? Nej. Tills nästa måndag ska varje förälder betala 40 kronor till städmaterial. En struntsumma? För en handfull andra föräldrar ja. För resten nej. Cirka 50 procent av Allmänningsskolans föräldrar rör sig med en inkomst på UNDER 800 kronor för ETT HELT HUSHÅLL, i MÅNADEN (lägg på att levnadskostnader i Colombia numer inte skiljer sig särskilt mycket från Sveriges). Resultatet blir att klassklyftorna blir så synliga. Jag känner mig dum när jag erbjuder mig att betala för min fattiga granne och hon i sin tur skäms för att ta emot. Ändå gör vi det för att vi båda vet att hon annars måste dra in på maten. Och hur känner sig barnen då, de som måste vädja till klasskompisarnas föräldrar för att få nya uniformer?

Borgmästaren i sin tur, har en sprillans ny importerad stadsjeep. Jag vet, man bör inte göra dessa jämförelser, men bor man i ett litet samhälle så går det bara inte att låta bli. Som en mamma uttryckte det efter mötet: Tänk, om han bara valt en tidigare årsmodell på den där bilen, så skulle hela kommunens skola kunna få det skolmaterial de har rätt till.

Ja. Och Allmänningens skolbarn skulle – om än bara i skolan – känt sig likvärdiga. 

Jag stod där på Leticias souvernirgata och drog i en ”typiskt” hängmatta i djungelgarnet kumare när jag såg den. Den låg instoppad under ett bord med små rätt fula souvenirfigurer i teak-trä och gav från sin undanskymda plats en hint om att turister i Amazonas inte direkt söker svensk allmoge när souvenirinköp ska göras. Håll i hatten, det jag såg var en riktig trasmatta!

Nu ligger den i vårt vardagsrum, är jättefin och skön och får läggas till i listan på ”svenska” grejer hemma hos mig. Förutom en detalj då, en av trasränderna (de vita) består nämligen av myggnät!

Det sägs att den ökände nu fallna FARC-comandanten alias Mono Jojoy fick sitt täcknamn efter dessa djur. Varför han fick det, vet i katten. För inte är det väl för hur de ätbara larverna mojoyjoy smakar? Kryddstarka och krispiga på utsidan. Sammetslena och saftiga på insidan.

Nä.

I vilket fall som helst blev de på sitt sätt en bra avslutning på Amazonasresan.

Puss och kram djungel! 

Eftersom Salvador och jag missade planet, missade vi också möjligheten att vara hemma på sin fölsedag som går av stapeln idag. Han var lite ledsen igår för det, men jag hade en plan:

”Vi firar här”, sa jag. ”Gå och lägg dig gubben, så ska du få en hejdundrande present när du vaknar”.

Presenten var perfekt. Jag hade fem Dragon Ball-figurer som han suktat efter i flera månader i väskan... trodde jag. Klockan 12 igår kväll insåg jag att påsen med Gohan, Goku, Freezer och dom andra ligger i Julians väska, och den borde väl vara hemma i Allmänningen vid det här laget. Och så tänkte jag på vad jag brukar lära ut som mamma, men inte lever upp till själv – ge aldrig ditt barn illusioner!

Sedan klockan sex i morse har jag varit ute på stan för att hitta en ersättningspresent så länge tills han vaknar klockan vid 8-tiden.

Och tja.... utbudet är väl inte särskilt stort här vid den här tiden. Ett par flip-flops? Nä. Ett par vita skoluniforms-strumpor? Nä. En pirog? Hedu.

Suck. 

Det är nåt med mig och flygplatser. Det blir alltid någon knas. Idag var det min sons biljett som av någon anledning inte syntes i flygbolaget LANs datorsystem. Det var också min in-checkningskvinna som inte tyckte det var konstigt för en familj att köpa tur-och-retur till alla utom den sju-årige sonen som bara fick enkel. Det var även så här att Leticias telefonlinjer inte funkade just idag för att ringa till LAN-kontoret i Bogotá. Det var också något med att alltid komma lite för sent så att planet hann lyfta innan Salvadors biljett helt plötsligt uppenbarade sig på hennes skärm.

Jo.

Nu är Salvador och jag kvar i Leticia ända tills imorgon då nästa plan går. Det är lite spännande. För nästan varje gång jag får flygplatsknas händer något som säger att det fanns en mening bakom den missade resan. I Miami träffade jag en gammal vän som jag inte haft kontaktuppgifter till. I Paris åt jag – helt otippat – den godaste måltiden i mitt liv med flygbolagets fjäsk-kuponger och i New York fick jag en ny vän jag aldrig kommer att glömma. Jag anar i och för sig vad dagens missade plan redan har fört med sig – konserten med den svenske musikern Per-Erik Hallin. Märkligt upplyftande att lyssna på hans starka stämma och svenskt mellansnack mitt inne i Amazonas. Ännu märkligare att det svenska mellansnacket tolkades till spanska av min gamle Bogotá-kompis Pontus som jag inte sett på åratal. Vad som emellertid slog mest var att jag efter konserten fick lyssna på vad Per-Erik gjort i många filmer – vara Kalle Ankas röst.

Tänk att man kan ha ett flygbolags datorsystem att tacka för allt det här!

Per Erik med fans på Leticias park-scen

Ikväll spelar helt otippat mannen bakom den svenske Kalle Anka-rösten i parken i Leticia.

Synd att jag har ett plan att passa då. Annars hade det blivit lite dråpligt. Hon åkte ända till Amazonas djungler för att Per-Erik Wallin live, liksom.

Plötsligt öppnas djunglen och Amazonas biflod förvandlas till en välklippt gräsmatta. Och båten till en golfbil. 

När man besöker Amazonas verkar det typ omöjligt att bada. Det finns pirayor, krokodiler och en fisk som simmar in i ditt urinrör för att växa till sig.

Dessvärre verkar detta inte bara stå i turistinfo.

Först berättade gubben som sålde tinto till mig i Puerto Nariño att en man försvunnit när han badade härom året. När de hittade honom dagen efter fanns bara skelettet kvar. Sen berättade en grabb på det antropologiska museet att en flicka i femårsåldern just fått sin fot spetsad av en rocka. Och igår berättade Alba att Ticunafolket aldrig skulle få för sig att hoppa i sjön Tarupoto, för där kryllar av pirayor.

Mmm, fast det är roligare att falla pall för grupptrycket. Amazonas flodbäddar i februari ser nämligen ut som Kolleviks badplats i juli. 


Första raden: Hamnen i småstan Puerto Nariño. Andra raden: Sjön Tarapoto och stranden i Ticunasamhället Santa Clara

Det är enormt spännande berättelser. Igår blev de ännu starkare i skenet av vad vi pratade om efteråt. ”Historierna försvinner”, sa Alba. ”Jag berättar dem varje dag. Det är min uppgift innan jag dör, att berätta så mycket som möjligt för alla som vill lyssna. Men det är inte så många som lyssnar längre. Att lyssna är det svårt. Att lyssna är det svåraste.”

Jo, hon har nog rätt Alba. Ticuna-folkets gamla historier trycks i tusentals böcker, görs om till barn-tv och gestaltas på Bogotás teaterscener. Det är fint. Det kan bli jättebra. Det når ut till massor. Det är enklare. Men, det är inte samma sak att sitta framför TVn eller bilderboken som att bänka sig på en gammal trästock i Albas fina hus när kvällsgrodorna nyss börjat kväka i djunglens mörker.

Tack Alba. 

Amazonas, vilka djur tänker ni på? Apor, papegojor och jaguarer, eller hur? Denna trio får väl med god marginal räknas som en typisk Amazonas-bild inför besökarens blick.

Det märktes idag på restaurangen i Santa Rosa på Peru-sidan. De hade två apor, en tigrillo-unge och en papegoja. Aporna var bundna, med stort spelrum visserligen, men repet kring halsarna såg inte ut att göra dem säkskilt lyckliga. Kattdjuret var bundet med en kedja och låg på ett bord och sov. Ibland öppnade den ögonen en smula för att sluta dem igen några sekunder senare. Papegojan var den enda som var fri. Vingarna var faktiskt inte klippta, men ändå satt den kvar där på sin stege. Kanske hade de haft den sedan den var liten.

Jag är ingen apa. Jag kan inte veta vad de känner över att ha ett rep kring halsen. Kanske är de olyckliga. Kanske är de inte det. De kanske tvärtom trivs med den snälla restaurangägar-tanten som verkade älska sina djur över allt annat. ”De tycker om att vara här, de har varit här sedan de var små. I djunglen blir de dödade, uppätna, kanske sålda. Jag ger dem jättegod mat. Vi håller av dem.”

Men det var otäckt när hon tog Julian om axeln och sa att eftersom han blivit stammis där under sina otaliga Amazonasresor genom åren naturligtvis slapp betala för att fotografera djuren. ”Alla andra måste betala. Det ger mer pengar än restaurangverksamheten.”

Amazonas treenighet – papegojan, jaguaren och apan – säljs till turister redan innan resan. Flygbolagen vinner. Sen säljs den på plats som fysiskt fotografi. De mindre turistentreprenörerna vinner. Sen visas de upp på ”Amazonas-foto-kvällar” runt om i världen. Jag var där. Jag såg dem. Jag missade ingenting. Turisterna vinner. Fler människor hugas till sina Amazonasresor.

Under tiden sitter en av många små förlorare och suger på en matbit som barn kastat till dem.

”Du ser ledsen ut”, sa Salvador till apan.

”Han kanske är hungrig”, sa Francesca. ”Vi ger han nåt”.

”Titta”, sa Illampu. ”Nu blev han glad!”

Om det bara kunde vara så enkelt!

Jag låtsades det idag, att det var så enkelt. Salvador, Francesca och Illampu är inte redo för den stora lektionen om Amazonas utbredda illegala djurhandel. Sa bara att alla djur är lyckligare när de är fria bland träd.  

Jag är egentligen här för att skriva om barn i Amazonas. Nu vill jag hellre skriva om det här. Tyvärr – verkar det som – har det senare potencial att bli en mycket sorligare historia. 

Leticia är en colombiansk stad med 35 000 invånare mitt inne i Amazonas. Det finns inga vägförbindelser. Från Bogotá kan man bara komma hit med flyg.  

Annars kan man komma lite varstans, tycker jag.

Vi tog en båt. 



5 minuter senare var vi i Santa Rosa, Peru.

Och så var vi i Leticia igen. 

Det har väl varit en hel del (berättigat) skitprat om det colombianska sjukvårdssystemet på den här bloggen, men vissa saker är bra – exempelvis att vaccinationer är gratis – även för utländska 50 plusare.

Mamma tvekade först om att följa med oss på min reportageresa i Amazonas. Det var ju så hemskt många vaccinationer som man behövde. Det kostade flera tusen spänn. Dessutom var man tvungna att ta dem tre veckor innan avfärd. Biverkningar kunde vara feber, illamående, trötthet osv. Till råga på allt, skulle min gula-febern vaccination inte gälla. Jag tog den -99 och den håller bara i 10 år. Malaria-kuren skulle dessutom påbörjas en vecka innan avresa och fullföljas någon vecka efter hemkomst.

Men i Colombia är allt annorlunda. Vaccionationerna till djungelområdena är gratis – även för min mamma som inte är bosatt här. Man kan ta dem samma dag man ska åka (till och med på flyplatsen om det skulle vara). Gula-febern-vaccinet håller dessutom i 20 år, vilket betyder att jag inte behöver sticka mig igen. Det blir heller inga biverkningar. Malaria-tabletter tar man I FALL ATT man får malaria, alltså inte i förebyggande syfte utan som medicin.

Hrm. Vem ska man lita på då?

Tja, eftersom vi åker imorgon så finns det inget annat val. Vi litar på Colombia.

Mamma ska inte få Gula Febern

Johannes bor i Bogotá och bloggar, liksom exempelvis Annika och jag, om livet i Colombia. Just nu verkar det finnas ett mystiskt samband mellan mig och Johannes. Hans senaste två inlägg i bloggen "Er man i Colombia" tar nämligen upp precis vad vi nyss pratat om över spagettin ikväll – Bogotás slumområde Ciudad Bolivar och att Colombia är ett av världens "lyckligaste" och "ekologiska" länder. 

Det senare utgår från Happy Planet Index härom året. HPI mäter hur lyckliga ett lands befolkning upplever att de är kombinerat med deras ”ecological footprint” (alltså hur lite/mkt negativ miljöpåverkan som sker per capita). Colombia kommer på andra plats.

Jag hade svårt att tro det när mamma berättade det för mig. Ändå, precis som Johannes så målande skriver, så känns det inte obegripligt. "Jag slås av alla skratt när jag är här", skriver han. "Höga, hjärtliga. I butiker och i trappuppgångar möts man ofta av ett leende och en blick som ser en...".

Jo, jag kan hålla med. Dessutom, trots ganska total avsaknad av miljötänk, så lever de flesta colombianer jag känner otroligt miljövänligt, konsumerar pyttelite, har ingen bil, flyger aldrig osv. Det är istället TNCs som sabbar Colombias ekosystem och personerna bakom dem är – som vi vet – mycket sällan colombianer själva.

Johannes andra inlägg handlar om Bogotás slumområde Cuidad Bolivar. Han skildrar medelklassmannens möte med slummens leriga kullar, fattigdom och våld. Det är en vanlig bild av Cuidad Bolivar och den är helt sann. Men samtidigt, sett i skenet från Happy Planet Index, väcker den funderingar.

Vi kom in på det över middagen idag som en förlängd arm av samtalet kring Colombias topplats i HPI. Fattigdom är naturligtvis en bidragande faktor till att människor konsumerar mindre och inte kör bil, men kan människor i extremt fattiga områden, som exempelvis Ciudad Bolivar med allt sitt våld, verkligen vara lyckliga, ändå? Min man Julian, som växt upp i Ciudad Bolivar, fick svara:

Jag växte upp i en kokande gryta. Jag såg flera mördade människor i dikena under min uppväxt. Hälften av mina barndomsvänner är döda idag. Av oss som finns kvar blev två "sicarios", yrkesmördare.  En stack, säger ryktet i alla fall, "al monte", till gerillan. Vi övriga har jobb och familj, tja, helt som vanligt. Med dem pratar jag ofta om vårt gamla barndomsgäng. Vi spelade fotboll hela nätterna. Vi fick läsk-pengar ibland av snälla pappor. Det var alltid någon som åt hemma oss. Vi gjorde läxor tillsammans. Först efteråt fick vi gå ut och spela. Det hände att det blev skottlossning. Vi fortsatte spela ändå. Vi spelade hela nätterna. Jag kan ju se att det inte var en jättebra barndom. Ändå minns jag mest fotbollen. Fotboll, läsk-pengar och drömmar om att bli fotbollsproffs. Min vän X var bäst, han gjorde alltid de coolaste målen. Det är förresten han som är "sicario" idag. Jättekonstigt egentligen, för tänker jag på honom och mig och alla oss andra så skulle jag, jo, säga att.. tja, ingen bra barndom, men lycklig på något sätt ändå – ja.

Det är en ärlig och stark barndomsberättelse, tycker jag, men också ett intressant svar då det även uttrycker lyckans komplexhet, att lycka är personlig, flexibel, oberoende, ologisk och sällan hänger ihop med välfärdsparometrar och ”goda förutsättningar”. Tack Julian. 

Tja, jag hajar ju att det som ligger framför mig på stigen handlar om en svart två decimeter lång mask med tusen oranga ”fotingar”, men vad håller han/hon/den/dom på med?

Vad är det som kommer ut ur den stora masken? Är det magsäcken, månne? Bajsar den? Eller är den lilla masken den stora maskens barn? Håller mammamask på att föda det i så fall? Men maskar kan väl inte vara däggdjur? Det kanske helt enkelt är två maskar som har sex? Eller pussas?

Eller nåt.

Jag gick ner till mammas hus. Tog en kaffe. När jag kom tillbaka var stigen tom. 

Nu när mamma är här får jag tillgång till hennes Lonely Planet-guide om Colombia. All turistlitteratur bygger ju på att skapa en bild av platser, vilket gör att den ofrånkomligt generaliserar och ibland, osar alldeles för mycket fördomar, tycker jag. Till exempel LPs avsnitt om Women Travelers i Colombia.  

Colombia är männens land, står det. Machismo och sexism genomsyrar samhället. Var man en går så blir man sexuellt trakasserad (fast, tilläggs det, anklagar man någon colombian för det skulle han förmodligen bara försvara sig med att han gav en fin komplimang). Ett tips för att undvika att ”local peacocks” skriker ”min lilla snygging” efter dig eller klär av dig med blicken kan du ta på dig anständiga kläder och bära med dig ett foto på din (påhittade) make. Det är vanligt att kvinnor blir utsatta för våldtäkter och överfall, något man kan förebygga genom att undvika ”männens territorium” såsom barer, fotbollsmatcher, minor och byggarbetsplatser.

Okej.

Jag har aldrig haft något till övers för Lonely Planet. Men när jag läser sånt här skulle jag vilja skriva en själv.

Det är jättekul att vara tjej i Colombia. Många kommer att försöka ta kontakt med dig, prata med dig och skrika att du är snygg på stan. Som svenska kanske du tycker situationen är obekväm eftersom du inte är van, men lyssnar du noga så inser du att 99 procent av vad män säger till dig är snälla saker. Att det finns god mat på den och den restaurangen. Om du kan säga vad klockan är på engelska. Att du har roligt gult hår. Att du är vacker.

Att skrika fula sexistiska ord är INTE accepterat i det colombianska samhället. Om någon mot förmodan skulle säga något riktigt fult, till exempel ”kom min lilla hynda så går vi och knullar”, kan du med full rätt säga till på skarpen eller gå till polisen. Det gör colombianska tjejer.  

Precis som i Sverige existerar ”mäns” och ”kvinnors” territorium i Colombia. På en colombiansk bar är det ganska exakt som hemma – det blir lite extra mycket ”hallao baby, fjååår jag blujda på en bjärs”. Annars kan typiskt ”manliga” colombianska rum bli en upplevelse för livet, till exempel byggarbetsplatser (OBS, fråga först om din närvaro är ok, det är ju faktiskt en arbetsplats). Du kommer att få lyssna på många spännande berättelser och i egenskap av utlänning även bli tillfrågad om du kan berätta din historia. Säg inte att du har en man, då finns risken att de du pratar med tycker synd om dig för att han inte gillar ditt sällskap så mycket att han följde med. Säg istället att du är singel för då kommer alla vilja ta hand om dig, skydda dig, behandla dig som en prinsessa...

... fast det är klart. Det kanske är just det du INTE vill...

... och i så fall..

... så finns det andra länder som du får ut mer av att besöka. Norge är ett hett tips! 

(Tja. Jag hoppas ni fattar vad jag menar. Jag är självklart feminist. Jag är för jämställdhet mellan könen. Jag vill inte att någon ska blir bemött på ett kränkande sätt eller bli dragna över en kam för att de kvinnor. Eller för att de är män. Jag tycker synd om colombianska män ibland. Särskilt när jag läser LP.)

Tips: Om mina erfarenheter från "manliga" colombianska rum kan exempelvis läsas här och här. 

Om tidigare mornar i början av maj sker ett märkligt fenomen här i Allmänningen. Atta Laevigata, en av världens största myror, flyger ut från sina jordhålor för att älska. Då står hela Allmänningen där med hinkar och myrbetts-vana händer. Ju fler man fångar desto bättre. Förr fick man tur i kärlek, numer får man stålar, vilket, på sitt vis, är ungefär samma sak. 

Min Allmännings-son har fått en fångst. 

Mycket långt borta, rättare sagt i det brittiska företaget Edibles webshop kan man köpa rostade jättemyror från Allmänningstrakten för flera tusenlappar kilot. Ungefär fem procent av detta går till myrfångarna. Det är en ganska liten utgift för Edible, men en ganska stor inkomst för Allmänningsborna. Den borde vara större. Med tanke på, liksom.

Ätbara insekter är framtidens miljöhopp. Zimbabwes friterade maskar, Thailands stekta gräshoppor och Colombias rostade myror ses av FN-organet FAO som ett hållbart alternativ till kött. Bort med miljöfarliga boskapsmarker! Vi äter vilda insekter istället! 

Mot olycklig kärlek.

Ursprungsfolket los Guanes, vars kultur försvann när de spanska kolonisatörerna kom för 500 år sedan men fortfarande utgör lejonparten av Allmänningarna, ansåg jättemyran vara helig. Detta var innan kornas tid och jättemyran var deras enda proteinkälla vid sidan om los faras och andra små skogsdjur. När guanipojken blev kär i guaniflickan fångade han myror och gav henne i present. Först då fick han gifta sig med henne. Atta Laevigata visar sig bara för den person som är förmögen att känna sann kärlek. Nämligen. 

Annika vill veta hur ”colombianiserad” jag blivit efter alla mina år här. Hur stora blir kulturkrockarna när du kommer till Sverige, undrar hon. Det är en intressant fråga som jag skulle vilja ställa till alla utlandsboende. När man pratar om kulturkrockar brukar det i regel funka tvärtom. Det är i ”det nya landet” kulturkrockarna förväntas infinna sig, inte i ”det gamla landet” när man återvänder. Det finns naturligtvis kulturkrockar på båda hållen. När jag läste samhällsgeografi pratades det mycket om placelessness, att det finns många människor i dagens migrationsströmmar, både första och andra generation invandrare, som inte riktigt känner att ”tillhör någonstans”. Ett annat begrepp som är intressant i vår rörliga värld är ”världsmedborgare”, som till skillnad från ”omedborgare” känner en slags tillhörighet överrallt. Detta är naturligtvis också geografiskt tingat. Tyvärr är det av visum - och ekonomi-skäl lättare för människor i Nord att bli ”världsmedborgare” än människor från Syd, som många flytt krig och fattigdom och lever i sina nya länder i de ilegala invandrarnas oacceptabla tillvaro. Jag skulle kunna hålla en hel blogg om de orättvisor och den ojämlikhet som osar ut från dagens migrationspolitik, men nu till frågan och mig. Jag har inte bott i Sverige under någon längre tid under hela mitt vuxna liv så det är klart det finns kulturkrockar! I synnerhet så synliggörs en hel del ”svenskheter” som man i Sverige tar för självklart men lyfts fram i ljuset av ett annat lands kultur. Jag gör en liten lista utifrån mina egna erfarenheter som – tyvärr kanske – känns ganska klyschiga och klassiska, men såhär ser de ut:

1.       HJÄLPA TILL. Det finns jättemånga hjälpsamma svenskar, men jag håller faktiskt inte med om att Sverige är ett särskilt solidariskt land, i alla fall inte internt och i synnerhet inte i jämförelse med Colombia. Ett exempel av många (tyvärr): jag var på besök med tvillingbebisarna vinter 2006 och skulle ta bussen till Karlskrona för att hälsa på en kompis. Mamma hjälpte mig upp på stationen för att baxa in tvillingvagnen i bagageluckan. Värre var det när jag kom fram och skulle hoppa av vid stans centralstation. Där stod jag med en 1-åring som inte kunde gå själva på varje arm och frågade chauffören om han kunde vara snäll att hjälpa mig att ta ut vagnen. ”Nä”, blev svaret där han stod bara en meter från vagnen. ”Den får du ta själv!”. Jag var så arg att jag kokade i kylan när jag satte ner mina bebisar på den isiga gatan och tog ut vagnen. Jag fortsatte vara arg i flera dagar efteråt tills jag läste att Länstrafiken stadgar förbjöd personalen att hjälpa passagerarna med bagaget så att de inte skulle bli utslitna. Då började jag skratta. Allt – både företagets skyddsstadgar och chaufförens ovilja (rädsla, lathet?) till att bryta dem (gå emot LAGEN, liksom) kändes mycket typiskt för Sverige. Jag hade glömt bort det. Inte en enda gång på bussar, på Transmilenio, i taxis har jag ens behövt fråga om hjälp med mina barn i Colombia, istället har händer flödat!

2.       MAT. Vissa saker kan jag sakna, exempelvis klassiker som lösgodis och keso. Andra saker jag alltid älskat – grovt bröd, filmjölk, havregrynsgröt – tyckte jag inte jag fick någon behållning av senaste gången jag var i Sverige. Jag tror det handlar mycket om att jag i Colombia vant mig vid mycket fetare mat. Empanadas, yuca frita, patacones, churros con bocadillo – allting är friterat här och kroppen anpassar väl sig till det. En annan sak är hur man äter i de olika länderna. I Sverige är ju oftast lunchen ganska liten – en sallad, en tonfiskbaguette, en omelett. I Colombia däremot är lunchen huvudmålet, du får soppa, huvudrätt och efterrätt, alltid varm, lagad mat. Frukosten är också ofta tillagad – potatissoppa eller äggröra med majsbröd och ris. Skillnaderna märktes framför allt på mina barn i gemensam kör när vi var i Sverige i somras – ”Vi saknar Julians frukostar!”.
 
Men det här går inte av för hackor!
   
    HÄLSA PÅ. Hur många gånger har inte jag under mina Sverige-besök glömt att man helst ska ringa innan?!

2.       TA AV SIG SKORNA INNE. En klassiker. Jag glömmer det alltid. Även hos dom jag hälsar på som jag inte ringt innan...

3.       SLÄNGA TOAPAPPER I TOAN. Också en klassiker. Handen med pappret letar alltid i några sekunder efter hinken bredvid toan innan jag inser att Sverige har så pass bra avloppssystem att det går att slänga i toan. Man går ju på toa flera gånger varje dag och de där rörelserna sätter väl sig i kroppen...

4.       HUNDFRITT. Ok, allemansrätt finns väl på något vänster även i Allmänningen. Man kan gå överrallt, korsa folks mark utan problem osv MEN, man gör det på egen risk. Risken är dock, till skillnad från skräckexempel från USAmerika, inte män med gevär utan hundar. Små sådana visseligen, som mest vill leka, men eftersom jag är hundrädd har Allmänningens hundtäthet satt sig i min kropp. Jag lyssnade spänt varenda sekund under Sverigebesökets alla skogspromenader i somras och blev helt överlyckligt lättad varje gång jag såg något för Colombia MYCKET ovanligt – väluppfostrad hund i koppel.

5.       KONSUMERA. Visst, det konsumeras som bara den i Colombias storstäder, men det kan ALDRIG mäta sig med var folk köper i Sverige. Storhandla är exempelvis ett begrepp jag aldrig kommit nära varken i Allmänningen eller på andra platser i Colombia. Istället köper de flesta just vad de behöver för dagen. Allt i säljs i lösvikt (förutom i de monsterköpcentrum som växer upp som svampar utanför Bogotá) och jag ser grannarna handla exempelvis 1 blöja, 1 pyttepåse olja, 1 binda, 1 cigarett osv. En annan sak är nya vitvaror. Jag har mött mycket få colombianer som ens skulle tänka tanken på att slänga en gammal, men fungerande TV för att köpa en ny. Musikanläggningar, kylskåp, mixers osv används till de absolut inte går att laga längre. Detta är kanske en av de största kulturkrockarna jag får i Sverige. Sveriges miljötänk i all ära, men när man ser hur mycket svenskar i gemen konsumerar, känns alla miljömärkningar bara som ett sätt att få folk att köpa ännu mer (nu med gott samvete inkluderat).  

Detta är sju saker som jag rent spontant tänkt på de gånger jag besökt Sverige efter att jag bosatt mig i Colombia. Men jag måste ändå tillägga det här med kulturkrockar är knepigt och mina kan absolut inte jämföras med exempelvis många colombianers upplevelser från Sverige (jag har hört både skräck- och solskenshistorier). En kulturkrock uppstår väl just i brist på förståelse och acceptans mellan människor och detta gäller både besökande och bofasta parter. Jag är ju svensk, är uppväxt med den svenska kulturen och båda jag och andra kan ta de små kulturkrockar som byggts upp genom åren med ett skratt. Och – viktigt - jag var dessutom på semester!

Många härliga önskerubriker att ta i tu med. Gött.

Idag blir det rent spontant lite om matkultur här i Allmänningen. Illampu fyllde fyra idag och det var inte riktigt meningen men vi firade på restaurang med... taramtaram... hönsfotsoppa!

Överallt på den colombianska landsbygden är det helt i sin ordning att lägga hönsfötter, magsäck, hjärta och tarmar i soppor. Soppa är dessutom ett måste innan varje större måltid och då passar det bra att koka den på vad som blir över av huvudrättens kyckling eller nötkött.

Min lilla Illampu, född i Allmänningen, strålade med hela ansiktet när hon fiskade upp hönsfoten bland potatis och maniok i soppan. Mums!, utbrast hon och sög länge på klorna.

Sen blir avståndstagandet större och större beroende på avståndet till geografiskt ursprung.

Bogotáfödda Julian äter när han måste. Jag äter när hönsfoten tagits bort. Men mormor däremot.... hon fick klökreflexer idag och kunde knappt äta någonting av något annat heller på en bra stund. 



Det är naturligtvis en vanesak. Men bortser vi från den matkulturella skalans delikatess och äckel-variabler, så är bygdens sätt att konsumera kött egentligen jättesunt. I alla fall om man jämför med andras. En av våra största miljöbovar är boskapshållning. Ju mer vi konsumerar av en ko eller en kyckling, ju mindre boskap behöver hållas för våra behov.  

Jo tack, sa mormor.

Men sen kom fisken och öppnade upp hennes aptit igen. Fisk som ugnsbakats i bananblad är tydligen en lättare mattradition att anta som utomstående än hönsfötter. Faktum är att det är så himla gott. Vad man än stoppar i de här bladen – fisk, ris, kyckling, till och med frukt – får en underbar lite rökig smak! Prova gärna om ni skulle ha ett bananblad över!

(Tips: ni som vill veta hur jag hamnade i Allmänningen klicka här.)

Nu är det såhär att en läsare har hojtat till om varför jag bor här när det händer så hemska saker här. Min blogg tecknar ett spännande, men farligt och bitvis hemskt liv med fattigdom, vapen och knark, tycker läsaren som anser att jag skriver bra, men ack så negativt. 

Okidock.

Jag tycker faktiskt inte att jag skriver så värst mycket om negativa saker. Däremot skriver jag mycket om saker som berör mig. Saker som berör är ofta (men långt ifrån alltid!) jobbiga, men – eller kanske just därför - också viktiga att lyfta fram. Det är när vi belyser och pratar om orättvisor vi kan sätta ett frö till förändring. Att analysera dem och sätta in dem i ett sammanhang (exempelvis bloggarens vardag) kan göra att läsare kan förstå sammanhang som annars förblir osynliga. Det är en styrka i utlandsbloggar, tycker jag, eller för den sakens skull i alla bloggar. Hade jag bloggat från Sverige hade jag också skrivit om jobbigheter jag stöter på. De hade säkert sett annorlunda ut och handlat om andra saker, men för den sakens skull inte varit mindre jobbiga.

Men här i Allmänningen är ändå det mesta ganska o-jobbigt faktiskt. Jag har skrivit och kan skriva om det också. Om hur mysigt det är att lyssna på cikador om nätterna. Om att det är skönt att aldrig frysa. Om hur tryggt det känns att bo i en bygd där alla känner varandra och hur man kan låta sina sex-åringar gå till skolan själva. Om att äta mandariner från egna träd. Sånt. Det gör jag gärna. Också.

Tanken är ju att ni läsare ska få behållning av det jag skriver. Därför frågar jag er idag:

Ska nästa Allmännings-rubrik bli

a.       a. Matkultur

b.       b. Föda barn

c.       c. Livet som militär

d.       d. Valfri önskerubrik

Späääännnande!

Love!

Det revs och drogs som bara den i morse. Mormor är ju bättre än tomten, som någon uttryckte det. Jo, mormor är ju lite rikare än ”tomten”, sa exempelvis jag.

Sen satte sig jag och min nyhitflugna mamma ner med kaffe och fortsatte med det vanliga:

”Har det hänt nåt i Allmänningen då? Som du inte skrivit på bloggen alltså.”

”Nä... jo, dom har lagt lite nya rör.”

”Har det hänt nåt i Karlshamn då? Som du inte outat på facebook alltså.”

”Nä.... jo, dom har byggt om simhallen.”

”Det skrev du.”

”Jaså, ja. ”

Vår tids ultimata trygghet – småortsaktigt och cyberglobalt på samma gång!

(fast jag kan inte låta bli att drömma mig tillbaka till en tid som aldrig varit min. Då människor hade hela tiden de inte fysiskt setts på att ta igen och inte bara sedan senaste inlägget eller wall-posten). 

Jag hittade bromsmanicken till slut hos Nubia i stans VW-kvarter. Trots tomma fickor skrattade jag mig tillbaka längs med Bogotás kaosgator. Solen sken för en gångs skull. Och där kom HON!

Det blev ett fint återseende. Det bästa av allt var att Illampu verkade känna igen henne, trots att mormor och barnbarn inte setts sedan hon var två år. Det första min nu fyraåriga dotter gjorde var att visa sin första ”lösa” tand och fråga var presenterna var nånstans.

Helt i sin ordning, alltså. 

Ta med den här blytunga manicken till ”el siete” (sjuan) i västra Bogotá och leta bland hundratals mek-verkstäder efter ”sista chansen”, en kvinna som heter Nubia och uppges ha en gammal bromspump (?) till tysktillverkad VW-buss årgång 1970 till försäljning. OM hon har det kommer hon bli rik och jag bli fattig. Nubia är en smart affärskvinna som under hela sitt femtioåriga liv gjort stora pengar på bilägande desesperados på jakt efter reservdelar bara hon har. Och OM hon INTE har en sån så kommer jag ta lån och köpa mig en Twingo eller annan blänkande medelklassbil och glömma att jag någonsin gjorde vad som helst för gamla bilar. 

1)   KYLAN. Bogotá är världens tredje högst belägna huvudstad, 2600 meter över havet. Luften är torr och medeltemp kring 10 grader. Men det är inga 10 grader som vi brukar plocka av oss jackor för i svensk april, nej, Bogotás kyla tränger sig in i kroppen, under alla kläder, halsdukar och mössor, in i märg och ben. Jag bär linne, långärmad t-shirt, kofta, munkjacka och vanlig jacka just nu. Jag är dessutom inomhus. Ändå fryser jag.

2)   GAMLA HUS. Ja, jag är inomhus, men det spelar ingen roll. Husen i den gamla centrumdelen byggdes i spansk kolonialstil för flera hundra år sedan. Det huset jag bor i nu har tre meter i takhöjd och stengolv. Alla rummen vätter mot en utomhus-patio och har trädörrar med gluggar både nere och uppe där det blåser in is-luft.

3)   APELSINJUICE. Jag vill inte bli mer förkyld än vad jag redan är och passar på att köpa glas efter glas hos gubbarna och tanterna i apelsinjuicevagnarna.

Jag Jag har ingenting annat att tillägga. Jo, människorna som gör att det GÅR att må fint i ”la nevera” (kylskåpet, allmän colombiansk benämning på huvudstaden). Alla gamla fina vännerna såklart! Och en ny – Annika! Tjejen bakom en av Sveriges mest besökta utlandsbloggar är precis lika go i verkligheten. Så det så!

Har nyss kommit till Bogotá efter en lång bussresa. I vanliga fall tar den sex och man brukar ha hela bussen för sig själv. Men nu, turisttider ni vet, är den fullsmockad och tar åtta timmar, mest på grund av alla militärstopp längs vägen. Militärstoppen är inte så jobbiga som de låter. En grönklädd grabb med k-pist på ryggen hoppar upp och ber alla män hoppa av. De visiteras och får sina id-handlingar kontrollerade medans bussen letas igenom efter knark och vapen. Men idag hände något spännande. Två gånger. Första gången var i utkanterna av småstaden Barbosa. Så fort bussen stannade och militärerna blev synliga kutade en 20-årig passagerare genom gången till bussens bakre del, snubblade över min väska och mumlade en snabb ursäkt innan han med ett schhh-tecken mot mig och flickorna sprang in och gömde sig på toan. Andra gången var precis innan staden Tunja. Samma procedur upprepades, fast nu var det inte bara en person utan TVÅ som av någon anledning behövde gömma sig för myndigheterna. Mannen, med mustache och 90-tals skinnpaj, hade stigit på bara för någon halvtimme sen. Nu krockade han med 20-åringen i gången. De tittade på varandra några sekunder. Sen försvann de in på den minimala busstoan båda två! Jag och fyra andra kvinnor i bakre delen av bussen följde med spänning militärens genomletning av bussen. Skulle han kolla toan den här gången? Nej, för precis bredvid toa-dörren blev han tilltalad av tjejen i sätet bakom oss. Illampu drog i mig just då, så jag hörde inte vad hon frågade om, men avledningsmanövern funkade. När militären försvann ut från bussen log hon mot mig och blinkade. Brottslingshjälp eller helt enkelt ett uttryck för colombianskt myndighetsförakt i allmänhet? Tja, vi fick i alla fall lite action på vår resa. 

Aktiviteten har varit hög på Annikas fina blogg nu i dagarna. Anledningen – namnfunderingar till den nya människan hon väntar på. Jag har också kommenterat flitit. Fråga mig inte varför, men namn på nya ungar är något av det roligaste som finns.

Ännu lite roligare är att ta en snabb titt på vad folk heter i Allmänningen.

NIXON – hoppas det snygge moppebudets föräldrar inte visste vad USAmerikas president gjorde under sitt mandat utan bara valde eftersom de tyckte det var fint (?).

LUIGI – det andra moppebudets namn är väl i högsta grad en generationsfråga? Eller döptes han till det för att alla Marios som också finns här inte skulle vara så ensamma?

ANDERSON – hur det vanligaste svenska efternamnet blev förnamn till en bonde i östra Colombia för 36 år sedan är en gåta.

JONSMIT – tja. Har man idétorka så kan man ju alltid ta ett av världens vanligaste namn – John Smith och använda som förnamn.

USNAVY – ett vanligt flicknamn vid karibiska kusten. Men Allmänningskvinnan som fått heta det här uppe bland bergen har förmodligen inte döpts efter den största båten i hamnen... 

Har ni läst ”Hundra år av ensamhet?” Då vet ni att Melquiades på många sätt utgör en utvecklingsfaktor för romanens skådeplats Macondo. Han passerar den lilla byn med jämna mellanrum. Som utomstående visar han de isolerade Macondo-borna nya påfundigheter, som exempelvis is, magneter och förstoringsglas, men framför allt fascinerar han och hänför han med sina historier från omvärlden.

Melquiades finns, eller har funnits i hela världen, inte minst i det svenska bondesamhället, som vi exempelvis kan läsa om i Sara Lidmans Hjortronlandet.  Krämare, luffare, resandefolk kom förbi med exotiska varor och än mer exotiska berättelser i utbyte mot logi i gårdarna.  

Här i Colombia kallas de helt enkelt caminantes, vandrare, och bär på samma magiska energi som Melquiades eller Fröken i Lidmans bok.

Med festivalen som dragkrok har caminantes från alla hörn kommit till byn. En av dem är Aurelio. Han föddes för femtio år sedan i en kustby i Karibien och äger två saker. En hatt och en häst. Hatten är i skinn och har en papegojafjäder i brättet. Hästan är i hårdplast och syntetfiber. Med dem åker han omkring på kontinenten och gör magi med både egen ficka, barns humör och människors föreställningsvärldar. Det kostar 1000 peso, typ 4 spänn, att rida på hästen. Mamma, pappa eller mormor får ta en bild på köpet. Att lyssna på Aurelios historier – från Amazonas djungler, Barcelonas imigrantkvarter, Calypsons arkipelager – kostar vad man tycker det är värt. Detta läggs i hatten.

Men Aurelio har något annat också.

Illampu blev stucken av en slags geting, de där svarta som finns här och gör så fasansfullt ont. Då lämnade Aurelio sin häst och sin hatt en stund och började trolla. Djupt nere i bröstfickan fick min tårögda fyra-åring fiska fram en hemlighet. Asken var stor som en tumnagel och tittade man riktigt noga hade den påfåglar, fjärilar, riddare och förföriska jungfruer inristade på locket. Inuti fanns en illgrön kräm, som, enligt Aurelio hade kraft att ta bort allt ont i hela världen.

Både jag och Illampu tror honom. 

Januari är marknadernas och festivalernas tid här. Hör man begreppet ”folklig byfestival i Colombia” som utomstående tänker man sig lätt gamla traditioner, kanske en uppvisning av en ursprungsdans, ett katolskt helgontåg osv, men där är man – för det mesta – helt ute och cyklar. I alla fall när man tittar på programmet för "vår" bygdefestival som går av stapeln i helgen. ”Turismens, kulturens och slöjdens festival” har god potencial att berätta sanningen för oss: vad som är folkligt i en colombiansk landsbygdsby. Egentligen.

7.00 fredag är det mässa i kyrkan.

21.00 fredag är det reaggeton-fest på torget med inhyrda dansöser.

13.00 lördag är det uppvisning av polisens hästar och Harley Davidsons.

15.00 lördag är det ”festival de camiseta mojada” då inhyrda tjejer dansar i floden med vita t-shirts utan bh under.

20.00 lördag spelar Orquesta Terra Nova tillsammans med två merenguedansöser.

8.00 söndag är det uppvisning av polisens hundar.

13.00 söndag är det skönhetstävling Miss Tanga då den som har snyggast rumpa vinner.

20.00 söndag avslutas med ”vanlig” skönhetstävling då byns drottning ska krönas.

(Fritt från programmet. Jag har ingenting att tillägga, ingenting alls faktiskt.)

Det är märkligt hur förvånad man kan bli över grannarna. Jag, som älskar gamla fotografier ungefär lika mycket som mina barn (nja, nästan :), har naturligtvis inte kunnat missa den colombianska fotografen Pedro Joya. Men att jag skulle inse att en av mina vänner här är hans dotter var naturligtvis ganska otippat. Alice har inte bara en makalös förmåga att virka väskor och ett gediget nikotinberoende i tvåpaketperdag-klassen. Hon har också hela den nu avlidna farsans bildskatt på över 2000 fotografier på ett Colombia 20-30-tal. Vi har societetsdamer som vandrar längs Magdalenafloden med randiga parasoller, vi har mulåsneförare i stråhattar och helikoptrar årgång -25! Jag vet att den som inte är historiabesatt som jag inte förstår mig nu, men jag hoppar i alla fall omkring på bulliga purpurfärgade moln med en gnistrande regnbåge i fonden. Alice, får jag va med dig imorrn också?

Klockan halv sex på eftermiddagen hoppar jag in i vår bilmekaniker och väns ljusblå Renault 4 för att säga hej till Flaca i San Gil. I bilen pratar vi om trafiken, hur svårkörd rutten är nu när långtradarna, mopparna och bygdernas skrotbilar samsas med turistbussar och hyrbilar. Vi blir inte förvånade när vi strax innan San Gils infart hamnar i en liten bilkö. Det brukar bli så i turisttider, i synnerhet klockan sex på eftermiddagen då alla ska tillbaka till sina hotell från badfloder och utflykter.

TRETTIO MINUTER SENARE ÄR VI OROLIGA. Det måste hänt en hemsk olycka långt därframme, filosoferar vi. En långtradare som krockat med en turistbil, månne? Skadade människor som måste till sjukhus. Vrakbilar som måste forslas bort för att vi övriga ska kunna passera. Trots att det börjar mörkna ligger tempen på kring 30 grader. Det finns varken radio eller AC i renaulten årgång 60-nånting. Mekanikerns tre-åring gnäller i baksätet.

EN OCH EN HALV TIMME SENARE ÄR VI FLY FÖRBANNADE. Då har bilköen till slut börjat röra på sig och vi passerar ”olyckan”. Det är parkförvaltningen som sätter upp en enorm ”från väggren till väggren-skylt”. Detta har San Gils kommun beslutat att göra just idag, en av de mest traffikerade dagarna på året.  På skylten står det ”Välkommen till San Gil”.

Jo tack. Annika på Colombialiv har skrivit flera inlägg om hur saker och ting (inte) funkar i Colombia. Detta var mitt bidrag om colombiansk framförhållning. 

Paolita, min femtonåriga granne, är här hela tiden under lovdagarna. Hon leker med barnen, hon kollar på TV, men mestadels befinner hon sig på Facebook. Ibland ropas det från morfar, moster eller mamma på andra sidan bambustaketet och hon försvinner ett tag för att komma tillbaka igen lite senare.

Jag har nyss frågat henne om vad hon skulle göra när hon sprang iväg och bad mig att inte stänga ner facebook-fliken.

Hon svarade, som om det vore den mest naturliga sak i världen: ”Äsch, jag ska bara hjälpa mamma att döda en höna till middag!”

Okej. 

Årets juldagar är likadana som andra jular. Mobilen ringer och skype och facebook plingar hela tiden – Colombia som Sverige – och det är inga julhälsningar precis. Alla är upprörda, berörda, utom sig.  Julia, jag dööör. Julia uhuhuhuhuuhu!!! Julia, vad f-n ska jag göra?!!! Det är J som vill bryta upp med maken som ställt till med otrohetsskandal inför släkten, det är U som hatar sitt jobb och inte kan tänka sig att gå tillbaka till det efter semestern, det är L som inte fick komma hem till sina föräldrar på julafton eftersom ”det var fullt”, E ensam borta i sin etta i stora staden som känner att hon inte ”har gjort något med sitt liv” och N som under julfirandet grävt upp en djup och obekväm familjehemlighet som förändrar hela hans vara. Tillsammans stavas de för anynomitetens och sammanhangets skull JULEN, vilket mina vänner och bekanta också påpekar i termer som ”ackomulerad energi som exploderar”, ”krossade förväntningar” och ”kollektiv stress”, men också med kortare ord som förändringar, utbrott, uppbrott. Kanske vi borde se julen som de tre senare istället för den gemytliga familjehögtid vi brukar benämna den med?  Och kanske välkomna den som just det? Tid för förändring, tid för uppgörelser, för något nytt, nya perspektiv, nya vägar, annorlunda liv! Tänker jag i min feber, i alla fall. 

Är julen...

en oväntad present?

tusen chilli-frukter?

en fallen hjälte?

ett skeppsbrott?

ett vägskäl?

en ny morgondag?

Jag är så sjuk att jag inte ens kan stråla över att jag faktiskt hade helt rätt igår. Jag var inte bakis, jag hade influensa. Jag har fortfarande influensa, denguefeber verkar det som. Jag har feber, darrningar, diarré, kräk, hjärtklappning, huvudvärk, frossa och känner mig som en säck rutten potatis. Det gör ont i armmusklerna att skriva det här, ögonen riktigt svider när jag försöker kolla vad jag stavat fel och hjärtat värker när jag tänker på julfirandet jag lovat Flaca ikväll.

Jag är lite nostalgisk också. Det är väl sjukan, kan tänkas. Igår missade jag ett stort anrikt party. Det heter Hemkomsten, gick av stapeln på Lokstallarna i Karlshamn och inbjudningen klingade såhär vackert (och garanterat dengue-mygge-fritt):

Midvinternattens köld är fin

Julhelgen torr som en fläsksvål

Farmor har fått en tetravin

Och lillebror en soppskål

Jag reser mig upp i julstjärnans glans

Och önskar jag vore någonannanstans

En plats full av värme och vänner

Och såna jag glömt att jag känner

Vart kan jag gå för att rädda min kväll

En stadstur och känna på trycket

Kanske till Harrys och få sig en smäll

Av ett pucko som julat för mycket

Precis när jag tror att loppet är kört

Jag drar mig till minnes något jag hört

Och vet vart jag kosan ska styra

En afton på Hemkomsten fyra

Skillnaden mot svensk julafton är nog framför allt schemat. För det är nämligen först efter 12-slaget på natten som den colombianska julafton börjar, det är då man äter, då man ber la novena, då man börjar supa, dansa och det är då julklapparna delas ut om det finns några.

Jag följde traditionen halvvägs i år. Vi delade ut julklappar redan klockan 7 på kvällen och åt godis och burritos. Jag hade en förkylning på gång och klockan halv 12 när barnen stöp i säng var jag grymt sugen på att göra detsamma. Men nu gjorde jag inte det och detta är väl kanske en av de mest utmärkande colombianska jultraditioner enligt egen erfarenhet. Man får inte tacka nej! Det är inte bara oartigt och glädjedödande, utan också stört omöjligt, förbjudet, tabu!

Jag suckade och tog en alvedon, kletade på mig lite mascara och en kjol och startade ett gerillakrig mot trötthet, snor och huvudvärk. Sen dansade jag salsa tills klockan fem på morgonen. Som en god julfirare drack och åt jag dessutom precis allt som sattes i min hand: tequila, rött vin, avocado, pudding, arguardiente, friterat bröd, öl och rom. Bland annat. Jag vek mig till och med så mycket inför julen att jag åt kött trots att jag är vegetarian sedan 13 års ålder, och inte vilket kött som helst. Julmaten lechona är ett urholkat grishuvud fyllt med ris och allting som finns (fanns) i grisen, alltså tarmar, hjärta, hackad magsäck och sånt.

Jag vaknade av ett hungrigt barn klockan 7. Sedan dess har jag legat i sängen, spelat Salvadors nya Playstation, gått på toa tusen gånger, jämrat mig och varit ynklig. Influensa, klagar jag. Den värsta jag någonsin haft. Kan det vara AH1N1? Eller någon grov variant på dengue-sjukan? Dö kommer jag ju i vilket fall som helst.

Det här är tydligen jätteroligt i min familj. De hämtar andan mellan skrattsalvorna och säger att jag är den bästa julklappen. 

 Supar-hjälte igår. Ynklig sjukling idag. Under det rosa täcket finns en riktig Macho Alfa

Klassfönstren i min mellanstadieskola såhär års: Röda storbladade blommor i små krukor ombundna med röda, ibland lite guldskimrande band. De var inte särskilt fina egentligen blommorna, men de hade ett magiskt namn - Julrosor. Jag har alltid tänkt på dem just som rosor, blommor som står i fönster kring jul i sina krukor. Därför blir jag alltid lika förvånad när jag tittar på Julrosen i min kaffeskog. Den är tre meter hög och har en stam tjock som ett gammalt äppelträd. Där brukar mina barn klättra. Jag vet fortfarande inte vad den heter på spanska. Jag har frågat tusen gånger och glömmer alltid bort svaret. Julträd låter vackert, så det får det bli. Ett Julträd alltså, till alla bloggläsare! (Och en härligt självgod liten gerillatomte). 

Det finns mycket konstiga saker här som man slutat tycka är konstiga för att man vant sig. En sån är att tanka bilen. Detta görs hos en liten tant som säljer smuggelbensin från Venezuela i urdruckna rom- och cocacola-flaskor. Igår hade jag en turist, en grundskolelärare från Bogotá med mig i bilen. Han bara glodde på härligheten med öppen mun. På vardagsrummet med den blinkande julkrubban i hörnet, de guld-inramade fotografierna på avlidna släktingar, sönernas examensbevis från mellanstadiet och Jesus Kristus. På dunkarna som stod uppradade i massor bakom det blommiga duschdraperiet som fungerade som toa-dörr och på den lilla tanten som hällde upp vår bensin med hjälp av en liten tratt. Han fingrade på kameran, men vågade inte riktigt trycka till.  Som god Bogotábo var han allt lite nervös. Tänk om polisen kom, det här är ju ilegalt! Då kom polisen. Klang satt kvar på motorcykeln medans Kling hoppade av, gick in till bensintanten och bad om en romflaska bensin.

Tja, det blir väl helt enkelt såhär när det tar 30 minuter att köra till närmsta mack och colombiansk bensin är den dyraste i Latinoamerika. Ordet smuggling blir inte så laddad. Och Hugo Chávez är ju trots allt bra på det här med bensin, den venezolanska sägs vara renare och är garanterat mycket billigare. Dessutom får små tanter ett utrymme till en sprudlande affär och turister från Bogotá får en spännande reseupplevelse. Det är väl bra!?

Det är helt makalöst hur glad man kan bli. Hur fnittrigt bubblande det känns i magen. Hur värme stiger upp från tårna och strålar uppåt genom hela kroppen för att släppas ut i ett gapskratt. Hur man kan känna sig förälskad för att ens mamma just mejlat att hon sticker över till Bogotá den 14 januari.

Det är inte det att jag har världens bästa mamma. Det är det att hon är en av mina allra bästa vänner. En sån man kan sitta och prata med över en flaska vin en hel natt och känna att varje ord som sagts gjort att man växt. En sån man kan vika sig dubbel av magont-skratt på stan åt någonting som egentligen inte är alls roligt. En sån som jag ibland tänker att jag inte hade velat ha som mamma just bara för att kunna bli blodssystrar genom ”blodigt finger mot blodigt finger-ritualen.”

14 januari, mamacita. Tjingelitjingtjing!

Min julklapp

Nej. Ibland är det faktiskt inte roligt.

Jag hade en strålande dag framför mig. Allt var planerat. Tvillingarna på utflykt med sin colombianska kusin hela dagen. Julian med Illampu i hantverksståndet nere i byn. Jag hade bullat upp med en hel burk dyr pulvercapuchino. Jag gick till och med och la mig redan klockan åtta igår för att vakna tidigt i morse och sätta mig och skriva. Det var ungefär sex månader sedan jag hade en sån här helt ensam-skriv-dag. Jag hade längtat efter den länge.

Gissa vad jag vaknar upp till? Total tystnad, vilket inte betyder någonting annat än strömavbrott igen! Det är inte bara i Allmänningen utan hela trakten, inklusive San Gil. De gör något underhåll, tydligen. Elen kommer tillbaka klockan sex. En halvtimme EFTER det att Salvador och Francesca gör det.

Jag har mindre än halva batteriikonen full, vilket på min gamla dator betyder ungefär en timmes batteri kvar. Men det sägs ju att man jobbar mycket bra under tidspress!?

Jag har fått en fråga om vad man lyssnar på i Allmänningen. Tja! Nästan uteslutande lokalradio, byns egen Cristalina Estereo och San Gils la Caliente 1313. De är lite som ett colombianskt svar på hit FM eller NJR (finns dessa radiokanaler kvar, förresten?), kör alltså det som säljer bäst, vilket är en bra utgångspunkt till denna fråga.  

Colombia är ett makalöst musikland. Själv är jag spritt språngande galen i den afro-colombianska trum och flöjt-musiken – puya, bullerengue, chalupa,  fandango, chandé och andra rytmer som i alla fall jag aldrig hört talas om innan jag besökte vissa byar uppe vid den karibiska kusten. Totó la Momposina och Petrona Martínez är väl kanske de enda afro-colombianska sångerskorna som blivit regält kända internationellt. I Colombia som helhet skulle jag nog vilja tippa på att den undersköna colombianska salsan är den största genren. I Allmänningen är man dock (tyvärr) inga salsafantaster annat när det handlar om klassiska salsa-hits som exempelvis Yuri Buenaventuras Romper la Cadena och Joe Arroyos Rebelion.  Just dessa två finns i Cristalina Esteros skrivsamling och spelas ungefär tre gånger om dagen. Störst utbud finns det dock inom två mega-genrer i Latinamerika just nu. Den första är música de despecho, en genre med rötter i latinamerikansk folkmusik men som idag inte kan beskrivas annorlunda än ett latinosvar på dansband, fast lite mer macho än svenska versioner kanske. ”Jag tycker om hästar, vackra kvinnor och åka runt med mina små väninnor” lyder tillexempel refrängen till ”superhunken” Jhonny Riveras superhit ”Jag är en ungkarl” (Soy un hombre soltero). (Så ni fattar vad jag menar alltså, annars, varför inte klicka på länken?!) Den andra genren är naturligtvis reaggeton, en blandning mellan  reagge och hiphop med otroligt sexistiska texter. Fast inte alltid. En rolig filur inom reaggeton som spelas mycket i Allmänningen som annonstäders, är puertoricanen Calle 13 som satirmixar snusk och politik. En av de senaste hitarna Latinamerica är förvisso inte alls snuskig, den är bara helt underbar!

Fast nu är det ju jul och då gäller uteslutande música de diciembre – (decembermusik), oftast cumbia-rytm som handlar om sprit, kvinnor och naturligtvis julen. Här lyssnar vi på Pastor Lopez och Los 50 Joselitos dygnet runt för tillfället.

Fast inte alltid. Trots att det är festmånad just nu finns många tysta tillfällen där Allmänningen bara lyssna på cikador, getbräk och Arkitektens quenna-flöjt. Ibland tar även huset på kaffekullen ton. Det låter j-vlit bra. Tycker mamman i alla fall.

Jag vet inte hur det funkar i andra svenska familjer, men själv växte jag upp med noll ansvar inför städ och disk. Visst, jag hade nog som uppgift någon gång att bädda min egen säng och fick en gång lite extra veckopeng om jag hjälpte till att klippa gräset, men resten av huset togs om hand av vuxna. Här i Colombia gäller säkert samma sak i många familjer i städer. Hos medel- och överklass tas till och med städbiten oftast om hand av städerskor, ibland inneboende. Men för dem som inte har råd med städerska gäller – utifrån egen erfarenhet av familjer i krokarna – att ALLA hjälper till. Barn tvättar sina egna kläder för hand och diskar frukostdisken redan i fem-sex-årsåldern. Om mamma eller pappa jobbar lagar elva-åringen maten när hon eller han (oftast hon tyvärr om de är fler syskon) kommer hem från skolan. Till och med i skolan får Allmänningsbarnen städa. Det finns inga pengar till städerska. Därför tar lärare och elever hand om den biten. Sex-åriga Francesca sopar exempelvis hela skolgården efter skolan på tisdagar tillsammans med Lizette. Salvador och Fabian ”har” toan på fredagseftermiddagar.

Själv tror jag att detta kan vara ganska bra. Barnen får vara med och känna att de fyller en funktion i sitt sammanhang. Ändå hade jag nog följt min egen mamma i fotspåren och gjort allting själv (mest för att jag tror att det går snabbare och att jag hatar min röst när tjatar) OM jag inte haft Julian. Han tycker det är helt självklart att barnen hjälper till med allt och jag slutar aldrig bli fascinerad över hur han gör. Idag har Salvador, Francesca och Illampu tvättat bilen. De har skrubbat bilfönster. De har borstat bilmattan för hand. De har tagit bort lera från underredet. Utan att klaga en enda gång. De har till och med skrattat under hela tiden!

Jag utbrast frågande varför ingen vill göra något hemma när JAG ber om det. Julian svarade att det var självklart.

”Du gör städning till en sån enorm grej när du säger: Idag ska vi åka och bada! Men FÖRST ska vi sopa gången eller idag ska vi till byn och äta glass, men BARA om ni lägger in er tvätt i lådorna. Jag säger helt enkelt: Idag ska vi tvätta bilen! Idag ska vi städa duschen! Svårare än så är det inte.”

Han hade naturligtvis rätt och jag antar att det kan ligga till såhär (i alla fall enligt min erfarenhet): Städande barn är ett speciellt inslag i svensk kultur. Ett barn som städar är duktigt och bör belönas. I den colombianska finns det inget duktigt över att städa och hjälpa till hemma. Det är helt enkelt totalt normalt att alla familjemedlemmar bidrar till det enorma jobb det är att ha ett hus.

(Själv satt jag i en solstol, låtsades knyppla på ett av tennarmbanden och tittade på. Jag har fortfarande ett extremt jobbigt förhållande till hemarbete. Jag tycker det enormt tråkigt, gör allt för att slippa, men städar gärna restauranger, barer och andras hus OM jag får bra betalt. Och det där kan väl inte ses som något annat än ett symptom?!).  

Jag bor och verkar i Allmänningen med omnejd. Jag har ett hus och mina barn går i skola här. Ändå, det här med att ”komma utifrån” gör naturligtvis att man blir behandlad annorlunda. I mitt fall innebär det ofta att jag får möjlighet att lyssna på människors historier. Jag är alltjämt en utomstående som nyfiket lyssnar, kan ge nya perspektiv och inte genast berättar alltihop för moster, granne eller affärsinnehavare som annars ofta sker på småorter där solidariteten med bygden är större än personliga förtroenden. Detta gör nog att jag faller in i en slags antropolog eller journalist-roll även privat, vilket inte har gjort mig så mycket. Colombia är fortfarande upp i en halv-sekel-lång väpnad konflikt som i nuläget är starkt förknippad med landets kanske främsta epitet – knark och knarkhandel. Detta bidrar naturligtvis till en expertplats i att producera makalösa historier. Trots att de ofta är otäcka och sorliga brukar jag känna att de ger mig något, att jag kan förstå lite mer av det land jag bor i.

MEN DAGENS STORY VILLE JAG INTE HÖRA. Jag och Salvador hade nyss kommit tillbaka från mosaikpysslet på Flacas hostal och träffade en vän av en slump när vi hoppade av bussen. Vi är inga jättenära vänner, men vi snackar alltid när vi träffas och jag har länge tänkt att han verkar vara en fin människa. Vi tog en juice på trottoaren och pratade lite allmänt mysprat om allt. Att man skulle ta och åka upp till kusten, att vädret hade börjat bli finare på sistone och om vad vi skulle göra på julen och så. Plötsligt ringde hans mobil och energin förändrades. Han svarade och la på. Den ringde igen och då knäppte bort samtalet. ”Flickvännen?”, pyste jag och flinade åt deras ständiga bråk, men han bara skakade på huvudet, trummade stressat på låren och utbrast: ”Julafton! Vet i fan om jag är kvar i krokarna då!”. Det kanske bara slapp ur honom. Eller var det omedvetet meningen, för att jag skulle fråga: ”Vad menar du med det där?” Jag gjorde just det. Och han svarade.

Han var sexton och gick fortfarande i skolan i södra ghettona i Bogotá när han fick en väska av en tränare på fotbollen. En present till dig, sa tränaren. När han öppnade väskan hittade han inga nya fotbollsskor som han hade trott. Istället hittade han en nätt litet gäng påsar med kokain och motsvarande 1000 kronor i sedlar. Nu, några år senare, har han fattat att det där är en ganska typisk ingång i knarkhandeln. Dealers värvar folk bland unga fattiga killar som inte i sitt liv kan motstå 1000 spänn, men som efter ett liv bland gängen på gatan vet att de bara genom att ha sett kokainet redan ”vet för mycket”. Han tog pengarna och lämnade väskan på den indikerade platsen. Sen började han arbeta som mula.

MULA BETYDER MULÅSNA, men i narcovärlden avser begreppet den person som transporterar droger. Det kan handla om att svälja kapslar med kokain och ta ett plan från Colombia till USA. Det kan också handla om att transportera droger inom Colombia och dess storstäder.

Min vän höll på i några år. Det gick bra. Han gick i skolan om dagarna. Om kvällar och nätter transporterade han väskor till olika platser som lämnade över i olika händer. Han fick ny mobiltelefon och nya nummer att ringa varje gång. Han slogs även i gatufighter, som i Fight-club ungefär där pengar satsas på två killar som slåss utan regler. Pengarna han tjänade räckte gott för att försörja familjen. De hade haft det mycket kärvt och Bogotá är en dyr stad. Ingen frågade var pengarna kom ifrån. På frågan om varför han hade blåtiror ibland, svarade han att det hänt i fotbollen. Mamman tyckte han skulle sluta med fotboll.

FÖR EN FATTIG FÖRORTSKILLE ÄR DET LÄTT att komma in i knarkvärlden i Colombia. Det är svårare att ta sig ur och det enda alternativet är ofta att försöka klättra uppåt. Mula inom landet är oftast det första ledet. Dealers checkar hur väl personen sköter sig och hur mycket de kan lita på honom eller henne. Min vän skötte sig bra. Han visade sig inte nervös, ifrågasatte ingenting och blev uppgraderad. Han fick i uppdrag att transportera knark utomlands. Att korsa en landsgräns med knark är en annan femma än att röra sig med knark inom en stad. Det visste han. Han började bli rädd och sa nej till uppdraget. Då började problemen. Obekväma samtal på mobilen. Okända män som plötsligt pratade med hans småsystrar utanför skolan. Sånt som gjorde att han insåg att han bara hade två alternativ – göra jobbet eller sticka. Han valde det senare, lämnade Bogotá för ”någon annanstans”. Precis som jag gjort. För oss båda, men med helt olika förutsättningar och bevekelsegrunder, råkade det bli här i krokarna.

VI DRACK EN VARSIN KLUNK JUICE. Salvador med kompis vinkade bortifrån sina brädor. Min vän vinkade tillbaka och betraktade dona Clemenza som sopade trottoaren mitt över oss utanför sin pappershandel. Han hade viskat under hela berättelsen och jag hade omedvetet haft samma låga tonläge när jag ställde små följdfrågor. Nu skar min röst i den ljumma kvällsluften när jag plötsligt kunde höja den igen:

”Vem var det som ringde?”

”Dom”.

Jag fattade naturligtvis vilka dom var, ändå sa jag:

”Jaha, vad ville dom då, tro?”

Dum fråga, såklart. Han svarade inte på den. Istället frågade han sig själv argt hur de kunde ha fått tag på hans nummer. Och att just det var det värsta: ”för man kan spåra bostadsort via sim-kortet, eller hur?”. Jag sa att jag inte visste. Sen sa han, ut i tomma luften, att den som lämnar knarkvärlden ses som en förrädare och kommer letas efter tills han hittas.

Jag försökte trösta honom genom att säga att han var paranoid. Varför skulle de lägga tid, energi och pengar på att leta land och rike runt efter en liten ynka mula? De hade säkert viktigare saker för sig. Och hade han inte sagt att han bara kunde täcknamnen på personerna han jobbade med? Han visst ju ingenting. Han hade ingen information som kunde riskera att läcka ut. ”De vill bara jävlas lite med dig”, tippade jag. ”De har förlorat en behövd medarbetare och vill att du ska fortsätta jobba för dem. De tröttnar snart!”

Jag hoppades att jag hade rätt. Han log och sa att han också hoppades det. Han sa också att det var så skönt att berätta. Han hade inte berättat det någon innan. Jag lovade att jag inte skulle berätta detta för någon. Sen frågade jag om jag ändå fick skriva om det, anonymt förstås. Det fick jag. Sen pratade vi om hur man gör egna boñuelos, en friterad bulle som är så typisk för colombiansk jul. Stämningen förändrades igen och luften omkring oss blev som vanligt. Nästan.

ALLA HEMSKA HISTORIER JAG LYSSNAT PÅ, MEN ÄNDÅ PÅ NÅGOT SÄTT VELAT HÖRA! Avhoppade militärer som berättar om hur det är i fält. Gravida flickor som riskerat fängelse och liv för att gjort abort på smutsiga ilegala kliniker. Internflyktningar som flytt från massakrer. Sånt som är – om inte vanligt – så mindre ovanligt i Colombia än på många andra platser. Alla som berättat har ändå på något sätt tagit sig ur det. Suttit och snackat minnen, mest. Tunga minnen, men ändå minnen, såna som redan finns i det förflutna och står under en hanteringsprocess.

Det är annorlunda nu. Historien händer nu och historien kommer kanske fortsätta att hända. Det handlar om en person jag tycker om. En person som kanske måste fly igen. Och det finns absolut ingenting jag kan göra. Jag har knipit ihop ögonen flera gånger nu på morgonen och försökt sudda ut berättelsen, bort med dig bara! Och jag har faktiskt – om än för bara några sekunder – önskat att jag bott någon helt annanstans.

Vet inte om den här lilla bilden på fjärilen som brukar sitt under tandborstshyllan har så värst mycket att göra med Colombias alla ex-mulas, men i alla fall en smula. Fladdrar omkring lite varstans, ständigt på sin vakt, ständigt på väg, så vackra och så otroligt sårbara.  

”Är det OK om jag lämnar kvar lite grejer till dig? Jag orkar inte flytta på allting.”, sa den före detta husinnehavaren till Flaca innan hon flyttade ut.  

”Njo, det är det väl”, sa Flaca motvilligt och tänkte att tanten skulle lämna kvar massa fula tavlor och kråskuddar och sånt som hela huset var fullt av.

Men när vi inventerat visade det sig att vad hon lämnat kvar lite varstans på takterrasser och i källare var följande:

Tre bultar cement.

Två säckar sand.

En säck byggrus.

En vissen plastjulgran (jo, även plastjulgranar vissnar av sol och regn!)

En stor påse vit cement

En lite mindre påse gipspulver

En låda full med mineralpulver att färga kalk med i grönt och gult.

150 tegelstenar

Två bananlådor fyllda med gammalt kakel som blivit över.

Hostalprojektet har alltså visat sig bli en riktigt sjuhejdundrande guldklimp! Om man gillar att pyssla och fixa vill säga. Och det gör ju vi. Samt om man inte har så mycket pengar. Och det ju inte vi. Det är rasande bra förutsättning, det här att man kan experimentera och göra precis vad som helst med allt material utan att behöva tänka på priset! Idag har vi förvandlat ett gammalt bord med hjälp av mosaik och lärt Flacas 12-åring Manu vem Gaudi var.

”Var hans grejer lika fina som det här bordet?”, frågade han och smetade cement på en skärva.

”Eh, nja, inte riktigt lika fina.”

Salvador i sin tur har haft det så bra en sexåring kan. Hans kneg har varit att slå sönder kakelplattor med hammare för att få till bitar till mosaiken. Nu ska han bli kakelsönderslagare när han blir stor.

Här i Colombia hatar många Spanien. Det är naturligtvis strukturellt historiskt betingat, och därför orättvist i alla andra sammanhang. Dagens spanjorer har ingenting att göra med att deras förfäder invaderade och fuckade upp det som skulle bli Latinamerika för femhundra år sedan. Men Spanien är och förblir en slags fiende för många här, det land som kom, tog och lämnade kvar enorma klassklyftor, elittänkande och rasism i den nya världen. En gång sa en vän till mig att man inte riktigt kan vara colombian om man inte tycker illa om Spanien. ”Det är kulturellt tingat”, förklarade han sig sen och jag valde (lite väl optimistiskt kanske) att tänka att Spanien-Colombia-förhållandet är som Sverige-Norge. Lite små-mysigt fiendeskap över gammal ost, sådär. 

Hur som helst så är jag alltså inte colombianska trots att jag för länge sedan kan plocka ut mitt medborgarskap. I alla fall inte idag. Idag älskar jag Spanien! Jag har fått en beställning på tre dussin tenn-armband av en kvinna i Zaragoza. Det var länge sen sist, men jag tänker inte låta min tenn-armbands-ringrost paja det underbara tillskottet till julklappskassan. Salvador, håll i dig nu, för nu blir det playstation PSP av ska du se! Olé!

Back bland skinn, tenntråd och boxer.

Jag har fått en bok på posten idag och spruckit av stolthet på köpet. Det är nämligen inte vilken bok som helst utan en stor tung soffbordsbok med hårdpärm. På framsidan finns det två båtar, ett zigzackigt hav och lite skeva kåkar och lyftkranar i glada färger. I fonden finns en skog. Och högst uppe, i tavlans himmel, står det ”Signar N Bengtson – som jag själv minns det.” Inne i boken finns fotografier. Gamla fotografier på en ung man i fiskartröja och espadriller som tecknar på en strand. Nya fotografier på en gammal man i fiskartröja och glasögon i ett band kring halsen som målar i ett rött gammalt trähus. Där finns mannens egna berättelser om Dakars vattenvägar, om brinnande balinesiska prinsessor, om bretonska stenstränder, punch, blekingeekor, blekingskor och andra nakna brudar med mera. Där finns sex vänporträtt och målat, snickrat och tecknat i massor!

Jag vet hur det känns att bli riktigt riktigt stolt över sitt barn, men jag har aldrig riktigt föreställt mig hur det känns att bli sådär riktigt riktigt fet-stolt över en förälder. Det regnade i byn, ett stilla duggregn med stora droppar som är så ovanligt här. Inne i kyrkan firades Jungfru Guadalupe med pappersfras och utklädda änglar. I hörnet utanför Servientrega stod don Orseo och söp. Servientrega-mannen stack ut huvudet – ”Yuli! Du har paket!” Jag trodde det var ännu ett gäng deckare i pocket och hoppades att det inte innehöll Anna Larssons ”Svart Fjäril” för tredje gången gillt när jag öppnade. Sen började jag gråta när jag insåg vad det var jag hade fått. Lite för att jag inte kan ge pappan den där stora björnkramen han förtjänar. Lite mer för att lilla Illampu som var med mig inte fattade att gubben på bilderna är hennes morfar. Men mest för att alltihopa är så sprudlande fnittrigt coolt. Jag menar, många som får sina biografier utgivna har ju ett långt och ofta kämpigt liv bakom sig, men nu har jag personligen erfarit en smula vad detta liv innebär, över sjuttio år av konstärskamp och skrivkrig.... och nu, om inte resultatet, så en otroligt skön sammanfattning!

Jag tänker på min pappa ikväll. Hoppas han är lika glad som jag. Och jag tänker att jag för första gången i mitt liv faktiskt har spruckit av stolthet (min gröna gamla jacka hade ett stort hål under armen när jag kom hem och det kan ju faktiskt inte vara en tillfällighet.....).

Mitt hus i Allmänningen (man ser bara köket, det gula som är vitt i verkligheten).

Stegar och färg. Klassisk colombiansk julstämning.

Många bloggar jag läser handlar just nu om julstämning. Alltså, mycket om lussekatter, apelsiner, färgen röd, om snö och om vacker belysning. Jag har skrivit om både här och i min krönika i det aktuella numret av Äventyr om julstämningens geografiska och kulturella betingelse. Jul betyder naturligtvis olika saker för olika människor beroende på var man befinner sig i världen. Idag frågade jag min 15-åriga granne Paola:

”Vad är jul för dig, Paolita?”

Hon funderade en stund, sen sa hon något överraskande, men ändå helt självklart: ”Jul för mig? Det är doften av målarfärg!”

Jo, det finns faktiskt ingen tid då det målas om så mycket som just i december här i Colombia. Trots att man inte har till julklappar skall dörrar och väggar målas om! Julens doft är alltså inte knäckens eller kademummans utan målarfärgens!

Jag kände mig genast lite o-julig. Jag har ju målat ett hostal, byggt en veranda i hemliga huset och lagt cementgolv hos en vän på sistone, men vårt eget hus är däremot fullt av kritstreck, fågelbajsad och kattkissad kalk och leriga fötter från någon som lekt Spindelmannen. Därför gick jag till Diojenes extremt osorterade järnhandel och köpte en bult vitkalk till väggarna och en burk oljefärg till de ännu fesblå dörrarna.

”Vad har du för färger inne, don Diojenes?”

Han kliade sig i gråhåret, rättade till glasögonen och beklagade sig över att han visst bara hade en färg.

”Får se nu... det är... verde mar, havsgrön!”

Jag suckade. Ni som följer den här bloggen vet säkert varför (annars klicka på länken!). Ännu en konstig grön. Men innan jag hann säga nej tack så öppnade han burken och visade en ton som fick mig att inte tro något av mina ögon. Färgen vad faktiskt, jaaaaaa!, PRECIS som en sommarnatt i mumindalen!

Eller hur?

(Muminbilden är tagen från Lina OJs underbara blogg http://linaoj.blogspot.com)

Idag har jag varit på fotbollsträning. Det var säkert en helt vanlig träning för 5-9-åringar, men jag tyckte det var hemskt konstigt ändå. Alltså, det här att ens barn blir stora. Att de helt plötsligt har egna intressen och egna världar där jag inte ingår. Salvador som – ännu utan att veta vem Maradona är – blivit en liten maradonian när han snackar med de andra spelarna i väntan på tränaren. Salvador som vet precis de olika momenten i uppvärmningen och vilken plats han har i led och på plan. Salvador som säger (en smula skamsen, men det är ju helt i sin ordning): ”Det här är min mamma och mina systrar”, till de andra spelarna. Och Salvador som kan hantera smällen när han får en hård boll i magen. Till mig har ingen någonsin berättat hur man gör och nu är det HAN – min son – som kan lära MIG det. ”Mamma, det är ju bara att sätta sig på huk och dra in luft på rätt sätt!”. En annan skön grej med ”stora” barn är att jag – efter sex år av passning – numera kan säga: Salle, jag sticker nu, vi ses på torget på halv 11.

Jag tog flickorna med mig till gravgården. Illampu och Francesca hade bett att få se den, graven där en pojke som inte längre spelar fotboll ligger och sover bakom en vägg. ”Vilken ful grav!”, utbrast Francesca. David, dagiskompisen som gick bort för några dagar sedan, fick ingen kakelplatta med guldinskrift som mer resursstarka har råd att smycka sina anhörigas gravar med, bara sitt namn inkretat i cement och en krans ledsna prästkragar, margaritas, som slokade i solen. För honom spelar det ju mindre roll nu, men det är otäckt att klass följer ditt namn även som död. Att man kan peka på en grav och genast utröna om personen var fattig (kors i byggjärnstänger och inristat namn i cementen), medelklass (kakelplattor och guldinskrifter) eller överklass  (ett masuleum, ett helt liten hus som man kan gå in i med egen jungfrustaty).

Om man struntar i klassanalys så är traktens gravgård den underbaraste platsen som finns, så långt ifrån Sveriges kyrkogårdars stora mörka träd, krattade gångar och dystra granitgravstenar! Den ser istället ut lite som Villavillerkulla med sina pastellfärger och kors på sniskan. Gravarna är vitkalkade med vissa delar kaklade i glassfärger, som dekoration finns vita plastblommor, jungfru-María statyer i rosa och små skära keruber med guldigt hår! Över alltihopa hänger långa laveskägg och vajar i vinden.

”Titta vilken fin utsikt David har!”, sa jag till mina döttrar.

”Jovars”, sa Francesca på äkta ”allmänska” och funderade en stund. ”Han har ju utsikt mot de rikas gravar ju!”

Tja, jag sa ju det. Mina barn har börjat bli stora.

Har man inga busspengar och en ivrigt längtan efter att vara ”någon annanstans var som helst sådär” kan man alltid ta sin hoj och vid ett obevakat tillfälle greppa baksidan av en lastbil eller långtradare. Det är ett ganska vanligt transportsätt här i trakten och jag har funderat mycket över på hur det känns.

Vid ett tillfälle för ett tag sen testade jag. Jag hakade på bakom folkabussen på cykeln brorsan hade med sig. Vi körde på en bilfri väg, i typ trettio. Jag höll mig kramaktigt i bagagelucks-knoppen, vinglade hit och dit och efter några minuter tappade jag greppet och trillade. Jag slog mig inte så jättemycket eftersom vi körde så sakta, men jag lärde mig att tjuvliftning med cykel kräver enormt starka armar och en makalös orädsla för död, blod och rullstolsbundenhet.

Därför blev jag lite matt idag när jag åkte hem från San Gil med en vän. Framför oss tjuvliftade två killar med bmx-cyklar. Lastbilen körde i 80 km/h på en slingrig motorled smockad med tung trafik. När vi körde om släppte en av killarna ena handen och vinkade. Då leden är högtraffikerad finns det inte en chans att släppa innan lastbilen stannar eftersom du då krockar med bilen bakom. På den här lastbilen stod det  Cucuta, en stad på gränsen till Venezuela, en sådär 9 timmar iväg.

Huga. Jag sitter fortfarande och håller tummarna antingen för att killarna är förklädda superhjältar som orkar hålla sig kvar så länge eller att lastbilschauffören stannar för fika alldeles snart.

Dagismötena i Allmänningen har, liksom föräldrarmötena i skolan, en air av utbildning där läraren behandlar föräldrarna ungefär som de vore jämnåriga med sina barn. Idag kom en sjuksköterska för att berätta för mammorna och papporna på Illampus dagis hur man undviker fler graviditeter. Jag har lyssnat på det här ganska många gånger (Salvis och Francis gick på samma dagis) och vet alltså numer vad p-piller och kondom är för något. Det nya med dagens träff var att sjuksköterskan promotade sterilisering (en av de få sakerna som är helt gratis för alla inom colombiansk sjukvårdsinstitution). ”Ni vet väl”, sa hon, ”att det är förknippat med livsfara att ha barn när man är över 30 år”. Ingen lyssnade särskilt noga, det där gällde ju inte dem då föräldrarmedelåldern på dagis är 20 år och resten av de närvarande var mormödrar med redan ihopsnörda äggledare. Men själv gapade jag och funderade jag på vad som skulle hända med svensk bebisproduktion om samma varning utlysts i Sverige och kunde naturligtvis inte låta bli att berätta vad jag läst för ett tag sedan. Jag räckte upp handen.

”Spännande”, sa jag. ”För just 30 år är snittåldern för att få sitt första barn i Stockholm”.

Jag har ALDRIG sett så många öppna munnar. Sjuksköterskan gapar nog fortfarande.

I Allmänningen får de flesta sitt första barn i 18-årsåldern och jag tippar på att samma gäller för resten av det rurala Colombia. Att få barn så tidigt beror säkert till viss del på abortförbudet, men också på att sammanhangen kring en ”ung graviditet” är annorlunda än vad de är i Sverige. Det brukar nämligen inte hända så värst mycket. Att få barn när man är 18 betyder i regel inte att man ”blir mamma” med alla måsten och göranden som följer med. Istället sker ett kulturellt generationshopp. Det blir istället far/mor-föräldrarna (ofta i 30-årens mitt) som får axla det ansvaret medans döttrar och söner jobbar eller studerar och gullar med bebisen ibland. Stackars äldregeneration kan man kanske säga, men för det första är det ingen äldregeneration och oftast betyder det inte ”dubbla föräldrarskap”. När mormodern eller farmodern själva hade bebisar sköttes de av respektive mamma och pappa. Detta är också en anledning till att det gapades så mycket på dagis idag. Jag menar, om kvinnor får barn när de är 30, vilken stackars mormor ska DÅ orka ta hand om det på ålderns höst???!!!

Tja, det finns nog inget rätt eller fel. Hoppas bara att Salvador, Francesca och Illampu INTE antar det ”allmänska” barn-systemet...(jag håller i träbordet nu). Annars kommer jag gå i strejk när jag fyller 40.

När Julian gick på Davids begravning hjälpte jag och Francesca till att måla entrén till Flacas hostal. En himla ful entré om vi fick säga det själva (och det fick vi ju) med gammalrosa och – håll i er nu – limegröna väggar med en miljon spikhål utan spikar i. Nu skulle det bli annan färg av! Flaca hade kommit över flera hinkar som blivit över från en lyxhotel-renovering och vi öppnade förväntansfullt locken.

Fan. Limegrön. Något dog inom oss när vi stirrade på färgen, speciellt när Francesca och Flacas son Manu påpekade att den inte var så limegrön när allt kom omkring, utan klockrent snorgrön. Men sen tänkte vi faktiskt om när vi stirrat en stund. Det fanns ju inte så mycket annat att göra. Jag gav mig till minnes min slöjdkompis Lina OJ’s makalösa färgjakt på sin blogg för ett tag sen. Var det inte lite samma grön ändå? ”Som en sommarnatt i Mumindalen, ni vet, utan att vara för surfar-aktig”. Flaca i sin tur tänkte på sitt grymt tunna inversteringskapital. ”Äh vad fan”, sa hon. ”Vi målar.” Och så gjorde vi det.

Nu är det noche de las velitas (de små ljusens dag) i Colombia, en viktig högtid som – liksom advent – markerar att julen har börjat. Noche de las velitas går mest ut på att tända massvis av pyttesmå stearinljus precis överrallt och tänka på människor man känner och känt. Det är alltid lika vackert. Just i år kanske lite vackrare. ”Tänk”, sa Julian nyss, fortfarande helt tagen av den starka begravningen då Davids mamma fick bäras ut på bår efter att ha brytit samman över kistan,”varje liten hand här i bygden har tänt minst ett ljus för David idag.” I vårt hus brinner fem ljus för honom i regnbågens färger. Det brinner även ljus för mormor, morfar, farmor, farfar, mostrar, morbröder, mammor, pappor, vänner, grannar, Ben 10, hostalet, hunden, Dora la Exploradora, kusinmamman Pia, med flera med flera, ja till och med tändes ett ljusgult ljus för Äventyrs redaktion, ett mörkblått för att detl ska falla tillräckligt många snöflingor över min gamla pulkabacke i Karlshamn och – naturligtvis – ett grönt för att det i alla fall ska KÄNNAS som man är i Mumindalen i Flacas hostalentré.

NÄR BARNEN SOMNAT GICK JAG PÅ LIKVAKA. Det fanns en julkrubba utanför Davids hus smyckad med blinkande ljusslingor i neon. Jag tog ett foto på den. Sen tog jag inga fler. Jag förmådde inte få centrumplats för min enda Allmänningskamera. Det var ju Davids föräldrars kväll. Föräldrarnas och lilla tre-åriga Lauras.

DET ÄR MÄRKLIGT HUR MAN KAN ÅLDRAS PÅ EN ENDA DAG. R, Davids pappa, som jag alltid sett som rund och en ”alltid-glad-prick” satt i en plaststol och såg ut som en cancersjuk med några dagar kvar att leva. ”Hej”, sa han trött efter att ha upprepat samma fras till de kring 100 personerna i hans patio. ”Tack för att du kom.” Mamma G i sin tur, grät högt över sonens kropp på bordet av blommor. Ibland skrek hon, ibland jämrade hon sig. När jag kramade henne blev min axel blöt. Jag tänkte att hon kommer repa sig snabbare än pappan.

SONENS KROPP PÅ ETT BORD AV BLOMMOR. En efter en gick Allmänningsborna fram. Gubbarna hukade sig. Tanterna gjorde korstecken och grät. Barnen pekade, någon fnittrade, en annan undrade varför han hade blåmärken runt munnen. Då grät mormor och sa att lilla Laura, som nu sov, för två timmar sedan undrat där bredvid blombordet varför ingen gav David fika när alla andra åt.

SONENS KROPP PÅ ETT BORD AV BLOMMOR. Jag kunde inte gå fram. Jag hade aldrig sett en död människa och var rädd. Tänkte att jag skulle få spel eller nåt när jag såg honom, ramla ihop där över kroppen och skapa skandal i García Marquéz-stuk. Istället satt jag på min plaststol, tittade på innetaket i bambu och tog emot en shot arguardiente som delades ut eftersom till alla i samma plast-shot-glas. Arguardiente är sockerrörssprit som smakar anis och jag hatar det, men jag sa inte nej, just för stunden - den kvava blomdoften, neonljusen, människors ledsna ansikten, tanternas mumlande böner - var det faktiskt gott. ”Så liten, hade inte fått leva ens”, viskade dagisfröken och tog min hand. ”Känner du någon advokat?”, viskade Davids morbror med handen på min axel. ”Vi behöver en, vi kan inte låta det stanna här.”

JAG SKÄMDES. Jag hade velat hjälpa, säga hej och hopp, klart att jag är den ni tror. Vit, blond, utbildad. Att jag har precis de kontakter hela Allmänningen saknar, kontakter som – om inte gör att David kommer tillbaka – ger en spark i ändan på det sjukvårdssystem som snuvat honom på chansen att leva. Men tyvärr Allmänningsbor. Jag är inte den ni tror. Så ursäktade jag mig, tog ett djupt andetag och gick fram till bordet av blommor.

SONENS KROPP PÅ ETT BORD AV BLOMMOR. Han bar nya jeans, pirat-adidas-skor och en vit tröja munktröja med high-school-tryck. Jag stannade där med blicken, tänkte: Död eller inte, som landsortscolombian skulle han aldrig kommit till något high-school. Sen tittade jag på ett ansikte. Det var inte samma ansikte jag sett kalla Julian pappa av misstag. Det var inte samma ansikte som klättrat i mitt mangoträd. Det var inte samma ansikte som varje dag i ett år sagt ”Hej Yan-Pol" till min dotter Illampu och som jag flinat tillbaka mot och sagt ”Jean Paul är en sångare, lilla gubben. Hon heter Illampu”. Nej. Det var ett sminkat ansikte med blåmärken runt munnen, orsakade av bysjukhusets personal som kämpat med slangar för att återuppliva honom. Ingenting annat.

SÅ BÖRJADE ALLA SJUNGA. Jag hade egentligen velat stanna, men hundarna på vägen är inte att leka med såhär vid midnatt, så jag följde med dagisfröken som skulle åt samma håll. Vid affären blev vi bjudna på varsin öl av ett fyllo som bor 5 timmar hästvägen härifrån, men rider ner ibland för att supa eftersom den närmsta affären ligger i Allmänningen. Dagisfröken dricker inte i vanliga fall och jag hade heller inte tagit emot om det inte varit... vad säger man?... jo, stundens hetta. Han stod nämligen där lutad på en käpp och skrek något så ofattbart passande för situationen: Por los injusticias de esta país, les invito a las señoritas a compartir un trago conmigo!  (För orättvisorna i detta land bjuder jag fröknarna att dricka med mig!). Vi drack med honom och lyssnade till hans historier som alltid när de kommer från colombianska rurala fyllegubbar var som tagna ur vilken magisk realism-litteratur som helst. Det var skönt. ”Jag har druckit fem öl i mitt liv”, sa dagisfröken innan hon startade moppen. ”Ingen har varit god, men denna var den enda jag verkligen behövt”. Vi lovade ses på begravningen imorgon. Hon körde iväg och gubben vinkade åt henne med käppen.

Nu sitter jag i en grymt obekväm position med datorn i sängen där mina tre barn sover huller och buller i pyjamas och bland chipssmulor. Det gör inget. Det är faktiskt den enda gången jag känt ett livsviktigt behov knöka in mig här med barnen i sängen av chipssmulor. Jag tänker att just detta gör kvällen, på sitt sätt, vacker ändå.

IDAG HAR DET VARIT NATIONELL MEGA-DEMONSTRATION MOT FARC-GERILLAN IGEN. Hundratusentals människor klädda i vitt tågar genom Colombias städer under mottot ”NO MAS FARC”  (typ, ingen mer FARC). Det är fint att människor demonstrerar mot kidnappningar och mot en gerillagrupp som för länge sedan lämnat sina ideal. Men samtidigt passar denna NO-MAS-FARC-manifestation, liksom tidigare års varianter, på att göra politik, vilket inte riktigt borde höra hemma i en massuppslutning mot fred. När en av Caracols reportrar rapporterade från Medellin ställde hon sig lämpligt bredvid ett enormt och påkostat plakat där det även står ”Bort med Piedad Cordoba”. Utifrån min mening är Cordoba en av Colombias modigaste feminister och människorättskämpar som dessutom nominerats till fredspriset , men enligt ultrahöger-plakatet är hon alltså, precis som Bogotás nytillsatte borgmästare utpekats som, FARC-sympatisör. Det är lite synd att nagga en fredsmanifestation i kanten såhär. Denna enorma uppslutning borde vara enande och inte splittrande!

JAG ÄR ALLT LITE TRÖTT. Här i Allmänningen har ingen demonstrerat i någon NO-MAS-FARC-manifestation någonsin och gör det inte i år heller. Det är inte för att de inte vill att FARC lägger ner vapen utan på grund av denna enkla anledning som en mamma på dagis uttryckte en gång: ”Alltså, för det första så är den där manifestationen bara till för rika, jag menar, hur jag ska kunna lägga en hel arbetsdag på att gå och skrika med ett plakat? Och för det andra så äger jag ingen vit tröja och har inga pengar till att köpa en heller”. Det är en ganska symptomatisk anledning till att inte demonstrera här i Colombia tyvärr. Men visst, hemma hos oss har det faktiskt demonstrerats. Salvador har – inspirerad av direktsändningarna på TVn – hytt med näven hela dagen och skrikit ”NO MAS PAN! NO MAS PAN!” (Inget mer bröd!). Julian skyller missförståndet på mig eftersom jag häromdagen berättade för mina barn att vitt bröd är dåligt för hälsan. Där ser man. Jag kanske inte odlar en entreprenör utan en hälsoaktivist. Huga.

SEN FINNS DET ANDRA SAKER ATT TÄNKA PÅ I ALLMÄNNINGEN JUST NU (jag har väntat till sist för jag pallar egentligen inte skriva om det). Det är en hemsk sak som för Allmänningsborna liksom annonstäders helt krasst utgör en anledning till att demonstrera minst lika viktig som ett gäng militärer fastkedjade hos FARC i djunglen – ett sjukvårdssystem som låter fattiga människor dö.

DET VAR DAVID SOM DOG I NATT. Han var fem år och gick på mina barns dagis. Han tyckte om den gröna stora lastbilen i dagis leksakslåda och kramade under allas skratt Julian bakifrån en gång i en förväxling med sin egen pappa. Efter att ha varit sjuk hela helgen i en förkylning som satt sig på luftvägarna tog föräldrarna honom till bysjukhuset. Där tippade man på en svår infektion på lungan och sa att det var livsviktigt att han kom till ett bättre sjukhus. Inget sjukhus i den närmsta storstan Bucaramanga tog dock emot honom eftersom föräldrarna saknade privat försäkring. Trots påtryckningar från bysjukhuset blev en allt svagare femåring portad i akutingången tillsammans med med sina föräldrar och lillasyster Laura. Tillbaka i byn försökte man göra vad man kunde. Men vid 11-tiden igår natt slutade David andas. Tre och en halv timme efter pojkens död ringde man från ett av sjukhusen och sa att papprena nu var klara för att ta emot honom.

IKVÄLL ÄR DET LIKVAKA och imorgon begravs den lilla kroppen på bykyrkogården klockan 3. Just nu ligger David på ett bord hemma i Allmänningen och besjungs av bygden. Jag har inte velat gå dit med barnen, jag har aldrig sett en död människa själv och jag är lite rädd för vad mina tre- och sex-åringar ska känna om de gör det. Vi har tänt ljus här hemma istället och tänker på pojken de lekt med så många gånger. Illampu tänker att han finns hos pappa Gud. Francesca tänker att han blivit förvandlat till en fjäril, ”Påfågelöga” har hon betonat: ”Det är den finaste fjärilen.” Salvador tänker ingenting. Smått chockad, tror jag (han har lekt allt som barn kan leka med David), tänder han eld på ett löv i ljusen och stirrar förstenad mot lågan. Själv tänker jag på att demonstrera mot det colombianska sjukvårdssystemet som just snuvat en fem-årig pojke på en chans till att leva. Jag tänker också på vilken färg jag ska ha på tröjan när jag gör det. Inte vit, utan svartaste svart. Vilken skrämmande tanke egentligen: Jag har aldrig varit så här arg i hela mitt liv.

Tråkiga lovdagar finns överallt verkar det som. Därför är det tur att det finns pärlväv.

Jag älskar pärlväv (förutom att det är en sån typisk sak som man får problem med synen sen). Man kan göra precis vad som faller en in, vilka motiv som helst! Embera- och Kuna-folket i norra Colombia är experter på geometriska mönster som representerar olika mytologiska väsen. Själv gillar jag att applicera gubbaväv-mönster (också ”bunden rosengång”) i pärlvävstolen, ni vet olika figur-rader som tillsammans berättar en historia. Imorse försökte jag berätta Bolivias, jag gjorde den snöbeklädda toppen Illampu ovanför Sorata i morgon och kvälls-ljus, koka-bladet, majskolvar i pytteformat och kondorer.

Men just nu är det Salvador som väver med (paradoxalt nog när man är sex år) dollartecken för ögonen!

Mamma, hur mycket får man för det här armbandet?

1000 peso linjen, säger jag. Så du får alltså 3000 peso eftersom armbandet har tre linjer.

Hur många armband behöver jag då göra för att köpa ett sånt PSP?

100 stycken bara! Det gör du i en handvändning!

Skitbra. Han har jobbat koncentrerat hela dagen  och har till och med börjat få in känslan för schack- och blommönstret. Han har även lärt sig att 3 gånger 3 är nio eftersom denna mattematik krävs för det senare, samt vilken ordning färgerna kommer i regnbågen på spanska, svenska och engelska och hur man gör ett rasta-armband (eftersom han dessutom lärt sig att det är de som säljer bäst).

Jag odlar en liten enteprenör här i Allmänningen alltså. Det känns bra.

Min vän la Flaca i San Gil ska göra det igen. Två år som anställd på ett extremsportsföretag och två år av ständiga telefonsamtal där hon säger ”Ay mi Julia, jag har såååå tråkigt!”. Nu ska hon sluta ha tråkigt och starta upp sitt gamla hostal igen.

Jag har själv aldrig startat upp något med fysisk infrastruktur. Jag har aldrig haft en verksamhet som involverar fler än mig själv. Jag har aldrig lånat pengar från en bank för att inverstera i något. Jag är skiträdd för sånt. Därför är jag så otroligt impad av dem som gör det. Som är helt 100 på att de inte kommer att misslyckas och bara kör, kör, kör!

”Du Julia, det är kanske dags att du blir en sån då?!”

Det är Flaca som säger det. Vi sitter på hostalhusets översta takterrass som på en flygande matta över San Gil. Framför oss har vi hustak i tegel och kupolkyrkan. Andernas centrala bergskedja ligger som en grön räfflad sandbotten i fonden. Under oss finns fyra våningar av jobb. 12 rum med respektive badrum. En enorm terrass. Tre patios och ett gigantiskt köks och matsalsutrymme. Allt väntar ivrigt på puts, svabbar och målarfärg. Den 14 december kommer de första gästerna. De är 9 stycken.

”Fan, amiga”, fortsätter hon. ”Du är den bästa kompisen någon kan ha. Jag vill ha dig som kollega också, får jag det?”

Jag säger aldrig i livet. Möjligtvis en bar nångång, på en strand nånstans, men aldrig en verksamhet på en sådan jobbig plats som San Gil. Men Flaca ger inte upp. Hon är en ensamstående mamma som flydde från kriget i söder med sin lilla bebis för många år sen. Hon ger aldrig upp.

”Tänk, då kan vi träffas varje dag och inte bara några gånger i månaden som nu.”

”Tänk, dina barn kommer att träffa massa svenskar hela tiden också kanske lär sig prata lite mer modersmål, än vad du har orkat lära ut.”

”Tänk, du kan få massa nya svenska böcker i bookexchangen.”

”Tänk, vi kan sitta här och räkna pengar och dricka vin.”

Sen kommer stöten:

”Tänk, du kan få en anledning till att skaffa en ordentlig bil istället för den gamla skrothögen eftersom du måste köra till San Gil varje dag”.

Ja tänk. Egentligen hade det bara varit jätteskoj. Egentligen kommer förslaget som en vackert förpackad julklapp på posten. Egentligen innebär det allt jag längtar efter just nu – lite nytt folk, lite mindre dator och lite mer go. Ja tänk. Jag tänker på det. Jag har tänkt på det hela dagen. Jag kommer tänka på det hela natten. Varför är jag så rädd för att binda fast mig vid något att jag inte ens kommit till skott att hämta hem hönsen?

(Egenföretagar-tips mottages gärna!)

Det allra roligaste med julfix i Colombia är ändå julkrubban, kanske för att den – i alla fall i Allmänningen – kan bestå av lite av varje som finns till hands. Jesusbarnet, María, Josef, Gaspar, Baltazar, Melchor och hedarna är ju basen. Dem kan man antingen köpa för 20 kronor combo i plast eller för 500-lappen combo i keramik. Vi har i plast. Sen ska det vara får och getter såklart! Och hus och palmer! Vi har genom åren gjort de senare i kartong med glitter och de förra har tagits från Salvis gamla sjörövar-lego. Den brukar vara rätt rolig med den där gamla leksakspåsen när den kommer fram. Man har ju även, förutom palmer, kunnat hitta riddarhästar, lejon, dinosaurier och pokemons som naturligtvis också ska vara med och vänta på Jesusbarnet. För han får – till skillnad från i Sverige – nämligen inte komma till krubban förrän dagen han föds. Hemma hos oss fick han aldrig födas i fjol eftersom han exakt idag för ett år sedan lades undan på en plats ”där man skulle veta vad man skulle hitta honom” (eller hur?!). I år får vi se hur det blir. Kanske köper jag ett nytt Jesusbarn - de säljs även styckvis för fem spänn – eller så får trä-ängeln Francesca och Illampu genrepade med idag agera divino niño Jesus istället. Det hade varit fint i så fall. Jag har aldrig riktigt gillat den lilla vita blonda blöjbebisen i plast.

Frutiño är ett pulver som blandas med vatten och smakar ungefär som saft. Det finns många smaker – apelsin, lime, hallon, jordgubb – och har ibland ofta, ibland sporadiskt fungerat som måltidsdryck till Salvador, Francesca och Illampu. Idag fick jag emellertid nys om ett nytt användingsområde som gjorde att jag oroligt röntgade mina barns kroppar – inga horn? Inga konstiga knölar, utslag eller hårutväxter?

Det var stopp i handfatet till toan. Eftersom jag spenderade tre dagar med att mura in handfatet i en mosaikvägg för ett tag sedan går det inte att skruva loss röret för att rensa det. Jag gick därför till affären för att köpa ”Diablo Rojo” – ett otäckt mirakelmedel som fräter sönder vilket avloppsstopp som helst – och hoppades att mamma jord skulle förlåta mig för att sätta mitt mosaikkonstverk före henne. Tur för henne var ”Diablo Rojo” slut, men däremot fick jag en chock.

”Varför använder du inte Frutiño istället?”, sa Mari och plockade fram några påsar päronsmak, ”mycket billigare och blandat med kokhett vatten fungerar det lika bra!”

Det värsta var att det fungerade. Fem påsar av kemekalierna som släckt törsten på mina barn sedan de föddes frätte framgångsrikt upp hår och tvålrester från avloppet. Fy. Jag har alltid inbillat mig att ett problem med Colombia är att det inte finns samma kontroll av livsmedel som i Sverige. Idag kom bekräftelsen. Hädanefter ska jag bli en hängiven juicemamma och bara använda garanterat giftfria mangos, lulu’s och mandariner från egen tomt. De måste bara mogna först.

Apropå svenskhet och jul och sånt. Vi har pyntat en mycket osvensk gran idag, helt i mina colombianska barns smak. Den glittrar nämligen, i rosa, guld och blått! Den blinkar nämligen också, i neon! Den lirar till och med – Jinglebells! Hoho.

När jag köpte allt det är tingeltanglet häromdagen tänkte jag att jag gjorde det för barnens skull, att jag själv helst hade velat ha en enbuske till gran eller nåt med de gamla halmsakerna som en gång hängde min barndoms gran och nu ligger nedpackade nånstans. Men – håll i hatten – jag älskar den! Det bidde nämligen rätt exakt samma gran som Piff och Puff gömmer sig i Musse-storyn på julafton! En sån man vill krypa upp i, bara vara i.

(Men Puffs mus-sistra låg tyvärr död och uppluckrad i halmpyntpåsen när vi väl hittade den i utrymmet under vardagsrumsbänken. Stackarn. Hon kanske helt enkelt gick fel.)

Besök idag av Kling och Klang igen. De är två gulliga fotpoliser som brukar hälsa på oss i Allmänningen. En är smal och hade varit rätt snygg om han inte hade haft ful militärfrilla (ni vet när man bara lämnar lite lugg som man sätter gel i). Den andra är en plufsis som ser ut som en nallebjörn utan ludd. De tycker om kvinnor, främmande länder och Millonarios, som är samma fotbollslag som Julian hejar på. Jag förstår dom, att de kommer hit på kaffe alltså. Polisyrket i Colombia är en knepigt femma. Det är lätt och snabbt att utbilda sig till polis och du får en stadig lön, men samtidigt blir du blir skickad till olika orter runt om i landet varje år. Det är omöjligt att ha familjen med sig och blir därför ganska ensamt. Efter 20 år i tjänsten blir du dock pensionerad. Jesus är ett sånt exempel. Han har fått en nästan full polislön från 39 års ålder och har som extrainkomst startat Allmänningens vildaste bar. Trots farorna, och trots de knepiga arbetsförhållandena, är det alltså många mammor som puschar på sina döttrar att ”få till det med en polis, gumman" så att saken kan bli biff. Jag tillhör inte dem.

I Colombia har poliser – som på alla andra platser – en viss laddning till sitt rykte. I Colombia ligger det oftast på den (ur)dåliga sidan och har fog för det med tanke på den korrumption som finns inom alla statliga institutioner. Julian exempelvis, har växt upp i Bogotás ghetton och har sedan bebisstadiet lärt sig att poliser är de värsta människorna som finns, såna som vill jävlas för att du har långt hår och såna som aldrig kommer när de verkligen behövs. Den absolut sista han skulle be om hjälp i en krissituation är en polis. Jag har själv råkat ut för en hel del otäcka händelser med poliser. En gång blev jag utskälld av en militärpolis för att jag var svensk. ”Jag hatar svenskar”, sa han. ”Ni är ju neutrala”. En annan – otäckare gång  - blev jag under vapenhot införd i en bil av säkerhetspolisen DAS på grund av en mycket obekväm förväxling mellan mig och den holländska tjejen Tanja Nijmeijer som är FARC-gerillans kändaste internationella uniformerade medlem. Men i det stora hela har faktiskt de flesta poliser jag mött på varit rätt ok prickar. Och flera gånger har jag skrattat högt. En gång var på min takterass i Bogotá för många år sedan. Jag bodde tillsammans med den colombianska reaggegruppen Alerta Kamarada snett över ett litet torg där borgmästaren skulle hålla tal. Som säkerhet hade de prickskyttar uppe på taken, bland annat på min takterass. De två unga militärpoliser som skulle krypskytta hemma hos mig hade dock ingen som helst lust att göra just detta. De var från landsbygden och ville istället ta tillfället i akt och umgås med de konstiga människor i vars hus de befann sig, få autografer från killarna bakom ”Somos uno” och ”Legal”,  fråga om svenskor och hur man säger ”du är snygg” på svenska och sånt. De ville naturligtvis även ha ett foto på upplevelsen. Jag kunde inte låta bli. ”Ok, fast bara om jag får ha din k-pist!”, sa jag och det fick jag. Sen fick jag även tre militräpolisnyckelringar. Jag har både dem och fotot kvar. Jag skrattar alltid så mycket när jag tittar på det. Speciellt när jag tänker på hur ”säker” säkerhetsstyrkan är som Bogotás borgmästare omger sig med. Lämna bort k-pist bara sådär! Mitt under ett tal där en upp över öronen mordhotad poliker talar! Och dessutom till några med namnet ”Se upp, Kamrat!” som sjunger om hur mycket man behöver akta sig för poliser.

En annan gång jag skrattade högt var här i Allmänningen när Kling och Klang kom hit för första gången. Vi tänkte direkt att de ville undersöka marken efter maja-odlingar eftersom ett annat ”skägg” i Allmänningen just hade åkt dit med tomten full av maja-plantor. Men det visade sig att Klang var intresserad av att skaffa ett mobilt modem till sin dator för att kommunicera med sin lilla dotter som bor uppe vid kusten. ”Vi har ju hört”, sa dom. ”Att du har ett sånt Internet”. Sen dess är vi polare. Idag ville de bara snacka skit – om kvinnor, den nya komandanten, äktenskapsbråk här och där och hemlängtan. Jag avundades dem faktiskt lite och tänkte att de ändå haft sån himla tur. Tänk att ha hela himla livsfarliga Colombia på lotteiet och vinna Allmänningen! Där det enda man har att göra är att beslagta en och annan maja-planta, skingra ett och annat äktenskapsbråk och dricka kaffe hos gringas som just visar dem bilder på att colombianska poliser inte är så hemska när allt kommer omkring, utan dessutom är så givmilda och förtroeliga att de lånar ut k-pistar som om de vore roliga partyhattar. Kling och Klang, rock on!

Många av de utlands-bloggar jag läser osar av Sverige och svenskhet just nu. Det är kanske tiden. Såhär runt advent börjar många tänka på Sverige, fundera på vad man längtar efter och kanske försöka försvenska sin tillvaro en smula. Även fast jag inte bakat några lussekatter de senaste 10 åren och säkert inte kommer göra det i år heller, så har jag idag funderat lite på vilka saker runt omkring mig som påminner om att jag inte bott i Colombia alltid. Resultatet blev faktiskt lite sorgligt - eller uppiggande – det beror på hur man ser det. Jag har nämligen nästan ingenting "svenskt". Här är den kompletta listan!

IKEA-LAMPAN

Det är ju inte bara det att den går på förnyelsebar energi, utan även något med formen, eller hur?

DECKARBIBLIOTEKET

Just denna bok-genre hittar jag ALLTID i svenska bokhyllor, men - hör och häpna - ALDRIG i colombianska.

FÅRSKINN PÅ STOL

Eller är det bara jag som känner igen mig nu?

SYSKRINET

Vet ej om det är typiskt svenskt. Det är däremot typiskt ocolombianskt. Jag själv som är uppväxt med knappnålar i gamla tablettaskar, knappar i fotorulle-burkar och små roliga syskrinssaxar kan inte byta bort det här mot Colombias eviga plastpåsar till allting.

TOVE OCH PRICKEN

Utan ord.

JOHN

Jo, här ligger du och skräpar i en allt-möjligt-ask och representerar svenska rollspelsnätter på gymnasiet.

GRODTÄLT I VARDAGSRUMMET

Importerad svenskhet. 99 spänn på Leksakshuset i Karlshamn.

Så var det med det. Och det var ju inte mycket att hänga i julgranen precis.

En gång var jag hemma hos en tant i ett medelklassområde i västra Bogotá som var autoriserad översättare. Hon skulle stämpla ett svenskt dokument som colombianska myndigheter behövde av mig. Tyvärr minns jag inte hennes namn, bara att det var vackert. Jag minns inte heller riktigt varför denna svenska 75-plusare hade hamnat i Colombia, bara att hon bott där hela sitt vuxna liv. Men jag minns effekten som berusade mig när jag gick in genom hennes lägenhetsdörr. Det var ett helt fullkomligt typiskt svenskt pensionärshem! Gröna Anna upphängda på väggarna. Små porslinsfigurer i mängder i bokhyllan bredvid svenska midsommarstänger i trä. Till och med lukten kände jag igen, definerbar just bara de ögonblick när den kommer till näsan. Jag minns att jag tänkte att detta var tantens tempel, hennes strategi för att behålla och hantera landet hon lämnat. Jag tänkte att jag genast tyckte så mycket om henne för det och att jag ville stanna kvar. Jag lovade att komma tillbaka, men det gjorde jag aldrig.

Det kanske inte behövdes. Vad som däremot behövs just nu är en ny svensk tumstock! Den vi hade innan Illampu bröt sönder den var nämligen mitt absoluta svenska favvo-föremål. Den som nån gång försökt mäta med en colombiansk dra-sak i plast vet varför.

Trevlig advent!

Johan Steven Martinez är en 12-årig colombiansk pojke som fått stort mediautrymme under årens lopp eftersom hans pappa är ett av FARCs många kidnappningsoffer. Vi har följt honom i många år i många nyhetsreportage. Han brukar prata med klar och vacker röst om sin pappa och visa bilder på honom. Säga att han vill att han kommer hem, att han ber till Gud varje dag att han ska göra det och att det hade varit den bästa julklappen.

Jag har alltid föreställt mig att FARC-hönsen sitter där nånstans i sin high-tec- djungel, tittar på Johan Steven på You Tube och att de måste känna nån form av medkänsla, att maten slutar smaka och k-pisten plötsligt känns ovanligt tung kring bröstet. Jag har också tänkt att José Libio Martinez fångvaktare berättar för sin gisslan vad sonen har sagt och att de kanske delar en cig och hoppas på det där konstiga gränsöverskridande sättet som ofta förekommer i krig att kriget ska ta slut och José Libio får åka hem till sin pojk och ta med honom på fotboll.

”Men han kommer väl träffa sin pappa, snart?”, har naturligtvis varit den stora frågan för mina barn som inte kunnat undvika följetången på Nyheterna.

”Ja, det är klart han kommer, snart!”, har jag alltid sagt och faktiskt trott på mig själv. Trott på att FARC – som är i ett lika stort behov av face-lyft som Colombias regering –  om inte för pojkens skull, i alla fall släpper farsan för att sminka upp sitt dåliga rykte en smula.

Men igår kväll fick vi se Johan Steven igen och vi har sett honom även idag. 12 år av väntan på att för första gången se sin farsa, känna hur han kramas, höra hur han skrattar, hur han pruttar och hur han skriker när det blir mål, är slut. Det är fortfarande oklart varför, under vilka omständigheter och som svar på vad FARC dödat honom tillsammans med tre andra gisslan som suttit kidnappade i 12 år. Men det är klart att de gjort just detta.

12 år i fångenskap. Och sen bara pang-bom-död.

Johan Steven i sin tur pratar som om han vore hundra år. Lugnt och sansat med blicken i kameran vädjar han till FARC att de, trots att de just dödat hans pappa, i alla fall kan släppa de andra gisslan. Jag kan inte låta bli att koncentrera mig på de vuxna personerna runt omkring pojken, på hur mamman gråter, på hur det darrar i dubbelhakan på militären som står snett bakom och jag hoppas att mina barn inte uppfattar det, att de istället fokuserar på Johan Stevens lugna och klara blick bakom glasögonen.

”Mamma, ska Johan Steven få träffa sin pappa nu?”

”Ja, det ska han”, säger jag och hoppas att de förlåter min nödlögn när de är stora nog att förstå att det pojken i rutan har åkt med morsan för att vänta på i Bogotá, är farsans sönderskjutna kropp som kommer med flyg till rättsmedicinska från Colombias djupa djungler.

ANNIKA HAR ÖNSKAT ETT INLÄGG OM HUR JAG GÖR MED SVENSKAN. Det är ett intressant tema som det pratas och forskas mycket om. Att ha två modersmål kan ju bli en enorm tillgång för en människa. Jag har själv sett exempel på svenska familjer som bor utomlands, pratar svenska hemma och det ”andra språket” i skolan och barnen lär sig hantera de båda perfekt. Jag har också hört massvis med historier om superbarn som till och med har TRE modersmål (ex pappa-franska, mamma-svenska, bor i London). Fantastiskt! OM och NÄR det fungerar. För det har det inte gjort i min utomjordingfamilj, nämligen. Varken Salvador, Francesca eller Illampu har svenskan som modersmål. Visst, de har känsla för svenskan. De sjunger svenska sånger. De kan många svenska ord. De kan räkna på svenska, de förstår det mesta som sägs och Francesca kan skriva på svenska. Men någon tvåspråkighet är det inte tal om. Tvillingarna pratar bättre engelska än svenska.

”Hur kan det vara så då?”, har jag fått höra från flera Sverige-håll som stundom faktiskt fått mig att känna mig som en kass mamma. ”Det är ju bara att vara konsekvent och prata med barnen på svenska!”.  ”Barnen kopplar ihop språk med personer, om du bara pratar svenska med dem så kommer de svara dig på svenska”. ”Klart du inte får låta barnen missa denna möjlighet!” Och så vidare.

Jag brukar undra om de som säger det här har personliga erfarenheter om att som ensam svensktalande person lära sina barn svenska och hur mycket tid de i så fall haft möjlighet att lägga för att göra det. Beundransvärt i sådana fall! För mig har det varit ett av de svåraste förälderprojekten. För det första är det inte ”så bara” att bara prata svenska med barnen. För det andra så innebär nödvändigtvis inte konsekvent svenskaprat att barnet svarar dig på svenska.

I BÖRJAN GICK DET ATT VARA EN KONSEKVENT SVENSKAPRATARE, vilket berodde på omständigheterna. Jag bodde med tvillingbebisarna i Bogotá tillsammans med min svenska kusin Pia. Vi pratade svenska med både barnen och varandra. De kunde alltså höra en tvåvägs-kommunikation på svenska varje dag. När de var 2 år flyttade jag med Julian till Allmänningen. Nu var det bara jag som pratade svenska. Med Julian och alla andra människor runt omkring oss pratade jag av naturliga skäl spanska. Jag fortsatte att prata svenska med barnen och översatte alltid när Julian eller någon annan var med, men trots det började de svara mig på spanska. Det är inte så konstigt egentligen. De visste ju att jag pratade flytande spanska, samtidigt som de nästan aldrig fick höra ”hur man svarar”. Dessutom hajade de ju rätt snabbt att varken Julian eller nån annan förstod om de pratade svenska. Detta ledde fram till en annan sak – annorlundahet och kanske – enligt deras perspektiv - utanförskap. Alla som rest vet att man blir tittad på om man pratar ett annat språk. Alla som någongång rest på en plats där turister är ovanliga vet dessutom att man blir en hel attraktion! Jag minns flera gånger när jag och tvillingarna gått på vägen och pratat svenska. Alltid var det någon tant som slog ihop händerna och sa ”ååååå, vad gulligt, vad kan ni mer säg?!” eller några barn i deras ålder som skrattade och ville veta hur man säger deras namn på svenska. Och det var alltid antingen Salvador eller Francesca som viskade ”mamma tyst, prata inte sådär nu”. Därför valde jag att inte prata sådär när vi är ute någonstans. Mina barn bor här, Allmänningen är deras hem, de är colombianer, lever i Colombia och om de är obekväma med att känna sig annorlunda så måste jag respektera det. Språk ska vara roligt och spännande, inte bli en sak ett barn ska känna sig marginaliserad över. Jag är själv en språkmänniska som arbetar med ord varje dag och har det där ganska närvarande i bakhuvudet. Språkets mening är att kunna kommunicera och få ett forum det man vill uttrycka. Här fyller svenskan inte den funktionen när vi pratar, men man kan hitta andra vägar där svenskan kan komma till mina barn på ett frivilligt sätt utan tvång. Ibland leker vi affär hemma ”på svenska”. Julians fåordighet får barnen att skratta och själva ”lysa” med sina kunskaper, vilket gör att de vill lära sig mer. Vi sjunger mycket svenska sånger och lyssnar på mycket svenska visor. Salvador och Francesca pratar i regel spanska med varandra, men ibland svetsar svenskan dem samman. De kan till exempel säga ”bajs” i skolan och flina mot varandra i samförstånd eftersom ingen annat förstått att de sagt ”något hihi”. Francesca skriver brev på svenska till mormor som jag fotar och skickar nätvägen. Kanske kan hon få, liksom jag fått, ett forum för svenskan i skriven text?

Undrar om hon kommer minnas den här boken på ett annorlunda sätt än vad jag gör? 

MEN VISST, JAG FÖRSTÅR MYCKET VÄL varför det finns en nästan helig aura kring barns tvåspråkighet och varför jag själv känt mig dålig för att jag inte lyckats uppfylla kraven. I en mångkulturell värld där ”invandrare” tyvärr ofta får en andrahandsplats i samhället för att de inte fixar svenskan fullt ut, blir perfekt språkbehärskning en slags förutsättning för att klara sig bra i livet. Jag vill att mina barn ska klara sig bra i livet och jag hade gärna velat att de pratar perfekt svenska. Nu har det som jag skrivit om ovan inte riktigt gått som jag vill. Dessutom och helt krasst så finns det inte en gnutta språkpolis inom mig. Jag är helt handikappad när det gäller att ”rätta” folk och jag har inte det minsta krav på att folk ska prata ”korrekt”. Jag skulle aldrig i hela världen kunna uppbåda ett ”nej, det heter inte så” när min överlyckliga fyraåring kom ut från toan häromdagen med ett underskönt ”Mamita, mamita, yo inte glomde espolar!”. Nej, det finns viktigare saker att få att flöda! Och att ”bara” ha svenskan som ”andraspråk” är ju inte hela världen. Jag själv lärde mig flytande spanska först som tonåring och jag har aldrig känt att det skulle vara bättre att ha kunnat spanska sedan barnsben, tvärtom, att anta ett språk efterhand behöver inte vara sämre. Det har vi makalösa exempel på i litteraturen. Det finns inga hinder för mina barn att få igång sin svenska om de en dag bor i Sverige. Om de får en latino-accent så är det väl helt ok. Jag gillar att folk pratar olika och att människors bakgrunder kan läsas i sättet de uttrycker sig. Dessutom, om jag skulle välja mellan svenska och spanska skulle jag naturligtvis slå ett slag för spanska, världens tredje mest talade språk, och naturligtvis engelska som vi jämte svenskan övar på när det finns tid och lust.

Förresten, så här flinade Julian nyss när jag berättade om vad jag skrev om.

Han: Jaha, vad blir man i Sverige då om man inte kan prata korrekt svenska?

Jag: Typ pizzabagare eller nåt.

Han: Ååååå är det sant?! Lär dem absolut inget mer svenska nu, por favor!

Jag älskar årstider, att saker förändras, att det finns en rytm, att bli myslycklig över HMs höstkatalog i augusti och sprallycklig av den första ljusa sommarkvällen som man cyklar i. Därför trodde jag att ska skulle sakna årstider här. Men det gör jag inte. De finns faktiskt här med, fast på ett lite annorlunda sätt. Dagar med regn och blåst då man bara vill kura ihop sig och äta popcorn i stickade strumpbyxor. Och dagar då man vaknar en morgon, solen skiner med ett alldeles speciellt blått ljus, då fåglarna sjunger med en sjungvänlig melodi och mopperafset mot torra grusvägar får en att tänka på pilnser.

Så är det nu. Julian kom hem igår. Våren kom hit morse. Vi har varit och badat.

Jag har dessutom upptäckt att jag har en magisk trädgård. Ni vet såna physalis, de där små oranga frukterna, som brukar komma från Israel till Icas fruktdisk? Jag kommer få såna, här! Flera hundra! Och tänka sig, jag har inte ens planterat dem!

Min dotter och hennes bästis Lizette har just valt vem som ska ta och vem som ska bli tagen. Detta görs precis som i Sverige genom att man pekar på varandra i tur och ordning till rytmen av en ramsa, typ ole dole doff, kinkelane koff. Den sista man pekar på när ramsan tar slut ska ”ha det”. Det finns många såna ramsor här i Allmänningen med nonsensprat som rimmar. Jag tror inte inte barnen tänker på vad som sägs, det brukar inte jag heller göra, men idag gick det inte att låta bli.

 (OBS! Föreställ er att detta framförs av två söta flickor med ljusa rytmiska röster och poetiskt rynkade pannor).

Fumo marihuana

Qué cosa tan bacana

Subo a la ventana

Quien me va a salvar?

Tu!

/

Jag röker mariujana

Vilken cool grej!

Jag hoppar upp i fönstret

Vem ska rädda mig?

Du!

Jag undrade om lärare E hade hört den.

”Nä, men hon gillar inte pin uno pin dos pin tres... ”, sa Lizette.

”Varför inte det?”, frågade jag om den helt oskyldiga ramsan om Pinocho.

”Äsch”, svarade Francesca och ryckte på axlarna.  ”Hon tycker ramsor är djävulska.”

Vad synd, för om alla ramsor är djävulska, vilka ord ska hon då sätta på den här när den kommer till hennes öron efter lovet?  

Fatta att mina barn haft skola idag. Jag träffade av en slump lärare O som satt och väntade på San Gil-transport och när vi sa hejdå sa hon: ”Föräldrarna behöver inte komma imorrn, det är vanlig lektion, fast bara till halv 11.”

Vaaa? Jag orkade inte ens fråga varför de ändrat planerna igen eller när i så fall föräldrarna ska komma. Däremot fick jag reda på sen av mormorn till Danielita hur alla andra får reda på allting. Cristalina Estereo! Det hade jag väl kunnat räkna ut. Byns egen radio. Eftersom ALLA lyssnar på den hela tiden blir den ett effektivt sätt att nå ut med information utan att slösa pengar på stenciler och telefonsamtal.

Vad ska man säga? Förmodligen låter man fruktansvärt högfärdig om man skulle klämma ut med sanningen:

”Jag lyssnar inte på lokalradio. Jag lyssnar på svensk radio. På Internet.”

På tal om skräp (förrförra inlägget). Gissa vad jag hittade idag längs vägkanten när jag lämnade Francesca hemma hos kompisen Camila? En soffgrupp – nej, det händer bara i Sverige. En helt fungerande mixer – nej, sånt händer också bara i Sverige. Två sprillans nya fällbara solstolar i trä med respektive nya madrasser – nä, sånt händer bara på Stilleryds soptipp  (fråga mamma, hon har dom i trädgården!). Jag har hittat.... en hel plastkasse full med latinamerikansk revolutionslitteratur!!!!

Trodde lite att sånt också bara händer i Sverige, i vilket fall som helst trodde jag inte att det hände i Allmänningen. För det första är de enda böckerna jag sett här i bygden på fyra år evangelisternas häften och barnens skrivböcker. För det andra... äsch, bara lyssna på de här titlarna: Marxistiska studier av det colombianska samhället från 1982. Kulturell penetration av den latinamerikanska imperealismen, odaterad. Imperealism och revolution 1978. Eduardo Galeanos Latinamerikas öppna ådror var inte helt otippad i sammanhanget. Och Engels och Marx – la ideología alemana (bokfyndet i urval). Jo, dessa är ju i och för sig böcker man hittar i de flesta antikvariat, men fyndet består heller inte i böckerna utan deras själ. Varenda en är fläckiga, sönderlästa, nerklottrade med anteckningar i marginalen och har instuckna fläckiga lappar med tankar, fotnoter och extenciella frågeställningar, som rör initialen S.C’s personliga liv – flickor, pappor, arbetsmödor. Denna mystiske S.C har alltså suttit någonstans här bakom sin bondefasad och studerat intellektuella socialister och kommunister förmodligen med – om jag läser fläckarna rätt - med rödvin och cigarr!!! Jag storknar! Sådär i förbifarten slängde jag iväg frågan idag till Marta som brukar ha koll på folk. Känner du nån med initialerna S.C? Hon bara tittade på mig, sen sa hon artigt att hon skulle tänka på saken. Tills dess, tack S.C! Det här är det roligaste jag någonsin hittat i soporna (och jag har hittat väldigt mycket...).

Dagens bokfynd

Jordbygge-maestron Angel och jag har hjälpts åt att fixa verandan till loftet idag i hemliga huset. Vi har byggt i bareque – en gammal teknik ursprungsbefolkning använde och fortfarande använder där jord fylls upp mellan två bambuväggar som sedan muras med hästskit, lera och sockerrörssaft. Det blir lite snett och vint, helt annorlunda än cementgolvet jag lade igår. Men ändå är det så likt. Snacket – skvaller om den och den, anekdoter, ouppfyllda drömmar och väntande drömmar. Radion – San Gils La caliente 1313 och byns egen Cristalina Estereo, salsa, cumbias och rancheras blandas med folk som ringer in fölsegratulationer. Pauserna – tre gånger i timmen, guarapo till dom som dricker på arbetstid, cocacola till dom som inte dricker på arbetstid.

Angel dricker på arbetstid. Varje dag anländer han till fots klockan halv 7 på morgonen med en dunk fylld med hemkört sockerrörsöl. Han sätter sig ner på en sten, tar muggen från grenen där han hängde den dagen innan och möter morgonen med ett fullt glas av den brunstimmiga drycken. Sen börjar han jobba. Varje halvtimme upprepas proceduren med avbrott för lunch tills han slutar klockan halv sex, med variationen att han alltid kommer tillbaks från käket med ett 10-pack cig. Angel blev nämligen knivhuggen i lungan en gång under ett bråk och tar det därför för säkrast att bara röka efter lunch.

Jag gillar honom, inte för att han är en alkoholist, utan för att han är en människa som gud må ha glömt, men inte änglarna. Han kan berätta om sin barndom i det krigsdrabbade departamentet Cesar i norra Colombia, om hur mamman tvingade honom att bära håret långt ända upp i skolåldern för att han såg ut som Jesusbarnet, tyckte hon. Han kan berätta om flykt, och om hur det var att bli lärling hos en jordbyggare som tonåring. Han kan berätta om bångstyriga döttrar och alla älskarinnor i tusen färger, former och humör. Han kan berätta om sin bästa tid – när han fick bygga den nu pensionerade sångerskan Beatrice hus några timmar utanför Bogotá. Det var så jag fick nys om honom. En jord-expert hade byggt kåken, helt för hand som det bör vara, fick jag höra av härliga hippie-Beatrice. När jag några år senare träffade Angel på Jesus bar så visste jag inte att det var han förrän jag av en slump fick se en bild på honom med cig i gipan och öl i näven hängande i några fingrar i Beatrice balkong. Det var ett slags tecken, om något. Han gick med på att hjälpa oss med huset mot kravet att han fick dricka guarapo på arbetstid.

Det fick han ju och det, bland mycket mycket annat, har vi pratat om idag under våra guarapo-pauser. Jag flinade hela dagen igår och jag har flinat hela dagen idag. Av alla miljöer och stämningar jag stött på här i Colombia tror jag att just bygg-världen är den bästa, kanske för att jag fortfarande är glatt förvånad över att jag släpps in, att jag får vara med, tillhöra och ingå. Helt globalt så hör man så mycket om hur mansdominerad byggvärlden är, hur machistiskt den är uppbyggd. Men från Allmänningstrakterna spirar en annan bild. Det är mer som ett guarapo-rep där gubbar och tanter sitter och skvallrar medans de pular lite hit och dit med det handarbete byggarbeten här faktiskt är.

Tack Angel (även om det var mycket länge sedan du såg ut som Jesusbarnet).

Idag har jag hjälpt Jonny att lägga ett cementgolv till andra våningen i hans snickar-ateljé. Detta innebär att blanda cement, sand, vatten och småsten med spade. Att hiva upp ungefär 100 hinkar med blandningen i ett rep. Att dricka tre liter coca cola. Att blanda cementblandning med spade igen och hiva upp ungefär 100 hinkar till (en hink är lika med typ några kvadratcentimeter golv). Hela tiden tänkte på den gamla oranga rostiga cementblandaren som står på gården i pappas hus. Tänk att jag har tittat på den där blandaren i hela mitt liv och liksom undrat vad den är bra för. Nu vet jag det.

Tyvärr finns det inga cementblandare i Allmänningen.

Och så gjorde jag det jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag gick bort till plastfiberskynkena och frågade Jonnys lillbrorsa som lagade soppa om vi kunde bytas av – jag är tjej, jag gör maten liksom. Han log illmarigt över moröttshackningen och skakade på sitt femtonåriga huvud så lockarna flög.  Det är lugnt, gå tillbaks till cementen du. Vi är väl inte macho här inte.

Nähe. Så bra då.

Och det är ju bra! Och det är ännu bättre sen, framåt kvällning, att sitta på den enda lilla olagda kanten med värkande muskler, äta grönsakssoppa och prata om utsikter, framtider, om att golvet kan hålla för en fet reaggebar och om Peter: Go Johnny! Johnny IS good både tonight och alla andra andra dagar.

”Jag är inte trött!”

”Jo, du är trött. Sov nu.”

”Men jag kan inte, mamma!”

”Jo, det kan du. Bara blunda och tänk på fina saker så somnar du.”

”Men jag kan inte blunda, ögonlocken bara åker upp.”

”Nej, det gör dom inte.”

”Jo, det gör dom!”

Alltså, det är ju inte det att jag inte förstår dom. Jag kommer så väl ihåg hur det var för 25 år sedan i ett rum med hundgardiner och vita ikeabokhyllor. Hur det ryckte i armar och ben. Hur leklusten rev. Hur stark min lilla kropp kändes och hur kreativt den lilla hjärnan arbetade just dessa minuter kring halv åtta varje kväll.

1986. Jo, jag minns hur det var.

”Jag förstår dig lilla troll, jag kände likadant som du när jag var liten”.

”Men om du förstår mig, varför säger du att mina ögonlock inte åker upp då fast dom gör det?”

”Alltså det är inte det att jag inte förstår att ögonlocken åker upp, det är det att dom inte borde åka upp, för vi ska upp tidigt imorrn.”

”Varför säger du då att dom inte åker upp?”

”Därför att jag är din mamma och mammor, tja, dom säger saker som, som.. ja, saker för att barnen ska sova!”

”Mammor ljuger, alltså”.

”Eeeh.. ja.”

Jag längtar efter Julian. Han krånglar aldrig till sånt här.

Mina barn hostar som skorstenar, men kan inte låta bli att med fascination blandat med äckel titta på när hundmatpåsar, godispapper, schampo-refiller, vin-tetras och bindor smälter ihop till ett elakt grin, en spackel-clown som förtvinas i ett giftigt och kletigt rökmoln. Blä.

Jag bränner sopor. Jag gör faktiskt det. En månad har gått, hinken full och sammanhanget tomt på alternativ. Ett är att köra ner till byn och vänta på sopbilen som kommer på måndageftermiddagar, onsdagsmornar ELLER torsdagförmiddagar för att dumpa alltihop på San Gils gemensamma soptipp. Det är inget bättre alternativ i alla fall. Ett annat är att lobba för en fungerande källsortering här i Allmänningen och sedan föra upp den på nationell nivå så att Colombia blir ett lika stor sop-stjärna som Sverige, hallelulja! Men det är heller inget bra alternativ, i alla fall inte i Allmänningen.

Det är nämligen så – just åt detta grinar den smältande clownen värst – att ingen annan har något större problem med sophanteringen än vi, därför att de helt enkelt konsumerar på ett helt annat sätt, ett gammalt sätt, men också ett sätt som växt fram just på grund av frånvaro av en ”övre” sophantering och inte minst dålig ekonomi. Visst, det existerar många miljömord här också, men just när det gäller sopor råder en ganska logisk ekvation: Förpackade varor som säljs i supermercados är både dyrare och svårare att göra sig av med än oförpackade som säljs på söndagsmarknaden. Jag och Julian är i och för sig inte storkonsumenter av någonting (förutom kaffe och det har vi ju här!) och vår kompost är den mest använda tunnan, men vissa saker – särskilt hygienartiklar – gamla tandborstar, tandkrämstuber, schampo-refillpåsar - samlar sig på hög ändå.  

Läs och lär!

Ex 1: Istället för tandkräm i tub och tandborste i plast, borstar grannen tänderna med en trasa med salt på (och ja, han är kring 60, har vita tänder och ingen dålig andedräkt).

Ex 2: Istället för schampoo-flaskor använder grannfrun Jabón Azul (blå tvål). Den är säkert lika o-miljövänlig som de schampon man kan köpa här, men i gengäld är den billigaste varianten inte inslagen i någonting och räcker för både kropp – och klädtvätt i en hel månad (och ja, hon är också kring sextio, har världens vackraste tjocka hår ner till midjan).

Jag har lärt mig. Kanske inte det där med saltet, men däremot att alltid tänka på varans förpackning när jag handlar. Hur stort utrymme tar den i hinken? Går den att vika ihop? Kan man bränna den/gräva ner den utan att det blir för giftigt? Finns det nån annan vara utan förpackning man kan ta istället? Detta är inte så mycket grannens förtjänst, som den smältande elake clownens. Det slår mig varje gång jag sitter där framför den giftiga elden och tittar på plasten som smälter ihop med pinnen jag petar runt med hur nyttigt det är följa sina sopor till sin slutpunkt. Hur medveten man blir om vad man egentligen GÖR när man konsumerar VAD och HUR MYCKET. Hur respekten helt försvinner för det i Colombia (och många andra håll) missbrukade ordet ”miljöpolicy”. Hur respekten stiger för Allmänningsborna, dom som inte vet vad mijöpolicy är, men ändå på något sätt följer en som har kvar sin ursprungliga innebörd. Och - hur stor kraft man uppbådar för att högen, nästa gång, ska vara lite mindre.

Och idag ler jag själv elakt när jag häller vatten över spackel-clownen som nu blivit en förkolnad klump. Kolla bilden! En hel månads icke-organiskt skräp för fem personer. Inte helt illa va? (fast, det är klart, vi har ju som sagt ätit ute hela veckan...).

”Gött,  nu har vi lov, sa Salvador helt otippat idag när vi satt på ”donde Adolfo” över varsin mojarra med rödbetssallad.”

Jag trodde han fått allt om bakfoten, eftersom det skulle vara skola hela nästa vecka också. Jag ringde till lärare O, men hon bekräftade faktiskt.

”Ja, det blev lite körigt, imorrn har vi möte och nästa vecka, tja, eftersom betygen redan är satta.. så bestämde vi oss för att köra lov redan från idag!”

Jahopp. Jag vänjer mig aldrig vid det här. Ingen stencil i ryggan. Ingen infoträff. Ingenting. Det är inte det att man behöver veta vilka dagar barnen kommer vara lediga på för att planera in saker som behövs planeras eller jo, det är just det.

Kärring, tänkte jag, sen ångrade jag mig. För det första är det ju bara jag som klagar på att det aldrig går att veta någonting med Allmänningsskolan. De få föräldrar som har ett jobb där barn inte kan vara med har ju mormor, morfar, farfar, farmor, mostrar, systerdöttrar, kusiner och storasyskon som kan (och vill/tvingas till att) hålla ett öga. Det har inte jag. Å andra sidan har varken jag eller Julian ett jobb där barn inte kan vara med. Jag brukar dessutom alltid puffa på lärare att vara lite mer gerillaaktiga inför sitt – överallt tror jag – alltför lågbetalda, men otroligt viktiga arbete, typ genom att göra saker som lärare O och E just gjort – helt enkelt skita i elever och föräldrar och evinnerligt planerande för en gång skull och ta välbehövlig semester!

Ha ett härligt lov O och E! Vi ses när nästa termin börjar nån gång nästa år. När är oklart.

IDAG HAR JAG– som man säger i hela Colombia – ”sangillat”, alltså – jag har gjort San Gil, en av landets typiska turistdestinationer. Det innebär inget speciellt egentligen. San Gil är en småstad som på sitt sätt påminner om min uppväxtstad Karlshamn förutom att det finns tusen gånger fler moppar och Willys, tusen gånger fler trafikolyckor och trottoarer så smala att två personer inte kan mötas utan att behöva hoppa ner på gatan.

PRECIS SOM I ALLA SMÅSTÄDER finns det småtrevliga saker att se och göra. Det finns en park med vackra träd med tjocka stammar och kaffetanter som säljer tinto (i Colombia svart liten sockrig kaffe) för 500 peso styck. Det finns en annan park med vackra träd med ännu tjockare stammar som dessutom har massvis med laveskägg på sig. Det finns en förorenad flod där man kan göra fet rafting. Det finns massvis med ungdomar som vill bo någon annanstans och massor av gubbar som aldrig bott någon annanstans och nu spenderar jäsiga dagar på parkbänkar. Det finns vagnar med avocados på gatorna, en skitig vacker gammal saluhall där man kan äta fruktsallad med salt ost och glass och ett coolt tobakshak där regionens alla olika cigarrmärken finns till försäljning i lösvikt. Det finns även en snäll hostalägar-australienare som Lonely Planet fjäskar för och fina tjejkompisar i extremsportssvängen (som är den enda sväng som gills här, tydligen.)

VI DRACK KAFFE I GALLERIAN och pratade om rafting. Vi tog en tinto i parken och pratade om sex. Vi drack läsk nere vid floden och pratade om paragliding. Sen gick jag ut från mitt ”sangillande” och in på Uniformes Benny. Uniformes Benny syr och säljer alla uniformer till alla skolor i regionen. Tanten som äger placet är barsk till en början, sen blir hon snäll beroende på hur mycket man köper. Eftersom jag har två skolbarn som oåterkalleligt smutsar ner vita uniformströjor har vi en ganska bra relation. Tanken slog mig att man skulle kunna börja här, på Uniformes Benny, och få med tanten på en slags aktion mot uniformskraven. Till exempel genom att bara tillverka unisexbyxor eller skita i att sy dit den obekväma rosetten i flickornas kragar. Jag sa inget. Francesca hade nog tyckt det var pinsamt, dessutom hade vi bråttom till San Gils enda plats för barn. Santa Culona är – liksom la Cicuta i Bogotá – helt instängt från biltrafiken och har dessutom en lekpark a la McDonalds med bollhav, rutchkanor, jättegummidjur och hela faderullan. Det är det enda som är bra med caféet, men efter 4 timmar med två vilda sexåringar på San Gils vilda gator är det också det enda som behöver vara bra.

OJ, DETTA ÄR DET TREDJE INLÄGGET jag skriver som taggas restips i Colombia. Ett handlar om en tysk tjuv, två handlar om caféer där man kan fika utan att barnen blir påkörda. När jag var 11 skulle jag bli reseledare när jag blev stor. Det kanske är tur att det inte bidde så.

Älskar... att jag, Salvador och Francesca kommer äta ute hela veckan.

Älskar inte... att det dröjer innan jag får Julians ris, äggröra och friterade bananer igen.

Älskar... att kunna lyssna på all min nya reagge jag laddat ner från Ares utan att någon byter till metal mitt i alltihop.

Älskar inte... att min barn blir helt deppiga när de är utan sin syster.

Älskar... att jag kommer sakna dom, att jag kommer känna stark kärlek

Älskar inte... att det gör liksom ont när jag hör Illampus lilla röst i mitt huvud.

Älskar... att köra fort fort fort på moppen imorrn till floden utan en tung passagerare därbak.

Älskar inte.. att ingen tar hand om mig om jag skulle ramla.

Älskar... att min mamma är så tajmad att jag fick fem nya svenska romaner med posten just idag.

Älskar inte... att hon även skickade med griller i huvudet i form av såna pysselböcker till barnen som är perfekta att ha när man sitter länge.. till exempel på en buss till Bogotá.

Älskar... att hon gjorde det.

Älskar inte... att barnen har något så fisigt som prov-vecka hela veckan och att de måste vara med för att få betyg i denna årskurs 2.

Älskar...att jag kan bjuda hem det snygge moppebudet på drink ikväll.

Älskar inte... att den jag vill bjuda på drink just åkt på jobb till Bogotá.

Älskar... att det är just honom jag vill bjuda på drink.

Älskar inte.. att jag älskar att vara ensam när jag är tillsammans och älskar att vara tillsammans när jag är ensam.

Älskar... fem miljoner fjärilar i kroppen som rör runt, rör och berör.

Eller helt oprettit sådär: Hejdå fina älsklingar, ha en bra resa så ses vi snart, puss!

Föreställ dig att det tar fem försök innan det säger pling och du bli uppkopplad på Internet. Föreställ dig sedan att det inte går att öppna sidan. Föreställ dig där efter att det tar tre minuter att koppla ner dig igen för att kunna byta inställningar från 3G (som uppenbarligen inte fungerar idag) till 2G-nätet. Tänk dig sedan att det tar tre försök att bli uppkopplad på 2G-nätet. Föreställ dig sedan att det tar 3 minuter innan startsidan laddas. Tänk dig sedan att det tar 5 minuter innan du kommer in på din blogg. Föreställ dig att allting inte laddas ordentligt, så att du till exempel inte kan se kommentarerna och att det finns ett rött kryss i hörnet där du lagt in en fin bild. Tänk sedan att du klickar på nytt inlägg och sidan blir vit och säger att den inte kan visas. Tänk dig att täckningspinnarna på 2G-nätet försvunnit. Tänk dig att göra om hela proceduren med att byta till 3G-nät. Och föreställ dig sedan att när du väl lyckats klicka fram nytt inlägg och du sitter med kaffe och ska börja mysskriva, att det kommit grus under A-tangenten så att den inte funkar. Föreställ dig att leta upp en avbitartång och knipsa av en bit ståltråd som du försöker lirka bort gruset med. Föreställ dig att det inte går. Föreställ dig sedan att kötta bort gruset så att det hamnar under Q-tangenten istället. Föreställ dig sedan att A-tangenten funkar skitbra igen, och att du blir glad, och att du gör mer kaffe, en hel härlig termos. Tänk sedan att det kommer en liten människa och säger: Mamma, nu har jag gjort läxan. Ge mig datorn så jag kan rita, du lovade. Föreställ dig sedan en vis och snusförnuftig person som säger: Men Julia, det är absolut ingen mening att bli arg på datorer. Var istället glad för att du överhuvudtaget HAR en dator. Och ännu mer, var glad att du HAR Internet. Fatta, vilken ynnest egentligen, du är den ENDA som har Internet i HELA Allmänningen!!  Föreställ dig INTE att ge denna personen en stor smäll. Bara gör det!

(Nej, gör inte det. Tag istället ett kollegieblock och en penna, lägg dig i en hängmatta och dröm dig bort till en tid av mjukt blyertsrassel mot papper, av stora tankar på fladdrande ark........

.....av sönderbitna blyertspennor, av oläsbara krumelurer, skrivkramp och en liten fesen och surmulen tanke som fladdrar iväg med vinden bortåt bergen. Jag lovar, hur dåligt Internet än funkar när du väl kommer till, så kommer det vara underbart i jämförelse!).

Alltså vissa saker är precis likadana överrallt när man är femton, tjej, glad och fri. Man blir kallad för hora.

Såhär är det: Paolita tycker om killar, rock en espanol och facebook. Hon tycker om att dansa reaggeton och skriva berättelser och hatar att tvätta kläder och sopa. Hon vill åka till USA, Venezuela och Sverige (efter att ha sett bilder på Karlshamns skejtpark). Hon tycker om att vara i smeter och bidra till förändringar, som ni läst om ang. skoluniformsupproret. Under valkarusellen jobbade hon för Alex kampanj (kandidaten som vann till slut). Det var roliga dagar med en medelålder på 18 år, långa nätter med politiksnack, musik och bärs sådär som det blir när människor samlas ihop inför ett gemensamt mål. Hon drack någon öl. Hon dansade litegrand på ett bord. Hon satt under bordet sen och pratade med en söt pojke i emo-frilla på 16 och ett halvt. Sen åkte hon iväg på hans moppe.

De kanske pratade och flabbade hela natten. De kanske hånglade. De kanske nattbadade nakna. De kanske hade sex och nattbadade igen och låg och fnitterhuttrade i gräset och tävlade om vem som kunde flest stjärnbilder. De kanske hade sin livs härligaste kväll.

Jag har inte frågat för mycket. Jag har bara tröstat. Hon var här idag och sa: ”Señora Julia, alla snackar om mig, ingen hälsar på mig och nu har min mamma fått höra att jag är en hora. Säg nåt du! Du berättar alltid så annorlunda saker!”

Hrm! Jag log faktiskt och berättade de två saker jag själv lärt mig om att hantera ämnet ”femton och hora”.

Den första lärdomen kommer från min mamma, 1996:

”Lilla gumma, var GLAD att folk pratar om dig. Det betyder att du FINNS i folks huvuden, att dina göranden hit och dit är närvarande hos människor, vilket betyder att DU är viktig! Jag menar, hur kul är det att dansa på ett bord om ingen ens noterar dig?. Om du bara rinner ut som fil i en vask, vad kan du göra för att förändra förlegade föreställningar då?”

Den andra fick mig att ena mig i gruppen ”Magnus Linton Sveriges bästa skribent”. Magnus alltså, i Expressen 2003:

Vägra inte kallas hora! ”VÅGA kallas hora! Eller, ännu bättre: Våga vara hora!”

Jag hoppas Paolita lyssnade på riktigt. Om hora innebär att göra go kärlek med fina pojkar hoppas jag att Paolita fortsätter vara det. Jag hoppas att hon gör som hon vill och inte vad samhället runt henne säger. Jag hoppas att hon fortsätter vara världens coolaste Allmännings-brud.

Jag vet innest inne att det kommer bli så. För när vi drack kaffe och flickorna gjorde frisyrer i hennes hår, frågade jag: ”Var det en bra kväll då, Paolita?”

Jag fick världens största leende tillbaka, ett sånt där helt sprakande underskönt leende som jag vill spara i en låda och ta fram när jag tycker livet är tråkigt.  

Ja.

Ja!!!!

JA!!!!!!!!!!!!!

Nu är det snart colombianskt ”sommarlov” och alla ”ferias” (marknader) börjar från december till långt in i februari. Julian blir alltså en upptagen man. Jag brukar alltid bidra med så mycket möjligt inför varje säsong, speciellt med masstillverkning av de armband, öronhängen som säljer bäst. Vi sitter i ateljén hela nätterna och dricker vin med blödande ögon under den vajande glödlampan. Jag fick lära mig de flesta tekniker hemma som liten och tycker dessutom det är skitkul att fläta armband och böja till öronhängskrokar i silver och sånt, speciellt att hitta designer som både jag och Julian avskyr, men som jag vet säljer som smör hos colombiansk och ecuadoriansk medelklass.

Men i år har jag varit en usel assistent. Jag har gått långa rundor för att undvika ateljén, hittat på undanflykter inför mig själv. Det är inte det att jag inte tycker det är roligt. Det är det att jag börjat bli en sån som tänker på ekonomin. Utan att vara överdriva kan jag säga att timlönen för en artikel är 10 gånger högre än timlönen för att slöjda. Innan har jag skitit i det, men under de senaste åren, framför allt det senaste 6-årings-året, har det blivit omöjligt.  

Ex 1: Salvador åt tre portioner lasagne till middag idag. En halvtimme senare var han fortfarande hungrig och åt en macka, en halv avocado och drack två glas mjölk.

Ex 2: Francesca har börjat bry sig om vad hon har på sig. Hon vill (läs MÅSTE) ha – lyssna noga nu - ett par DC shoes, en rosa tjejmodell som en kompis – helt obegripligt på landsbygden! - har. De kostar 800 spänn i Colombia.

Ex 3: JAG har börjat bry mig om vad jag har på mig. I alla fall när jag går ner till byn. Det är väl den där landsbygdskulturen som börjat komma ifatt mig nu, att man vill ”va fin när man ska till stan”, liksom. Jag vill ha en ny klänning, ett par nya sandaler och ett par jeans utan oborttvättbara jordfläckar.

Ändå fann jag mig själv göra småfularoliga blommor i macramé som ska få en hårklämma på baksidan. De tar en dryg timme att göra och kommer säljas för 30 kronor. Jag har bestämt mig för att göra minst 100 barnhårklämmor i regnbågsfärger som ska piffa upp Julians annars jordfärgade vuxen-bord, vilket alltså betyder att jag bestämt mig för att hitta tillbaka till ateljén igen. Och det kanske inte är en sån dum idé ändå. Francesca har nämligen blivit en hejare på den enklaste armbandsmodellen i macramé under min frånvaro.

Sånt här går ju inte att säga i Sverige, men jag skriver vad Julian helt seriöst sa ändå: Se där, nu kan du gå runt och sälja dom på stan och tjäna ihop till dina skor själv!

Såhär gör du murputs till jordväggar:

Riven torkad hästbajs

Sockerrörssirap

Lerjord (gul eller röd beroende på vilken färg du önskar på väggarna)

Kalk

Vatten

Blanda ihop och låt stå i tre dagar så att det riktigt saftar ihop sig. Putsa därefter väggarna som vanligt. Klart! (OBS: Glöm inte bort att bada i smeten minst en gång. Det känns som att ta av sig en svettig gummistövel, fast 1000 gånger skönare, ja, ni fattar.)

Se bild två nedan för resultat. Om man vill kan man vitkalka på sen, men det tycker inte jag behövs.

Hemliga huset som jag skrivit om, det vi byggt nere i dalen, är inte alls hemligt, egentligen. Det kallas så för att man inte kan se det någonstans ifrån, förutom Arkitekten från sitt höslott då. Men egentligen borde man kanske kalla det hemligt ändå, för det bär på en uråldrig kunskap som många – men långt ifrån alla – har glömt bort idag: att det går utmärkt att bygga ordentliga, vackra och hållbara hus i jord.

Jord är världens äldsta byggmaterial och det finns många tekniker. Här i Colombia byggde ursprungsfolken sina hus i tekniken bareque, där väggarna består av två bambuväggar med en decimeter emellan fyllda med jord. Kolonialherrarna tog med sig teknikerna tapia pizada (pisé i Frankrike) och adobe (obränt tegel som muras ihop med lera). Matkällare är ett exempel på jordbygge i Sverige, en jordkulle som holkats ur. Idag är adobe vanligt i Bolivia och Peru, medans tapia pizada och bareque syns mycket i Colombia. Santander, departamentet där jag bor, är världsberömt för sin – fortfarande levande – jordarkitektur, inte minst nu när kraven ökar på gröna alternativ. Jordhus innehåller ingen giftig cement, bygget kräver heller inga långa transporter eftersom jorden oftast kan tas från egen tomt och husen är återvinningsbara, dvs om kåken förfaller så återinkorporeras materialet på sikt till naturen utan att större skada är skedd.

Varför byggs det inte fler hus i jord om det är så himla bra? Att det tar ganska lång tid är bara ett delsvar. Tiden det tar kan med fördel jämnas ut av det billigare (oftast gratis) byggmaterialet. Det tyngsta svaret har världens snyggaste jordarkitekt José Raul Moreno: "Byggindustrin" har han viskat med finurlig röst till mig. "De HATAR oss". Genom sin NGO Tierra Viva vill han föra upp jordbygge på globala agendor. För miljöns skull, men också som del i sociala projekt för världens pinsamt stora andel bostadslösa fattiga. Klart vi skulle vara med i denna jord-reclaim och lära oss att bygga i ett material som får den globala byggindustrin (en av de mest lönsamma och miljöförstörande i världen) att bli livrädda! Men eftersom José är lika snygg, barmhärtig och miljövänlig som dyr fick vi tag i byggherren Angel och sen var det bara att köpa ölbackar och bjuda in polare med sug efter feta armmuskler. Nja, lite till....

För att bygga hus i tapia pizada behöver du:

1.    En ”tapial”, trälådan där jorden ska "stampas". Den byggde vi själva.

2.    En ”pisón”, en slags enorm träslev att stampa ner jorden med, vi köpte två av en gubbe som hade en över.

3.    Sten till grunden. Vilken sten som helst går bra, vi använde mest kalksten eftersom det finns en kalkstensmina i Allmänningen. Det är dock viktigt att man ska kunna "pussla" ihop stenblocken så det blir stabilt.

4.    Jord! Santanders lerjord är perfekt för tapia pisada, men efter vad jag har hört så funkar det med de flesta jordar (förutom den svarta smuliga odlingsjorden såklart). Här använder vissa byggherrar sockerrörssirap för att binda alltför lös jord.

5.    Bambupinnar, vanliga pinnar, lite grus, lite allt möjligt som läggs ner i ”el tapial” för att väggen ska få mer styrka.

6.    Tjockare stockar i starkt trä (vi använde träslaget ”cucharo”) att stampa in i jorden för att fästa jordblocken i varandra.

7.    Hinkar, rep, stegar och andra hjälpmedel.

Sen är det ”bara” att börja stampa järnet och lyssna på musiken. Trumkonserten som sprider ut sig över vidderna..... pa-ti-pa-ti-pom, pa-ti-pa-ti-pom, pam, pam! Pa-ti-ta-pi-pom-klick-klick! Julian på hacka, el Negro på spade, Angel på pisón, Javier på machete och Julia på kamera!

När jag skrev det här litterära reportaget (del 1 och del 2) hade jag inte ens med det faktum att Incubadora de Santander även förstörde en annan flod några kilometer bort. Jag hade heller inte hunnit erfara dagens situation i mitt eget hem. Vattnet jag dricker ur kranen stängs numera av några timmar varje dag. Detta beror på att den kooperativa akuedukten – som Custodia en gång var med att styra upp och Arkitekten idag är ideell ordförande för – tvingats stänga två av tre vattenkällor pga agro-gifter. Den enda källa som fortfarande producerar rent vatten räcker inte till Allmänningens alla användare, vilket gör att ransonering måste ske.

Jag hade också bara halvvägs insett varför ”ingen gjorde något”. Sanningen är att alla gjort allt. Förutom bad-reclaims så har vilda protester pågått i byn och hundratals radiointervjuer, tv-inslag, debattartiklar har publicerats i Colombias största medier. Min erfarenhet är att colombianer på landsbygden är enormt duktiga på att säga ifrån och göra det på ett så intellektuellt och genomanalyserat sätt som får vilket storföretag som helst att springa och gömma sig och ta till fulknep....men just det! Det är precis det de har gjort. De rör sig nämligen i ett otroligt tacksam miljö för att göra just det – korruptionens, ryggdunkandets colombianska klimat.

Vad jag har fått berättat för mig har Incubadora de Santander hotat upprorsmakare med ”extrema åtgärder” (alla som bott i Colombia vet vad som menas). De avskedar människor vars släktingar yppat misstycke. De fyller badställen med jord. De har till och med skjutit på extremsportsföretagens fallskärmar – när de är i luften! Sånt. Det är naturligtvis inte företagsledningen som gör detta utan markvakterna, de flesta ex-militärer som under decennier i krig är experter på sånt som exempelvis ”extrema åtgärder”. Företagsledningen då? Inte ens min vän Joana lyckades prata med dem när hon åkte till huvudkontoret i storstan för att be om ett skriftligt tillstånd att flyga fallskärm.

Problemet med vattnet här i Allmänningskrokarna är alltså inte avsaknad av insikt och kampvilja, utan total frånvaro av såväl förhandlingsbord som förhandlingskraft. Visst, Arkitekten fortsätter bada, journalisterna fortsätter skriva, bönderna fortsätter att göra fuck-you till administratörens hellikopter när han flyger förbi för att betala markvakterna. Trots att 7 år har gått har det inte hänt något, men kanske, snart. Vi får hålla tummarna och – naturligtvis – bada och skriva järnet (om inte annat – nu blir jag sarkastisk – i egenterapeutiskt syfte).

Blä. Usch. Fy. Blir man gladare än ledsare när man tittar på dessa badbilder från ännu fria Allmänningsvatten?

Jag träffade Arkitekten idag av en slump. Vi har två saker gemensamt. Vi har likadana bilar. Och samma åsikt det multinationella kyckling och boskapsföretaget som sedan 2005 hängnat in flera tusen hektar tidigare ”ingenmansland” med taggtråd. Det har blivit en stor förlust för bygdeborna som tidigare använt marken för att låta getter beta, barn leka och tvätta och bada i den underbara floden. Det sista är det värsta ur lag-synpunkt, eftersom det är olagligt i Colombia att äga vattendrag. Någon meter kring floder måste vara public space, mest för att gödningsmedel från kornas gräsmattor, slaggprodukter från kycklingfarmen osv inte ska förgifta vattnet (mer än vad de ändå gör). Flera anmälningar har gjorts, men multinationalen har framgångsrikt struntat blankt i dem. De är medvetna om sin makt och vet att få skulle våga trotsa den eftersom de flesta har någon anhörig som på något sätt arbetar för företaget. Utom Arkitekten då. Han vågar, berättade han för mig idag.  

Jag: Vad gör du då som är så busigt?

Han: Jag badar näck i deras flod.

Jag: Jaha.

Han: Första gången stod vakterna hotfullt och väntade där jag ställt moppen. Jag skrattade och fortsatte bada dan efter. Andra gången pajade de moppen. Jag skrattade och lagade den och fortsatte bada. Vet du vad de gjorde då?

Jag: Nä..

Han: (konstpaus) De fyllde hela badstället med jord! En hel jävla lastbil!

Jag: Nähe!

Han: Joho.

Jag: Vad gör du nu då?

Han (skrockar i skägget): Jag fortsätter att bada. I ett nytt badställe uppströms. De kommer sabotera för mig igen, men jag ska inte vika mig.

Vi sa hejdå och jag lovade att hänga på nästa bad-reclaim. Just nu är jag grymt på, men jag vet inte om jag kommer göra det. Det är inte det att jag inte tror att det är en bra idé - bada blir en politisk handling som om fler hänger på kan visa att storföretagets makt över floden är ilegitim – men jag är lite mesig. Jag har ju ingenting att förlora på det – ingen anställning som kan ryka och jag har råd att laga min moppe – men jag tycker det är obehagligt att markvakterna finns där, spionerar och funderar ut sätt att förhindra oss.

Arkitekten är ju bara en droppe i det stora aktivisthavet, det finns så himla många människor världen över som till skillnad från en rik och välkänd arkitekt riskerar ALLT för kampen för sina och andras rättigheter. Just därför fick han mig att tänka på dem idag. På mod. På tron på förändring. På att inte dra, utan stanna och göra. Till exempel.

Inte allas vatten

Äsch, fasen, jag drar. Jag packar ner några trosor, en tjock tröja, en hängmatta, myggnätet, hänger alegren över armen, knyter fast ett par gympa i en rem och lägger ett utrivet foto på alla fem i bh:n. Sen säger jag till mina tre barn och min kompanjon att jag älskar dem. Att jag kommer tänka på dem varje sekund, att jag måste göra det här och att jag kommer vara en mycket bättre människa när jag kommer tillbaka. Mina barns armar kring min hals. Min kompanjons ögon som frågar: När?, fast utan att uttala något. Månader, år? Han vet att jag inte kan veta. Vi tittar på D och brorsan som förvinner över krönet. Vi tittar på varandra en sekund. Sen tar jag ett steg och följer efter.

Det är mitt på dagen, men vi tänder ljus. Ett blått för Daniela. Ett gult för brorsan. För deras fortsatta resa, tillsammans i början, sen vet de inte. Ljus för att de är bra. För reslustan de väckt och för styrkan vi känner över att göra det svåraste av allt – att vilja dra, men inte göra det.

ALLT GICK PÅ FEM RÖDA. ”Mamma, MAMMA, KOM!!! Illampus huvud har gått sönder!”

Min yngsta dotter låg i en konstig position på marken under hängmattan, klänningen var blöt från halsen och långt ner på ryggen, det vita fjunhåret rött. Jag lyfte upp henne. Hon skrek inte som hon brukar när en tå eller ett knä får en smäll. Hon bara jämrade sig, ett helt onormalt jämmer som jag aldrig tidigare hört. Tankeblixtar i huvudet: bilen nere i byn – Julian med bil men ingen mobil – mina egna mobilminuter slut – D och brorsan och badar – jag ensam stor med de små - och SÅ JÄKLA LÅNGT TILL SJUKHUSET.

EN MINUT ÄR LÅNG TID. Jag bara stod där med min dotter i armarna, med hennes jämmer i luften, droppande blod på kaklet, tvillingarna cirklande runt oss som stukade gamar, sekunderna som tickande och viskade dovt: hallå du mamman, varför står du bara där? Då hördes en röst. ”Jag stannar”, sa Marta i sin kaffeplockarskrud. ”Men så skynda dig då, spring!”  Jag sprang ut med min dotter på uppfarten, hann till affären när Jonny och hans röda moppe kom flygande med sitt halv-dreadade hår. ”Paolita ringde”, sa han. ”Kom!” Och utanför sjukhuset mötte vi honom, en eldögad chaufför i en gul folkabuss som någon just underrättat att hans dotter var i fara.

MIN DOTTER BLEV SYDD MED SEX STYGN. Hon fick yougurt och alvedon. Hon fick bada bort allt blod. Hon fick pyjamas på. Hon fick kramas. Hon fick sova.

Jag tänker på allt det här nu, på att jag kanske borde dra en slutsats, skriva typ ”så här funkar det sociala skyddsnätet i Allmänningen”, ”djungeltrumma”, ”min egen katastrofala katastrofhantering” eller nåt. Men det kommer inga slutsatser, ingen analys, inget tänk alls faktiskt. Sekunder och minuter spelas upp i mitt huvud, min yngsta dotters kropp i armarna, mitt vita linne rött av hennes blod. Sekunder och minuter. Att göra ingenting på. Att göra allt på.

Jag älskar resvärskor, speciellt när man "kommer tillbaka". De säger en massa om både person och resemål. Här är brorsans pinaler i urval:

18 st solglasögon i olika färger

1 st svart nagellack

1 st tyskalexikon

1 st tripod

2 st paraplyer fulla med öronhängen

3 st käglor

1 quenna-flöjt

1 st biljardboll

5 st burkar med olika frön

1 påse kokablad

1 st gameboy från 90-talets första hälft (utan batterier)

Francesca sa något mycket smart: ”Men du, HAR du samma kalsonger varje dag?”

Alias Alonso Cano – FARCs ledare sedan 2008 – dödades 62 år gammal i Operation Odiseo i södra Colombia igår. Helt i sin ordning, på något sätt, under det senaste decenniet har många FARC-ledare av olika nivåer satt sina sista potatisar. Vad jag inte fattar är att alla blir så glada när någon stor skurk dör, på TV alltså. Hallåor och reportrar skrattar naturligtvis inte, men deras ögon lyser och rösterna är smått upphetsade när de pratar om ”stora segrar” och ”framsteg”. Visst, alias Alonso Cano är ansvarig för otaliga människorrättsövertamp som kidnappningar och bombdåd.... eller vänta, han var ansvarig. Nu är han nämligen död och kan aldrig ställas inför rätta inför någon längre, han dog precis alla dom andra grabbarna gjort – för sin sak i djunglen – och behöver aldrig se sina offers anhöriga i ögonen, han behöver alla förklara sig eller ångra något för någon. Dessutom går ekvationen framsteg och död gerillaboss inte ihop. Reportrarna har redan räknat ut vem nästa man är: en gubbe under täcknamn alias Timochenko. Och när han också dukar under spökflygens bomber om några år kommer det finnas en nästa hugad tjej eller kille på tur. Jag är inte glad. Jag är inte ledsen heller. Jag är mest trött på inställningen – att så många fortfarande tror att det går att kriga bort krig och döda sig fram till fred. Det kommer ju bara nya ledare, nytt blod, nya operationer, nya namn i TV-inslagen, nya segrar och nederlag.

COLOMBIA RULLAR ALLTSÅ PÅ. Den som vill läsa vidare om Colombias halvsekellånga konflikt med kullagerhjul som skulle fått mina skejt-barndom att storkna kolla Magnus Lintons bok Cocaína. Själv tänker jag inte mer på det ikväll. Vi tänder brasa och har fest, bara för oss själva. Uppstyrd av Julian med bror, medans D och jag meningslös-ältar krig. De är bra på sånt har, säger: ”Kriget är sånt, döden är sån, människor kommer och går, det är ingen mening att tankekötta något vi inte rår över, det enda vi kan göra är att ta hand om oss själva och de våra.” Visst, man måste nog tänka så när man lever här och det gör de flesta. Colombianers både styrka och svaghet – att strunta igår och imorgon och bara vara i nuet.

Min bästa vän här i Allmänningen är 19 år och heter Jonny. Vi passar skitbra ihop. Han tycker att jag är bra för att jag ger honom massa reagge. För att jag är rolig eftersom jag kan berätta om saker som inte finns här. Jag tycker han är bra för att han kan snickra. För att han ockuperat en bit land som sjuder av sköna drömmar. För att han tar han om tre småbröder alldeles själv. För att han kör runt med mig och ungarna på sin röda moppe utan att köra för fort som de flesta annars gör. Just idag tycker han om mig för att jag kan göra dreads. Och just idag tycker jag om honom för att han vill ha dreads. Vi ska nämligen byta. Dreadsen mot trappan till loftet i hemliga huset.

Jag tycker inte om folk som bestämmer vilka deras barn ska umgås med. Jag tycker inte om när man pratar om influenser. Men om det är någon som jag skulle vilja att mina barn skulle influensieras av är det Jonny. Ingen förälder hade kunnat bli stoltare än att stå på hans ockuperade mark (ägaren är en tydligen en stenrik tant som inte varit där på 20 år). Titta på vattenslangen där han tvättar sina och brorsornas kläder. På linorna där han hänger dem. På de bäddade madrasserna i det provisoriska skjulet han byggt med väggar av plastfiberskynken. Och på cementstommarna som, pö om pö i takt med att Jonny jobbar, växer sig sakta uppåt till hans dröm – en egen snickerifirma. Det är helt hisnande. Jag får andnöd! Jag har genom hela mitt liv fått höra av min familj att jag är duktig, att jag är modig, att jag är stark, att jag är bra. Bredvid Jonny är jag fortfarande en liten fis. Fast det är klart, jag kan göra dreads!

Idag har min hund nästan dödat en get. Igen. Jag var först på plats och var säker på att hon var död först, låg ner med uppsliten hals, blodtufsig päls och tittade på mig med ett helt stelt öga. Sen hörde jag hur hon kippade efter andan. Huga. Alla dessa djur som kommit in i mitt liv! Allt liv, all död och alla instinkter! Fique är snart två år, världens bästa barnhund, vaktar mig när jag sitter ute och skriver om nätterna, nosar upp hunddockan hur långt iväg man än kastat den och älskar att sätta sig ner och ge ”tass” och ”andra tassen” på kommando. Men när han får korn på getter förvandlas han till en blodtörstig mördare. Utifrån hans perspektiv så handlar det säkert mest om lek, men de arma getterna som står fastbundna i nedbankade pålar i gräset har ju ingen chans. Ju mer de bräker och springer runt sin lilla påle, ju mer upphetsad blir han. Grannen älskar sina getter och blev sur, fast han försökte att inte visa det. Nekade bestämt mina veterinärspengar och tipsade om ett bra rep som järnhandeln just fått in. Jag tycker det här är jobbigt. Jag vill inte ha en hund som är fastbunden hela dagarna och blir aggressiv och skällig på alla som kommer. Jag vill ha en fri hund som kan springa omkring hemma som den vill. Det gör alla andra hundar här, men av någon anledning struntar de i getter. Någon som har ett tips på hur man vänjer av schäfrar från levande getkött? Jag har redan fått ett (av brorsan): ”Skaffa en egen get så kanske han struntar i grannens!” Jag ogillar det tipset.

Det svarta fåret i familjen?

Brorsan som bodde i bilen, lämnade oss i december 2009 och drog söderut. Idag kom han tillbaka. Från Brasilien, från Peru, från Bolivia, Chile, Argentina och Ecuador. I två år har han varit borta. Nu ska han dela hemliga huset med D. Han är där nere nu, säger WOW och sånt som man gör när man inte kan föreställa sig vad som kan hända med en tomtmark på två år. Undrar vad som hänt med honom? Två år är lång tid på vift med enbart sin fnittrigt småfula smyckeslöjd som ekonomisk motor. Jag är i och för sig den enda som bryr mig. Alla andra på kaffekullen är mest intresserade om vad som finns i hans väska. De där magiska hemliga-huset-väskorna... Läsare av den här bloggen kan gissa vad som finns däri!

Herregud, det känns verkligen att vi bor på vischan! Det här med att det kommer nån som helt plötsligt blir i centrum för allas uppmärksamhet just bara för att den ”kommer utifrån”, har gjort och kan berätta om saker som inte finns här, från VÄRLDEN på nåt sätt. Oklart om jag gillar det eller inte. Det kanske är dags är sticka iväg igen?

Jag brukar säga att det enda roliga med Halloween-firandet är sången prinsessorna och spindelmännen sjunger för att få godis i byns butiker.

Tricky tricky Halloween

Dame dulces para mi

Y si no me das

Te rompo la nariz

/

Tricky tricky Halloween

Ge mig godis

Och om du inte ger mig

Slår jag sönder din näsa

Men i år hade faktiskt skolan – både byns och landsbygdsfilialerna där Sal och Fran går – fixat karneval. ”Bättre än Río”, sa D och jag höll med (trots att, som ni vet, jag ännu inte kommit till Brasilien). Den bara sprakade! Och inte bara av transor och djävular som är det vanligaste inslaget i colombiansk karneval, utan också av gymnasieelevernas politiska budskap. Ner med TLC!, Upp till kamp mot multinationalerna!, Rädda vattnet!, ekade både i slagord och fantastiska kostymer. Allt med karnevalsrytmen ”champeta” som soundtrack och – naturligtvis – Paolita i spetsen.  

Det roligaste av alltihop var lärare E och lärare O. Jag blev faktiskt helt plötsligt vänligt inställd, all kritik försvann som genom ett trollslag! Kolla musbilden nedan så hajar ni precis!

Glad Alla helgona!

Jag vet faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta. Tyvärr (eller kanske gudskelov) så befann jag mig hemma när rösträkningen gick mot sitt slut. Men här kommer Camilas berättelse, hon såg alltihopa från sin hantverksbutik på torget:

Vid åtta ungefär var det klart. Mario hade vunnit. Hans vallokal sprakade av jubel, mobiler ringde, skumpakorkar knastrade. Men precis när de höll på att smälla det i förväg planerade vinnar-fyrverkeriet, kom beskedet: Det var fel! Alex hade egentligen vunnit – med 5 röster! Alex anhängare hade nämligen – under vinnaryran – varit och klagat på rösträknarna och krävt att de räknade om. Snopet. Hos Mario grät man. Man tyckte också det var hemskt orättvist. Man tyckte också att det var något lurt med alltihopa. Det fanns helt enkelt något att ÅTGÄRDA. Katastrofen var total. Ett hundratals champagne-stinna personer tågade tvärs över torget till kommunhuset där Alex och hans anhängare stod och jublade. Den samlade hopen började hötta med nävar och tomma champagnebuteljer och kräva omval. Korrumption! Rösttjuv! Triplehijodeputa! (tredubbel motherfucker typ). När Alex och co inte lyssnade fick man vidta extremare åtgärder – Marios legitima roll som kommunhusets härskare skulle intas med – håll i er nu – STEN!

Allting slutade ganska bra. Polisen ingrep. Ingen blev skadad. Mario försvann, vart råder det delade meningar om. Finkan kanske? Eller så ligger han och trycker nånstans?

Jag behöver väl inte tillägga vad Camila viskade i slutet av redogörelsen?

”Det sägs”, sa hon. ”Att han planerar hämnd”.

Läs gärna mer om valet i hela Colombia och Bogotá här och här.

Nu står jag inför ett svårt val. Prinsessa utan krona eller kock utan kockmössa? Alla kronor är slut i hela byn och jag orkar inte plocka fram symaskinen. Francesca krisar naturligtvis. Halloweenfirandet börjar om 30 minuter.

th: Salvador förra året. I år ska han vara batman.

LÖRDAGSNATT I ALLMÄNNINGEN. Allt är tyst som i graven. På grund av mordhotet på kandidaterna (alla är tydligen mordhotade nu) har trakten fått polisförstärkning. Inte ens Jesus har vågat trotsa valtiders undantagstillstånd och sälja sprit och kötta jukeboxen, trots att han är fd polis. Det regnar och vi blir utan bensin på väg tillbaka från byn. Julian och ungarna fortsätter hem till fots. D och jag går till macken uppe vid motorvägen för ett pet-flaska bensin. Vi kan bara inte låta bli. Vi köper två.

LÖRDAGSNATT I ALLMÄNNINGEN. Allt tyst som i graven. Ungarna sover. Marta sover. Paolita sover. Maria Cecilia sover. Julian ligger i hängmattan i det hemliga huset. Han kanske sover, det ser ut som det. D sover inte. Hon står i skenet av ett tänt ljus, klipper sönder ett par gamla Levis och gör små rullar av tyget. Sen dränker hon dem i bensin. Ler.

LÖRDAGSNATT I ALLMÄNNINGEN. I byns dyraste hus rullar sömnlösa borgmästarkandidater tummarna inför sin livs viktigaste morgondag. Kanske de hade slappnat av om de blivit bjudna till det hemliga huset denna spända natt? Här är det inte tyst som i graven längre. Ljuskloten svischar mot den svarta himlen, skickar aborigin-signaler över bergkammens svaga siluett och sprätter glödgnistor mot dalen som sprakar likt nyårssmällare i regnet. Vi använder upp hela pet-flaskan. Vi skrattar som idioter. Det går helt enkelt inte att låta bli.

SÖNDAGSMORGON I ALLMÄNNINGEN. En lovade val-dag på nåt sätt. Den ser liksom renad ut.

Nu ska vi ner till byn och vara inofficiella internationella valobservatörer. Det går heller inte att låta bli.

Vill du se hur eldbollarna ser ut utan eld? Kolla här.

Det känns fint att ni läsare hemma i Sverige (och annonstäders) läser mina inlägg och kallar mig MODIG, men jag måste berätta att det inte riktigt stämmer.  Mod är ett komplicerat ord. När är man modig? Vem är modig var? Och varför?

JAG ÄR INTE MODIG. Jag har rest mycket, fått barn med europeiska mått mätt ung och vid många tillfällen levt fattig som en liten råtta. Men jag har gjort allting frivilligt. Ingen hemsk händelse har manat fram mina handlingar och jag har alltid haft ett val. Jag har också alltid haft ett stöd OM det skulle gå åt pipsvängen. Få gånger har jag använt det stödet, men det spelar mindre roll. Det viktiga är att det är funnits där,  att jag har haft en sån där klocka/knapp/manick som folk brukar ha i filmer som man kan trycka på när det blir pressat och försvinna. En exit, en nödutgång.

JAG HAR ALDRIG TROTT ATT VARKEN UPPTÄCKSRESANDE I OBRUTEN MARK, ÄVENTYRARE SOM KLÄTTRAR UPP PÅ VÄRLDENS HÖGSTA BERG ELLER ANTROPOLOGER SOM FÄLTAR I KRIGSZONER ÄR SÄRSKILT MODIGA INNERST INNE. Mod kan lika gärna vara att välja bort att göra sådana saker, fast man vill och har möjlighet. Därmed menar jag absolut inte att det är fel med äventyr! Äventyr är livsbejakande, meningsskapande och fulla av njutning, men jag tror inte de har särskilt mycket med mod att göra. Modet inträder kanske istället när äventyret slutar vara att äventyr, när man ”inte vill vara med längre”, men ändå – av olika anledningar – tvingas vara det. När det inte finns ett bankkonto, rätt pass, fungerade demokrati och ombesörjande vänner och familj bakom en lysande exit-skylt i källartrappan.  

MODIG PERSON? Kanske min vän Jonny här i Allmänningen, som ensam tar hand om sina tre småbröder då mamma och pappa försvunnit. Kanske den ex-militär jag intervjuade en gång, som trotsade militära order genom att förlösa fienden i djunglen, en gravid gerillatjej på 17 år. Kanske den Allmänningsflicka jag känner, som snodde busspengar av farsan, tog bussen till stan för att leta upp en illegal abortklinik fast hon visste att hon kunde hamna i finkan för mord. Kanske är det modigt att, som en annan Allmäningstjej, vara 15 och bli gravid, bli utkörd hemifrån och ensam bära sitt barn, föda det, ta tre sjukt lågbetalda hembiträde-jobb för att kunna ta hand om det och aldrig visa barnet bitterheten de känner. Detta är vad jag skulle kalla mod, vilket gör mig till en ganska omodig person. Gudskelov. Att vara omodig är en ynnest få förunnad som vi måste kämpa för att alla ska ha rätt att vara! Qué viva la aventura!   

ANNIKA HAR ÖNSKAT ETT INLÄGG om hur vi kom hamnade i Allmänningen. Det är inget wow alls över historien, den är faktiskt lite snopen. Men, på den här vägen är det:

Autopista Norte. Jag kör. Klockan är 6 på morgonen. Bogotás savann är regnvåg, men i horisonten stiger Cundinamarcas kyliga starka sol. Francesca och Salvador sover därbak. Julian pratar med hans kollegas hembiträde som liftar med oss hem. Jag minns det så väl.

”Vart var det vi skulle släppa av dig, Rosita?”

”Tibirita, Boyacá,” säger hon. ”Hemma hos moster.”

Jag ser hennes ansikte i backspegeln. Hon tittar ut genom bilfönstret, ser kor som betar under megastans överbelastade elnät och den gamla bron vid Bogotás utmark och frågar, som om det inte slagit henne innan: ”Vart ska ni då?”

Nu ser jag mig själv. Skrattande med såna glödande ögon man får när man inbillar sig att man gör ”nåt galet”.

”Brasil”, säger jag med överdriven portugisisk accent. ”São Salvador da Bahía de Todos os Santos.”

FORTFARANDE, FEM ÅR SENARE, VET JAG INTE RIKTIGT VARFÖR. Varför vi hade sagt upp lägenheter, skänkt bort alla möbler och vitvaror, lämnat över butiker till kollegor och skulle åka till Brasilien. Jag trivdes egentligen som fisken i Bogotá. Jag hade Salvador, Francesca, lilla bebisen i magen, Julian, en konsthantverksaffär, en stor gammal sliten lägenhet med utsikt över tegelpannor, elledningar och kyrkor. Jag hade teatern, musiken och jobbet, bästa vänner och salsahak. Visst, såhär i efterhand brukar jag säga att jag inte ville att mina barn skulle växa upp i en megastad och hänvisa till min egen idylliska natur-barndom. Men det känns inte riktigt sant. Jag har precis frågat Julian, men han bara flabbade och kunde inte heller svara. Bara att han fortfarande vill åka till Brasilien.

Tv: Salvador i Usaquen, Bogotá dan innan avfärd Th: Ett av våra tältläger

DET BLEV GANSKA SNOPET SEN, NÄMLIGEN. Sju timmar från Bogotá krockade vi med en långtradare utan bromsar. Det blev egentligen ingen särskilt stor buckla på bilen, men det var som allting hade skakats om. Växellådan, motorn, allt hade liksom flyttat på sig där det inte riktigt skulle vara. Bilen bodde hos mecken. Vi tältade i olika småbyar i krokarna i flera månader medans vi provkörde bilen, fixade, meckade, gick på ultraljud och gjorde upp tusen brasor för välling till två-åringarna. I början av december körde vi en provrunda till Karibiska kusten. Vi tältade på en strandcamping. Julian jobbade på en hantverksmarknad. När turisterna började ta slut i januari och det inte längre fanns något hantverks svar att sälja lämnade vi havet. Jag levde hela tiden med känslan av att vi skulle fortsätta Brasilien-projektet, bilen och Julian hade fortfarande giltigt visum för utfärd, men... jag vet inte, svaga minnesbilder: en viktig reservdel vi inte fick tag på, Raul mekanikern i San Gil på mobilen: ”hör med Arkitekten vetja, han har också folka och en jävel på reservprylsmarknaden”.

Tv: Illampu-magen i Santa Marta Th: Jobb i Santa Marta.

Arkitekten råkade bo i en bygd som heter Allmänningen i närheten där vi hade tältat för flera månader sedan. Vi träffade aldrig Arkitekten då, men vi hamnade i Allmänningen på grund av att vi ville göra det. Sen föddes Illampu och jag fick veta att infödda Allmänningbor gärna inte flyttar på sig i första taget. Och det råkade bli så att en hyllad bygdepersonlighet som hette Custodia hade tagit sin kropp och flugit iväg. Yngste sonen sa (helt sjukt, men det gjorde han faktiskt): ”Jag drömde om min santa madre i natt, hon sa att jag skulle sälja just till er.”

SEN GJORDE HAN DET. Vi kände oss liksom utvalda. Och olidligt trötta. Sa till varrandra: ”Jo, här skulle man faktiskt kunna bo, varför inte?”

Tv: Kaffemorgon tillbaka i Allmänningstrakten Th: Trötta tvillingar är inte alls intresserade av att mamma är på väg att få ut deras lillasyster.

Brasilienkapitalet delades alltså upp på Custodias 12 (eller hur många de nu är) söner och döttrar.  Vi försökte pö om pö styra upp ett hus. Vi sov allihopa på en madrass under myggnätet i Custodias rum, lagade mat i det nu medfarna stormköket, bajsade i kaffeskogen och badade i Custodias kaffeho. Jag minns den tiden med oändlig kärlek. Jag minns hur vi firade första natten på riktigt golv, hur gott det var att äta mackaroner som inte smakade rök när köket till slut blev klart och hur fnitter blandades med en märklig sorg när jag insåg att vi faktiskt bodde i ett ”riktigt hus” med TV, ateljé, sängar, kylskåp, DVD, ugn och – herregud – elektrisk dusch!

TROTS ATT ALLMÄNNINGEN ÄR JÄTTEBRA,  trots att jag numera vill investera mina slantar i hönor, trots att min yngsta dotter är född här, så kan jag absolut inte säga att ”jag hittat hem”, snarare är Allmänningen till låns på nåt vis. Jag tror det är helt i sin ordning. Jag tror Custodia i sonens dröm hade rätt. Vi kommer aldrig förgifta marken med Bravo 500. Vi kommer aldrig fälla kaffeskogen för att hålla massa boskap. Vi kommer definitivt inte göra som Jesus och hålla trötta bönder vakna med Vicente Fernandez, Calle 13 och Shakira fredag till söndag. Nu låter jag säkert sådär äckligt barmhärtighets-antikolonial, men jag tänker alltid att jag nån gång ska lämna tillbaka – inte nycklar, för det har vi inga – men ägarpappren till Paolita, till Gerson, till Patty, Dayanita, Fredy-Esteban, till Allmänningsbarnen.

Och ja, jag vill fortfarande åka till Brasilien!

DET SER SÅ MYSIGT UT. Som dom passar ihop så bra, Mari och Petronica. Bättre än en katt, liksom, som ändå bara springer iväg när den blir upplyft. Bättre än en bebis, som bara skriker och man måste akta hela tiden så man inte tappar den. Bättre än en gubbe som ”alltid tror det ska hända något mer om man skulle få för sig att krama honom”.

VI PRATADE I FYRTIO MINUTER. Om vilken borgmästarkandidat vi ska rösta på, om att Elena Romeros dotter är på smällen, om den nya Pulsar-bågen som sonen vill ha, om att Mari ska rösta på Mario, om att Julian inte vet vem han ska rösta på (dagens nödlögn eftersom han i alla fall inte ska rösta på Mario), om att det dammar så mycket på landsvägen och om att Elena Romero har problem med luftvägarna, ”till råga på allt mitt i alltihopa hon får stå ut med”. Petronica lyssnade uppmärksamt, nickade bihåll för det mesta. En gång kacklade hon till. Mari klappade henne på huvudet, då blev hon tyst.

SUPER-MEGA-COMBO!!!!!: 3 värphönor. En ungtupp. 320 svenska kronor. En bra investering. Man får gratis omelett varje dag och slipper kycklingföretagens gifter och hormoner. Sällskap på köpet. Lite trevligt kackel sådär om mornarna OCH... någon att äta upp när nöden är svår!

Vad sägs? Ska jag slå till? Ska jag inte. Ska jag. Ska jag inte. Ska jag...?

På söndag är det val i hela Colombia – borgmästare och gobernadores. Det är alltid skumt, vid alla val. En känsla av tystnad, död och spackel. Det märks på människor, de går på nålar, allierar sig, är misstänksamma mot varandra, ivriga, skvallriga – vem ska hon rösta på tro? Samtidigt fläker kandidaterna ut sig med allt sitt valfjäsk, fixar partys, soundsystems, t-shirts, sprit, nya kylskåp och allt möjligt de förmår med sina jordägarpengar. Ingen pratar om förändringar. Alla pratar om pengar. Det har varit massa attentat och skjutande runt om i landet. Allmänningen med omnejd är inget undantag. Upptäckte att hela byn var omgärdad av militärpolis idag när jag skulle hälsa på min dunderpolare Jonny. Jag trodde först att det var han som var i knipa eftersom det är oklart vems marken är han bygger hus på, men de stod utstationerade överrallt i alla byns in- och utfarter, stoppade varenda bil, frågade varenda person vem de var och var de var på väg. Alex, den yngste och mest poppis kandidaten är mordhotad, berättade Paolita för mig sen. Hon jobbar extra i hans kampanj och byter om till Alex-tu nuevo alcalde-t-shirt så fort hon kommer hem från skolan. Det slog mig att jag varken idag eller igår frågade om hur det gått med skoluniformstrejken, men hon har inte heller fört det på tal. Det är som allt kretsar runt några gubbar, runt pengar, runt makt. Anhängarna vässar machetes. Motståndarna säger äsch, han bara GÖR sig mordhotad för att få uppmärksamhet och fler röster.

D HAR ÅKT TILL EN BOTANISK PARK. Jag har gått runt och tittat på den vapenrustade byn. Ingen har stoppat oss, ingen har sagt någonting, Blonda vita människor njuter på sätt och vis immunitet i Colombia, orättvist nog ska sägas. Dessutom får ju vi inte rösta så vi utgör inget "hot" för någon. Julian däremot har blivit tillfrågad sexhundratusen gånger om dagen de senaste veckorna om vem han ska rösta på. Och idag har militärpolisen frågat honom  fem gånger om vem han är, var han bor, vad han gör, hur länge han bott var och vad han ska. Puh. Och snart inträder morotslagen, ett slags undantagstillstånd under valtider då ingen alkohol får säljas och inga diskon får öppna. Puh igen. Då kommer det bli dunkdunk hela nätterna igenom både fredag och lördag på Jesus bar. Ley Zanahoria gills inte i utbygder som Allmänningen, nämligen. Dessutom är Jesus pensionerad polis så han gör vad han vill.

OM JAG HADE FÅTT SOM JAG VILLE SÅ SKULLE JAG RÖSTA PÅ STALIN. Den årliga cirkusen kommer nämligen snart. Den ser vid första anblicken ut precis som valkampanjerna. Stjärnor. Färgsprak. Smink. Löften. Men om man går närmare, in i det lilla tältet, så märker man att de faktiskt – i alla fall i viss mån – håller vad de lovar. Dom har en cirkusprinsessa som är transa. Fran och Sal tycker det är så roligt att man ser snoppen genom dräkten när hon hänger i trapetsen. Sen blir hon Shakira och mimar till Hips don’t lie. Dom har även en dvärg som inte gör någonting förutom att vara dvärg och ta emot biljettpengarna. Dom har en elak pajas som inte alls är rolig, men sen byter han om till kostym och hatt, ställer sig i manegens strålkastarljus och blåser en rökstråle genom tre rökringar utan att de gå sönder. Sen har dom inget mer, men det gör inget.

JAG OCH D SKULLE GÖRA ALLMÄNNINGEN BY NIGHT. Då går man till antingen till Jesus bar eller till Edelmiras affär. Jesus har jukebox. Edelmira har bara radio, men däremot har hon ett gammalt lusthus under några höga träd. Jag går alltid till Edelmira. Det är alltid likadant. Nån gubbe som dricker arguardiente. Nån flicka som pussar en pojke i mörkret. Några barn som får klubbor medans föräldrarna handlar mat som de skriver upp i Edelmiras blåa kreditbok. Edelmiras gamla röst som pratar om kaffeskogar, ledvärk och graviditeter. Låga melankoliska vallenatos på radion.  Cikador och eldflugor i träden.

VI SKREV UPP VARSIN ÖL I DEN BLÅ BOKEN OCH SATTE OSS I LUSTHUSET. Idag var det Paolitas tur med sin moppekille. Jag – som haft Paolita i huset sedan hon var 11 –  sa att jag tyckte att det var tidigt, hon är ju bara 15! D skrattade och undrade vad jag gjorde när jag var 15 och så kom vi fram till att det egentligen inte spelar någon roll i vilken småort var man är i världen, kärlekar, moppar, 15-åringar är samma överallt! Originalen också, konstaterade vi och spanade gömda i lusthusets mörker på det galna hembiträdet i dörren som skrattade och gjorde kläm-på-tuttarna gester till Paolita, på Edelmira som kärleksfullt sa tyst med dig!, som om hembiträdet vore en liten hundvalp. På Edelmiras gestalt – i rosa nattsärk i nylon – som tog ut öl efter öl ur kylboxen till Allmänningens män. Glada gummistövelmän som just kommit från bygge och odling för dagens öl och styckvis cigaretter att tända med leriga  händer.

”Vad mysigt!”, sa vi.

Just då plockade en av händerna upp något ur fickan och plötsligt hördes ett märklig ljudserie: PANG, skrammel, gapskratt.

Och två hjärtskärande skrik.

Det var D och jag. Vi hade instinktivt hoppat ner bakom lusthusets balustrad.

”Vad var det?! En PISTOL?”, frågade D.

”Vet inte”, sa jag. ”Det lät som det! Jo,  kolla, kolla, det ÄR en pistol! Fast det kanske är knallpulver?”

”Vet inte”, sa D. ”Jag har aldrig sett en pistol.”

”Inte jag heller”, sa jag.

Tänk, D har rest tre år i hela Latinamerika och har aldrig sett en pistol... förrän hon kommer till Allmänningen. Jag har varit 10 år i Latinamerika utan att ha sett en pistol... förrän D kommer till Allmänningen. Alltså, det här börjar bli mystiskt.

"GAMLA GUBBAR", SA JAG PÅ HEMVÄGEN. "VARFÖR HÅLLER DOM PÅ SÅ DÄR?"

”Äsch”, sa Paolita som lämnat sin pojkvän och gick med oss hem. ”Dom tycker det är coolt. Manligt typ.”

”Händer detta ofta”, frågade D. ”Att folk börjar skjuta sönder konservburkar precis utanför affären?”

”Nej, gud, NEJ”, sa jag. ”Det händer ALDRIG. En engångsföreteelse, kanske på grund av borgmästarvalet som är på söndag. Folk dricker så mycket då. ”

”Haha”, skrattade Paolita mot himlens stjärnor. ”Det händer hela tiden. MEST när det kommer utlänningar”, la hon till och puffade D i sidan med ett fnitter. ”Jag menar, vem vill inte impa på en snygg gringa?”

Sååå. Det blev silver, gult och liten blomma på ena bollen (blå och rosa, som fina älskade blekingesöm... nästan). Silver, orange och litet hjärta på den andra. Snyggt va? I en kommentar undrar leklysten hur man gör. Det ska jag berätta!

Du behöver:

Tyg eller skinn

Ris

Nål och tråd

Breda silkesband

Tjockare snöre/rep

Ev silkestråd  

Klipp ut två droppformade bitar tyg eller skinn, ungefär 8X8 cm. Vill du brodera något gör det innan du syr. Lägg ihop tygbitarnas rätsidor och sy från toppen av ”droppen” och nedåt. Jag använde skärnål och stark björntråd. När du kommit till mitten sy in silkesbanden med god marginal, annars trasslar de upp sig och trillar lätt av! Sy nästan upp, men lämna någon cm till påsen så att du kan stoppa in riskornen. Vänd rät och i med riset. Sy in det tjockare snöret ordentligt när du syr ihop. Det måste hålla för många svängar! Bränn lite i ändarna på silkesbanden så de håller sig fina. Klart!

Dessa swingbollar med band och i tyg har jag inget namn på på svenska, men här säger man pajaritos, små fåglar, och är egentligen bara till för övning. Nästa steg är las cadenas, kedjorna. Swingbollar i metall som ska proppas med tyg och bensin och..... FIRE!!! Funkar också bra att göra själv med tång och ståltråd. Kolla in de D har gjort!

Det har länge funnits något jag längtat efter, men inte kunnat sätta fingret på.... förrän min kropp kom ihåg det åt mig idag! Ååå, vad jag tycker om att D har swing-bollar! Jag har gått upp i dom. Jag har gått upp i en tid då alla barn i mitt liv var andras.

”Mamma, det är MIN tur nu!”

”Mamma!”

”MAMMA!”

”Eh.. står du där?”

”Mamma, det är MIN tur nu, du har swingat jättelänge.”

”Lilla gumman, men du gjorde faktiskt hela dagen igår!”

D är så bra! Hon sa: ”Vi gör fler!”

Tänk att det inte hade slagit mig. Swingbollar är ju det absolut roligaste man kan göra! Det ska ju vara färg, glitter, sprakande band och tingel-tangel för hela slanten! Finast och hållbarast blir ju om man gör i skinn, och färgglada skinn finns det gott om i kaffekullens skinnlåda. Och långa skinnremsor kvar från Aranxas tid i hemliga huset som flätade blir perfekta som swingbolleband. I tingeltangel-lådan var det dock tomt. Tills vi kommer till tingel-tangelaffären så kan man ju fundera på vilka skinnfärger som ger bäst cirkus-go till bollarna. Silver/knallgul på ena bollen. Guld/turkos på den andra? Guld/rosa är också fint. Och silver/mörkröd! Vad tycker ni?

Det var en månad sen sist, men nu kom det nån igen till det hemliga huset i dalen. För den som inte vet har vi ett hemligt hus, eller, ”mormors hus” som Francesca säger. Man kan inte se det från någonstans ifrån, bara Arkitekten från sitt hö-slott. Till det hemliga huset kommer det helt enkelt bara folk. Jag vet inte hur. De bara dyker upp, någon ringer hej, jag är kompis till den och den och är i krokarna. Andra bara står där på gården. Det är roliga människor allihopa, ingen har barn, ingen vill ha barn, men alla älskar barn. Mina barn blir alltid upp över öronen förälskade. Alla – ja ALLA hittills – har nämligen haft väskorna fulla med cirkusprylar.

Idag kom D. Hon är 24 år och har en mamma i schweitziska Basel som suttit i en lägenhet i tre år och vridit händerna i oro över den försvunna dotter i Latinamerika. Just därför har D inte pratat med henne på tre år. Det ”det blir så förfärligt mycket kackel då”, nämligen. Hon sa verkligen så, och kacklade för visa hur morsan lät. Detta vet jag om D. Det var inget jag tog reda på. Hon bara sa det när hon hängde på ner till byn. Därför vet jag ganska mycket. Jag vet också att jag kommer att känna D mycket bra innan hon far vidare – en vecka, två veckor, en månad? Det fina med personerna i hemliga huset är att de blir familjemedlemmar, dom följer med överrallt, tycker allting är roligt och har inga anspråk på att se en enda sevärdhet. De vill bara vara med på ett hörn.

Salvador vet också en hel del, att såna som kommer till hemliga huset alltid har cirkusprylar i väskan.

”Mamma, får jag leka med tantens swing-bollar?”

Det fick han. Det fick dom allihopa. Ung pedagogisk barnälskare. Cirkusskola. Två lata föräldrar i gräset, varsin bärs, sol, upptagna ungar. Hemliga hus, jag älskar dig!

Ett typiskt colombianskt barnkalas firas med la piñata, en hemmagjord låda i lera, halm och papier maché som fylls med fruktgodis och små roliga presenter och hängs upp i taket. Fölsebarnet får bindel för ögonen, käpp i handen och ska försöka träffa och slå sönder lådan så att innehållet åker ut under allas hurrarrop! La piñata finns överallt i Latinamerika och har rötter hos de gamla aztekerna.

När jag skrev ovan i ett mejl för många år sedan hade jag aldrig varit på barnkalas i Allmänningen. Jag tänkte inte heller så logiskt. Jag menar, en fölsedag är ju ingen vanlig dag. Lera och fruktgodis och annat vardagligt kan lämnas hemma. Det är ju partaj! Och lilla nyfyllda tre-åringen Sonia ska ha det allra bästa! 100 procent Disney, 1000 e-tillsatser, 100 kilo socker, 5 staplar Princessmuggar och 5 staplar Princesstårttallrikar. Allt i punkrosa, med inslag av neongrönt.

Nästa gång nån vän mejlvägen vill veta hur man firar år i Colombia ska jag skriva:  

Ett typiskt colombianskt barnkalas firas med la piñata, en köpt frigolitlåda med Snövit, Törnrosa eller Jasmine fylld med plastkonfetti och regnbågsfärgat smågodis. Lådan öppnas genom att alla drar i serpentinerna i lådans botten. Barn och föräldrar slänger sig ner på golvet för att roffa åt sig så många godisar som möjligt utifrån principen djunglens lag. När händerna inte räcker till längre, tar man hjälp av tröjan. De riktigt små får akta sig och kan inte räkna med en tröstande mamma eller pappa om tån skulle trampas på. Total anarki råder, alla medel är tillåtna och alla familjeroller upplösta. Det är en makalöst befriande upplevelse!

Det var fyra stenade sockerknarkare med neongrön spritsgrädde i mungipor och hår som kom hem framåt kvällningen, jämförde fnittrande skrapsår, stod på händer och trummade loss på bord och knän. Julian, som var i färd med att plocka fram chocochrispis och yougurt till kvällsmat, ångrade sig plötsligt. Han ställde in paketet med chokladdoppade rispuffar i skafferiet, tog fram en gryta och sa: Jag kokar blomkål.  

Idag har jag fått massmejlsutskick från Hostal Brisa del Mar i Santa Marta.

WARNING!

Namn: Torsten Kolb. (alias Torsten Meinert, alias Alexander Steinbach , alias Thomas Cutbirth, alias Sigbert Malcher)

Nationalitet: Tysk

Ålder: 45-50

Utseende:  Storväxt och blond.

Reser runt i Sydamerika med hondureansk hustru och två små barn. Säger att han är turist, har blivit bestulen och behöver pengar. Han lovar att betala tillbaka, men det gör han aldrig. Han är en lurendrejeriare, en skicklig tjuv! Infångad, men på fri fot igen. Warning! Very dangerous!

Jag läste mer och mer klistrat för herregud, vänta! Jag känner ju honom!

Han och hans familj stod på min gård en solig dag i juni. Han hade bebis på höften och sa på svenska att han hette Torsten och hade blivit rånad. ”Pass, pengar, allt!” Han satte ner barnet och tog huvudet i händerna. ”Vad ska vi göra?” Jag tog upp flickan, Allison hette hon, och undrade om han provat tyska ambassaden. Då suckade han ännu tyngre och visade mig en trasig kopiastencil och sa att ingen bank, inte ens Western Union, låter honom ta emot pengar med den gamla kopian. Vi drack kaffe, barnen åt kex och juice och lekte med våra. Vi småpratade om allt möjligt, om tysk mat, om svenska insjöar, om Centralamerika dit jag ville och han bott ett tag. Julian letade fram några filtar, jag fixade matsäck till barnen och gav motsvarande 100 spänn till Bogotábussen som skulle ta dem till ambassaden.

Sedan dess har han absolut inte varit på någon ambassad. Där, såsom på Interpol, har han varit efterlyst i flera år. Istället har han åkt runt i Sydamerika med sina näpna barn, sin söta tysta hondureanska fru och sagt precis samma sak som han sa till mig till tusentals andra utlänningar. Men till skillnad från mig så har andra utlänningar haft pengar att ge. De har gett 1000, 2000, 5000 spänn till den arme gamle rånade familjemannen, utblottad patriot i ett farligt land med sina stackars barn! Bara på en vecka i Cartagena, där han enligt mejlet befann sig igår, har han tjänat flera miljoner ilegala pesos. Mycket farlig, alltså.

Lille Torsten, var du än sitter och trycker. Du frågade vad jag skrivit på sistone och jag tror jag nämnde den här tidningens namn. Om du av en händelse hittat till den här bloggen så vill jag bara säga att jag förstår dig. Jag tror du kände frihetens ilningar någon gång under dina år på de sju haven. Jag tror också du kände pressen. Vacker ung hustru från Honduras liksom, klart hon trodde att hon gjort ett riktigt kap när hon träffade dig. Men snälle Torsten, tänk över! Bry dig inte om de svenska, tyska och holländska turisterna. De har råd! Bry dig inte om oss, vi skulle ändå bara köpt chips för 100-lappen. Men tänk på dina fina barn! Lilla Allison som du sa att hon hette. Hon var en helt underbar unge. Såg du hur vacker och smart hon var när hon spelade memory med Salvador? En tre-åring som vinner mot en sex-åring, det du! Hon är inte värd att ha en farsa i ett colombianskt fängelse, dom är inte roliga nämligen. Du är en intelligent man som har lyckats komma på ett sådant här lönsamt affärskoncept. Det kan du göra på den legala vägen också. Så snälle fine Torsten, sluta!

Restips! Du läsare som reser eller ska resa i Sydamerika. Om du någon gång träffar på Torsten eller något av hans alias Sigbert, Alexander, Thomas eller vad mer han kan komma på, tveka inte! Ge en hundring! Men innan du ger, försäkra dig om att du får sitta och snacka med honom ett tag, lyssna på hans berättelser. Jag lovar, det är värt varenda krona!

Det vita monstret har återvänt, men inte till kaffeskogen. Hon satt och lurade på en äppelkvist precis bredvid toan. Lurade är rätta ordet, för hon ser så söt och gosig ut på håll, en sån magisk mask i neonfärger man hade när man var liten. Men kommer man nära – till exempel med objektivet – så släpper hon ut sitt skära, valrosslika gap. Vad tycks?

För den som inte vet så kan denna Amazon-mask eller kaffe-mask, som någon kallat den här, lägga in en på sjukhus en bra stund. Hur det känns att bli ”bränd” av goseluddet går att läsa här.

Jag sa pedagogiskt: Kom nu ihåg barn vad som hände med pappa förra året.

Ingen kom naturligtvis ihåg, mer än att det var något väldigt spännande som hände, något annorlunda, något extraordinärt... ett äventyr!... som man kanske skulle ge en chans till! Men innan någon ny hann ångra sig klippte jag av äppelkvisten och la tillbaka det vita monstret där hon hör hemma – i kaffeskogen. Då skrek någon: Mamma, det är en dinosaurie i äppelträdet!

Det var det! Nästan. Himla gamla skrutträd utan äpplen. Undrar om du trivs?

Lilla grannen har berättat att de faktiskt har stöd av två lärare angående uniformsstrejken. ”Men de tycker att vi borde gå långsamt fram, till exempel ta bort det där med piercing och istället be om att få ha andra smycken som öronhängen och armband.” Ja, det är alltid lättare att kräva något när man kan säga ”om ni har det så får vi också ha det”. Problemet är att lillgrannen är helt normal. Hon vill inte ha det som lärarna har, hon vill ha något mer, något nytt, något annat. Som hon bestämmer SJÄLV. Precis som nästan ALLA tonåringar i hela stora världen vill. Jag berättade för henne hur jag såg ut när jag gick på högstadiet. En halv kajalpenna kring ögonen, trasiga jeans, söndersparkade doc’s och alla mammas gamla ”nej till kärnkraft” och ”röda stjärnan”-märken på jackan. ”Är det sant? FICK du ha det i plugget?!!!”, skrek hon och undrade vilken alienskola jag hade gått i.

Hennes undran är helt logisk här. De enda skolor som jag själv sett i Colombia som inte har uniformskrav är ett fåtal dyra privatskolor belägna på landsbygden utanför Bogotá (rika föräldrar kan alltså betala extra för att deras barn ska andas lite renare luft under skoltid och kanske, som Piapiass och Annika är inne på, motverka att man placeras in i genusfack). Men de flesta – privata som statliga – har uniformskrav. Uniformerna ser nästan likadana ut överallt fast färger och emblem varierar. En ”daglig” uniform – långbyxor, tenniströja/skjorta, svarta skor för killar och kjol, blus, vita strumpor och svarta skor för tjejer (kofta eller sleepover om det är kallt) – och en idrottsuniform – mjukisbyxor, t-shirt och vita gympaskor (munktröja om det är kallt). På de flesta skolor går klädpolicyn längre än bara uniformen. Smink, nagellack, ”konstiga” frisyrer, långt hår på killar, hårband som inte har samma färg som uniformen, cerisa strumpor osv är förbjudna. Men varför denna strikta klädpolicy? Varför denna rädsla för att uttrycka identitet och individualitet i kläder? Kan man inte känna tillhörighet och mening trots att man har nagellack? Jag har frågat runt lite här i bygden...

1)        Kyrkan – ett katolskt och konservativt samhälle där idealet är ”rena” och ”städade” flickor och pojkar utan ”diaboliska” attribut. 
2)       Machismo – (hänger ihop med ovan) skolan vill ”skydda” flickor så att de inte börjar fresta killarna i klassen med röda naglar och skimrande ögonskuggor. De kanske inte kan fokusera på studierna då.
3)       Auktoritet - uniformen skiljer symboliskt lärare från elever och gör det lättare för henne eller honom att hålla ihop och styra klassen.  

Och ETT svar som jag har med bara för att jag absolut inte tänkt på det innan:

4)       Gratis reklam – merparten av skolorna är privata. Att ha massvis elever som varje dag bär skolans logga på sin tröja är att ha tusenstals vandrande reklampelare när de går till och från skolan.

Vad blir då resultatet? Växer colombianska barn upp till en enda massa konservativa och städade "riktiga" KVINNOR och MÄN som böjer sig inför auktoriteten? Nja, för samtidigt som Colombia känns extremt reaktionärt på många håll, känns det lika extremt progressivt på andra. Den som varit i Colombia vet till exempel att megastädernas urbana sub-kulturer med råge slår Stockholms och att stora samhällsförändringar har gjort och görs genom ”egna” och enormt starka individers nyskapande aktivism och gräsrots-arbete. Kanske strikta uniformskrav inte bara förtrycker personligheter och eget tänkande utan också har makt att skapa dem, att de skapar en vilja att bli ”egen”? Jag vet inte, men vad jag försökte säga till lillgrannen sen, var att jag inte alls var särskilt unik och fri när jag gick på högstadiet. Jag såg ungefär ut som alla de andra tjejerna i min skola och man kan väl säga att vi också hade ett slags uniformskrav. Ingen skolledning hade bestämt det åt oss, inte jag själv heller, det hade gjorts i grupp, vilket också gjorde att klädvalet inte var särskilt individualistiskt ändå.

Colombias skoluniformskrav blir däremot långt knepigare ur ett klassperspektiv. Mina fingrar räcker inte till för att räkna alla de jag känner som på grund av upprepad vägran att klippa sig eller haft förbjudet smink blev sparkade från sina skolor. Och har man då inte föräldrar som har råd och lust att betala en dyr ”friare” skola så blir det lätt att det inte blir så mycket mer skola alls. Paradoxalt nog gör detta att uniformen gärna klistrar sig fast vi dig ändå förr eller senare. Militärer, poliser, banktjänstemän, hembiträden, dagisfröknar – ständigt dessa uniformer! Men sen när man sitter och tänker på detta så – vips - sitter man med en militär som berättar att han har tagit en bärs med gerillakrigaren, med en snabbmatskedje-kille som slänger Mac-mössa och släpper ut långt headbanghår och med en strikt kontorsnisse som byter kostymen mot rosa platåskor och minikjol. After work blir alla ändå sina egna.

Uniform eller inte. Min dotter tycker att hon är jättefin i sina tantskor och tantkjol! När jag sa att man i Sverige inte har uniform i skolan tittade hon förbryllat och sorgset på mig: Stackars mamma, vad hade du på dig dårå?

Förresten, för vidareläsning om jämställdhet i Colombia kolla genusvetaren Annikas vardagstänk!

Det här är mina barn när de går till skolan.

S – vit tenniströja, jeans, svarta gympadojer

F – vit blus med krås, knälång plisserad kjol med skärp, vita strumpor, svarta tantskor i skinnimitation.

Tja, man kan titta på dem och tycka. Till exempel att uniform är bra för att det blir lättare för lärarna att hålla reda på ungarna, att klassklyftor inte blir lika uppenbara eftersom alla barnen har samma kläder och att uniformen skapar mening och tillhörighet.

Men, snackar vi genus så...  alltså: varför får Salvador ha bekväma jeans och gympaskor, medans Francesca hård kjol och tantskor? Dessutom, MÅSTE flickorna ha ett par cykelbyxor UNDER kjolen.

”I fall kjolen åker upp”, förklarade lärare E till mig.

”Vad är det fel på bara cykelbyxor när man är 6 år?”, sa jag och skrattade.

Hon skrattade hjärtligt tillbaka och var helt 100 på att jag skämtade.

Hur som helst, det fina med dessa hemska uniformskrav är att de skapar revolution. Paolita som är 15 har nyss varit här och berättat om strejken hon leder nere på byns högstadieskola. Ingen elev (förutom ”förrädarna”) kommer att gå tillbaka till lektionerna förrän skolledningen gett grönt ljus till smink, färgglada hårband, dreadlocks, piercings och nagellack. Och nix, Paolita skämtar icke. ”Det finns inga som helst vetenskapliga belägg för att man lär sig mindre om man bär mascara. Det här kan inte misslyckas.”

Håll tummarna!

De är tre centimeter långa, svarta, lite håriga och förflyttar sig i avlånga klungor. Just nu finns det ungefär 35 såna klungor på vår utfartsväg, med uppskattningsvis 3000 larver i varje klunga. Grannen kastade kokhett vatten på ”hans” klungor för en stund sen, då krullade de ihop sig och dog. Illampu petade bort en larv med en pinne på en av ”våra”. Då hände något märkligt. Hela klungan upplöstes! Alla började krypa åt olika håll, liksom förvirrade, som att hela klungan mist sin mening och funktion när inte alla längre var med. Just larverna i den klungan ligger och rycker på lite olika ställen nu och ser ut att torka ut. Men det finns fler. Massvis! Överrallt! Allmänningen är invaderad av.... a) kuksugarkryp? (grannen) b) baguetter (Francesca) eller c) en samhällsutopi i microformat? (Julian) Jag vet inte. Bara att solen har gått ner, det blir kolmörkt om några minuter och jag måste använda utfartsvägen för att att gå till affären. Klatch.

Idag har vi gått runt och sagt mmmmm och åååååå hela dagen. Den som följt de senaste inläggen vet varför – årets första egna koppar! Så är det väl alltid. Jag är en annars en impulsiv snabbätare, fyller på med var som helst som finns inom räckhåll just bara för att det är tomt i magen. Men när man tillagar något speciellt, något som man med vilja gett tid och energi, så smakar det oftast väldigt mycket, och väldigt gott. Kanske inte nödvändigtvis kaffe bara. Det colombianska kaffet vi brygger i Sverige har nämligen ganska litet att göra med det colombianska kaffet som kokas över öppen eld i Allmänningen. Hojta om jag glömt något nu!

                             Sverige                                              Colombia

Hur                       Bryggkaffe                                        Kokkaffe

Smak                    Starkt, beskt                                     Sött, svagt

När                       Hela tiden                                          Hela tiden

Hur mycket           En stor kopp (med påtår)                 En pyttepyttekopp (utan påtår)

Vem                      Vuxna                                                Alla

Kaffe är alltså inte, som i Sverige, en vuxendryck utan en dryck för alla, i alla fall på landet. Barn dricker kaffe om mornarna, ibland tinto (svart) ibland cafe en leche (1 del kaffe/3 delar mjölk). Tinto dricks alltid i pyttekoppar i espressostorlek. Cafe en leche oftast i skål. Gemensamt är att kaffet är väldigt svagt, men för den sakens skull absolut inte blaskigt. På landet är de bruna panela-kakorna (sockrets allra råaste form) och kaffe oskiljaktiga. Tillsammans ger de en mörk härlig färg, tjockare konsistens och en smak av mörk honung.... nej, lönnsirap! Man vet inte om man dricker kaffe sötat med panela eller panela smaksatt med kaffe. En annan grej är att kaffe inte är förknippat med hälsorisker på samma sätt som i Sverige, tvärtom – kaffe sägs vara näringsrikt och panelan en riktig hälsobomb som botar och förebygger allt från förkylningar till undernärning. Många är de bebisar vars mammor av någon anledning inte kan amma som fått agua de panela under sina första sex månader istället för lactobaserad mjölkersättning (osannolikt dyrt i Colombia). Kan verkligen något som kommer från samma växt som socker vara nyttigt? Vi får väl se. Tills dess kan man tro. Och det funkar ju, oftast, lika bra.

I vilket fall som helst är det svårt att få ”förmycketkaffe-symptom” i Colombia, vilket förutom koppdosen också hänger ihop med kaffekulturen - det finns ingen fikakultur. Visst, precis som Stockholm, New Dehli och San Francisco finns det i Bogotá, Calí och Medellín kaféer som serverar cappuchino, espresso, café americano enligt globala recept och koncept. Till exempel kedjan Juan Valdéz, Colombias svar på Starbrucks. Men här, i Allmänningen och på de flesta andra colombianska platser, existerar inte ordet påtår. Däremot kan man alltid säga: hagamos otro tinto, vi gör en kaffe till. Det har vi alla fem sagt en sådär 20 gånger i dag, vilket – eftersom gas och el går bort när Allmänningskaffe ska göra – inneburit: leta pinnar i skogen, göra upp eld och vänta på rätt låga. Ni fattar hur gott det måste vara, va?!

För ett typiskt kafferecept från Allmänningen kolla Custodias mirakelbrygd här. Nedan en väl förtjänad bild. En läsare frågade om man kunde köpa panela i Sverige och det kan man, gå bara in på latinprodukter.se och klicka på köp. Det finns många olika smaker i många olika former. Den panela som mest liknar den vi konsumerar här är Panal Abejita, traditionell panela i block.

Innan Illampu halkade och slog pannan i en sten rostade jag kaffe. Den som någon gång stått framför en kaffehylla i ett varuhus vet att just rostningen inverkar på smaken, om det exempelvis är mild – mellan- eller mörkrost. Detta tar oftast macro-rosterier som Sara Lee, Nestlé och Kraft food hand om med marknadens mest utvecklade kaffeteknologi och know-how. Vidare finns fler faktorer som sägs inverka på smaken. Ursprungsland och särprägling till exempel. ”Jamaican Blue” och ”Colombian Passion” anses ”godare” än en odefinerad bönmix från olika kaffeindustri-länder. Detta hänger ihop med vilken sorts böna det är och på vilken höjd den har odlats. Arabicabönor växer på hög höjd över havet och anses ha en fylligare och renare smak än robustabönor som kan växa lite var som. Specialmärkningar som eko-kaffe eller rättvisemärkt kaffe kanske inte förändrar smaken, men däremot den samvetsgranna smakupplevelsen och höjer på så sätt värdet. Sen finns det olika sätt att mala kaffe på för att skapa perfekt kornighet till olika sorters bryggare (espresso, bryggkaffe, kokkaffe osv). En nätplats som vet allt om detta och lite till är Svensk kaffeinformation. Själv vet jag mest att det i Allmänningen rätt och slätt finns kaffe. Och bara en rost.

Gör en brasa. Täck en gammal stekpannas botten med bönor och placera på galler över full fire. Rör om hela tiden ungefär i 20 minuter tills bönorna får den mörkbruna, lite oljiga ton som rostade kaffebönor brukar ha. Det är inget mysterium. Alla rostar sitt eget kaffe. Gamlafarfar kan. Francesca kan. JAG kan. Det gäller bara att sitta still, röra runt och vakta bra. Några sekunder för länge och de blir kolsvarta.

Som tur väl är har jag en timad yngsta-dotter. Hon halkade precis när Francis och jag var klara och tagit bort satsen på svalning. Jag sprang efter is. Julian sprang efter lök. Sen krockade vi i kylskåpet.

Det blir alltid såhär! Vi har helt olika mamma-pappa-aj-reaktioner inskrivna i våra kroppar. Kulturellt betingat, kan tänkas. Och det ser ganska motsägelsefullt ut om man radar upp det.

Ont i magen – JAG: yougurt, HAN: köttbuljong

Infekterat insektsbett – JAG: alkohol, HAN: aska

Skrapa knät – JAG: plåster, HAN: vaselin

Bränna sig på spisen – JAG: vatten, HAN: potatis

Slå i tån – JAG: räkna till tio, HAN: nyp dig i armen

Allmänt aj – JAG: blås på ajet, HAN: gnugg på ajet

Han vann. Illampu fick en halva gul-lök knuten med sjal kring pannan och en isglass med colasmak (kompromiss?). Jag blir så glad över alla olika aj-knep som flaxar omkring därute. Att de funkar! Allihopa! Det är liksom inte vad man gör, utan att man gör. Salvador satte sig på huk framför bul-barnet och frågade med övertydlig röst vad hon hette. ”Det är det första man ska göra när nån slagit i huvudet, nämligen.”

Idag var Dagen då ni skulle få veta hur man rostar kaffe i Allmänningen. Hur elden sprakar bland gräshoppssång, hur bönorna hoppar och fräser på sin gamla panna, hur den ljumma röken stiger upp mot solluckorna mellan kaffekskogens blad och.... hur det doftar!  Men kaffesäsonger är lömska. Det var just frosten i Brasilien som skapade den katastrofala kaffekrisen. Och det var just det 10 timmar långa skyfallet igår natt som sabbade mitt ljuvliga kafferostningsinlägg. 1) Jag hade glömt att lägga veden under tak. 2) Jag kan inte längre känna lukten av rostade kaffebönor.   

Det var en gång nån som trodde att man slipper snor i tropikerna. Det är lögn, i alla fall i Allmänningen där väder hänger lika mycket ihop med hälsa som i Sverige. Talar man om regn så talar man om snor och just nu talar man nästan enbart om de båda. Det är ganska mysigt egentligen, för alla delar snorets börda. ”Snor!”, hälsade Paolita bakom bambustaketet i morse. ”Snor!”, hälsade jag tillbaka. I Jesus bar satt Mari, Jhon och Jesus och delade en toarulle med spritbilsgubben. På dagis snorade 12 dagisbarn och ett av dem, lilla Tatis, räckte medlidsamt fram sin kletiga bit toapapper till mig. Men dagisfröken – som har förkylningsförbud – såg däremot ut som en daggkysst rosenknopp. Hon strålade postoderparfym, nytt läppglans och log hurtigt mot 12 snoriga mammor och pappor: ”Tips! Jag fick en skitbra spruta som gjorde mig frisk på några sekunder! Och fatta, den kostade bara 12 kronor!”  Jaså den, tänkte jag och gick hem. Dom har sänkt priset.

Bogotá 2007 var mirakelsprutans tid. Dess innehåll var höljt i dunkel och mystiken tätnade av redan frälstas utsagor – den funkade faktiskt! En regnig kväll var jag och min ur-och-skur-vän på väg hem med en varsin bedrövlig influensa på gång i våra kroppar. Och där, bredvid kvartersapotekets utbud av p-piller, kiosklitteratur, tandkrämer och cigaretter, hängde ett handskrivet inbjudande A4-ark som löd: Mirakelsprutan! Endast 8000 peso!  Vi tittade på varandra några sekunder. Sen gick vi in. Bakom ett trasigt duschdraperi injicerade apotekstanten mirakeldosen i varsin skinka. Vi kunde knappt gå hem och vi kunde absolut inte sitta. Det gjorde för ont. Men vi skrattade ändå, för faktiskt, simsalabim, hade vi blivit friska! Sen åkte ur-och-skur-vännen hem till Malmö, jag hamnade i Allmänningen och det blev inte så mycket snack av på många år faktiskt. Jag hade fullt upp med nybyggeri och bebisar, dessutom hade jag drabbats av en konstig sjukdom som tog 15 minuter på toa varannan timme. En läkare trodde att min konstanta diarré var ett ovanligt, men normalt, symptom på min Illampu-graviditet. Jag litade på det och stod ut i 10 månader tills symptomen oförklarligt förvann. Men nu i somras, när jag och ur-och-skurvännen för första gången på flera år kunde titta varandra i ögonen när vi samtalade, slingrade sig pratstigen på ett oroväckande vis tillbaka till det där apoteket i Downtown Bogotá en regnig kväll 2007. Hon hade också haft DET. Samtidigt. Exakt samma symtom. Under exakt samma tid.

Jag vet fortfarande inte vad DET var. En läkarvän har sagt att starka antibiotikakurer kan sätta ovana tarmfloror ur spel, fast hon håller det helt osannolikt att det kan hålla på i 10 månader. Detta ger mig ångest.  Jag bar ju faktiskt – trots att jag inte visste det när jag låg bakom duschdraperiet - på ett barn samtidigt som jag hade DET i kroppen. Men all ångest kan hanteras om man bara kommer på med hjälp av vad. Jag hanterar min genom trädgården. Tack vare sin skapare innehåller den många helt naturliga colombianska mirakelkurer som – eftersom jag valt att anta hälsonaturistens självklara tro på Moder Jords renande förmåga – både kan få näsor luktkapabla igen och kroppar sanerade från bogotanska mirakelsprutor.

Kära Custodia. Jag älskar din trädgård. Jag tänker på dig då, när jag finns i den. Jag tänker på att du blev 97 år och att du levde här i hela ditt liv, levde av DEN. Ají, balsamo, geranio, pepparmynta, koriander, guayava, lima, vitlök, citrongräs – alla naturliga mirakelkurer som jag så ofta ignorerar. Geranion och vitlöken är borta. Hoppas du förlåter mig för det. Jag sätter ny koriander eftersom. Myntan fick jag flytta eftersom vi byggde toa över ditt örtland, men den har tagit sig igen bakom köket. Balsamon mår bra. Den står kvar i din hink och trivs som bara den, trots att den hela tiden tycks flytta sig längre och längre in i kaffeskogen (Jag är inte så bra på machete som du). Ají-busken är gladast. Du vet ditt gamla äppelträd, som ändå aldrig gav några äpplen att tala om? Där klättrar ajín för var dag närmare himlen och jag tänker att den är äppelträdets verkliga krona. För äppel, som din svärdotter säger, hör inte hemma i Colombia.Till din ära och till den uppskjutna kaffekursens minne, publicerar jag din mirakulösa kaffemedicin på min blogg (jag fick receptet av din snälle son). Atentamente/Julia

Custodias mirakelkur

Koka upp en liter vatten tillsammans med en bit panela (stelnad sockerrörssaft). Lägg i fyra kvistar balsamo, tre kvistar pepparmynta, och tre rågade skedar kokkaffe. Låt stå i fem minuter. Klart!

Under självständighetskriget fick Simon Bolivars bondearmé fightas mot kolonialherrarnas skjutvapen enbart med sina enkla jordbruksredskap som vapen. Jag får alltid upp massa blod- och slams-scener i huvudet från den tiden när jag går förbi Allmänningsskolan på onsdagar. Då har de nämligen jordbruksdag. Alla eleverna är utrustade med det enda undervisningsmaterial det finns gott om – hackor, machetes och spett.

Även förstaklassarna – femåringarna – stod och bearbetade skolans odling med hackor idag. Lärare O och E gick runt och pekade på vad som behövde göras och gav tips på tekniker och grepp, medans de smuttade på varsin kopp kaffe. För en stund kände jag en oändlig beundran. Att man kan ha tillit till att sexåring fixar att göra hål i jorden med ett blytungt spett utan att spetsa foten! Att man kan lita på att en femåring fixar att luckra upp den stenhårda lerjorden med en dubbelsidig hacka utan att kötta upp pannen när hackspetsen slår tillbaka igen! Ja, den person som överhuvudtaget tror på en lågstadiemänniskas förmåga att slå av grenar med machete utan att splatcha till förbipasserande klasskompisar är – på sitt sätt – värd en viss typ av credit. Sen blänkte det till av stål i det starka solljuset och någon skrek: ”Jag är Goku!” Sen sa det: SMASCH! Jag hade känt igen rösten och blundade instinktivt, såg för min inre syn ett litet sött förstaklassarehuvud rulla och förberedde mig på att ta min son i handen och fly en garanterad lynchning. Då hojtade någon: ”Eso! Bravo! Sådär ska det se ut!” Lärare O stod och klappade i händerna och Salvador log stolt över sin avhuggna gren. Jag vinkade lite och tänkte på la macheta (liten machete) som han fick av Julians farmor när han var tre. Vi tog ifrån honom den direkt med mottot ”inga vapen i leksakslådan”. Salvador skrek förtvivlat. Farmor protesterade: ”Vadå vapen?”, sa hon och tittade skeptiskt på sitt stadsfödda barnbarn. ”Det är en macheta.” Sen högg hon sig själv i armen. ”Kolla, kolla, eggen är ju inte ens vass!”.

Jag tittade på det hårt arbetande lilla bondekollektivet på skolgården och tänkte att hon faktiskt hade en poäng. För varför ”vapen – och riskladdar” jag macheten, hackan och spettet när deras funktion enbart består av att ge liv - morötter, purjo, kaffe, frisk jord, nya träd!? Det är väl en vanesak, antar jag, och – i synnerhet – en perspektivfråga. För trots att Sveriges i särklass största ”utvecklingsredskap”  – datorn – också bär på riskfaktorer som syn – hud- och viktproblem så tar man för den sakens skull inte bort datorer från undervisningen. Men jag undrar ändå om jag någon gång kommer att uttala denna underbart kulturellt laddade fras jag hört så många gånger av Allmänningens föräldrar: vamos pa’ el monte a echar machete, mi hijo. (typ: kom med till det vilda så kör vi machete, min son). Jag hoppas det. För det har ju – trots allt – gått bra i alla tider.

På tal om riskbedömning. Vad som inte går så bra just nu är att veta vilka kryp som man får feber och talproblem av. Jag kan bara ”huggorm” och har ingen aning om huruvida denna... filur... som sitter på toaväggen utsöndrar något gift eller helt enkelt är på väg att bli en vacker fjäril. Syns inte på bilden, men den är – tatamtaram – 20 centimeter lång!

Oh tips! Just när jag ska publicera detta inlägg ser jag att Annika just skrivit om liknande tema – fast ur ett urbant colombianskt perspektiv. Timing! Och läs!

Egentligen borde vi fixa till karburatorn, men det bidde en stege upp till taket istället. Nu slipper man trampa på den stackars dörren när man ska upp och takpacka. Snyggt va? (stegen alltså, och inte den gula grodan på taket).

Och bådande.

För nu finns det plötsligt en mening med att laga den skeva dörren så att man kan stänga den från insidan och kanske till och med kunna låsa den. Och om vi nu ändå har en trappa för att kunna takpacka smidigt, så finns det ju en hel del meckande som krävs för att kunna åka så långt så att vi överhuvudtaget behöver takpacka. Laga växellådan till exempel så att 4:an går in. Och om man åker långt, så är det ju rimligt att man någon gång behöver köra när det är mörkt och då måste vi få blinkerserna att funka igen. Det skulle också vara bra att ha en bensinmätare, för vår bil bränner så osannolikt lite bensin för att vara 41 år gammal så att vi ofta överskattar den. Och eftersom Illampu inte längre får plats i sin bilstol så borde man kanske byta ut Sal och Frans bilstolar till den folkabusssoffa med tre säten som en gång satt i Pojkens bil. Men då måste vi kräva tillbaka den av grannen som fick den till låns och det hade varit jobbigt eftersom det ser så skönt ut när han sitter där och pöser varje dag efter kaffeplocket.

Men livet har alltid ett kort i bakfickan. För just då, när man blir helt trött och uppgiven och tjatar om nya bilar fast man inte har råd, så kan man alltid titta på bilden nedan. Och vips, så förvandlas den gula skrotbussen till ett vrålåk i jämförelse! Fiffigt va?

Så blev det solig måndag och dags för steg 4. Jag ska ta bort det vita skalet. Därinne ligger den gråa lilla bönan som egentligen är KAFFEBÖNAN - Symbolen, Ikonen, Produkten (i alla fall blir den det i sin gyllene brunsvarta ton alldeles snart). Här används en vanlig kaffekvarn och innebär inga krångligheter, man skruvar bara upp kvarnmuttrarna så att de sitter väldigt löst.  Skalet, som nu är snustorrt, krasas sönder och hamnar tillsammans med den lilla gråa bönan i skålen. Det svåra är att skilja dem åt. Grannen använder ett grytlock. Han lägger ut alltihopa på en säck på marken och viftar som bara den för att generera vinddrag. De lätta skalbitarna singlar bort efter hand. Den tyngre grå bönan ligger kvar. Om man har få bönor, en sådär ett halvt kilo (det vi har kvar av vår sats), tar det 20 minuter ungefär att få bort allt. Det är ganska lång tid att stå och vifta på. När familjen var på besök använde en av mina extramammor en helt vanlig hårtork. Jag tänkte på den idag, och ångrade att jag inte hade nån. Sen skrattade jag och tänkte på hur roligt grannen hade när jag kom med tipset. Skrattade ett sånt där ”gringos-gringos”-skratt. ”Hårtork till kaffet!. Dom är inte kloka.”

Jag tror i och för sig att grannen egentligen tyckte att det där med hårtorken var en skitbra idé. Om han hade haft nån. Då hade jag just nu skrivit ”på den colombianska landsbygden blåser man bort skalrester med hårtork.”

Här kommer helt apropå en "såna-är-gringos-lista" som jag fått av min femtonåriga granne. Hon och hennes tjejgäng har utarbetat den efter lång tids observation av backpackers i San Gil.

Gringos är DOM ENDA som

1)      Går med bar överkropp på stan
2)      Prutar i affärer
3)      Vill bli kompisar med tiggare
4)      Röker maja offentligt
5)      Bär flipflops på disco
6)      Luktar svett
7)      Badar i bikini (tjejer här badar i linne och shorts)
8)      Har pengar i fickan istället för i plånboken
9)      Dricker vatten till maten
10)     Inte vill prata engelska

Fast lillgrannen säger inte som gammelgrannen att ”dom är inte kloka”. Istället gapskrattar hon och hoppas att det kommer fler. ”Gringos! Dom är sååååå ROLIGA att titta på”. Just nu tycker jag det är roligt att titta på vilka kaffebilder jag valt att publicera hittills. Merparten är ju för fasen "kupade händer med bönor" och för att inte ge fel signaler om vad kaffeproduktion verkligen handlar om måste jag poängtera att just den - posen, bilden, kafferomantiken - också borde varit med på Paolitas lista. För om jag hade sett grannen, eller för all del vilken som helst av Allmänningens kaffebönder, stå och le saligt över sina skalrensade bönor som jag gör på bilden så hade jag tänkt - ja, just så - "han är inte klok". 

Om söndagarna i Allmänningstrakten får man inte pyssla med kaffe. Däremot får man sitta i affären och dricka öl och läsk, åka och bada i floden, äta ajiaco – Colombias sopp-svar på söndagsstek – och gå till mässan klockan 5. Vi gjorde punkt 1, 2 och 3. Sen öppnade sig himlen, strömmen gick och det regnade in just där vår madrass ligger.

Tropiska regn är vackra, farliga och oberäknerliga. Som jordbävningar ungefär, fast vanligare och mer närvarande, mer fruktade. Några sekunder och allting kan hända. Att en gammal tjock gren brister. Att bilar kör fast. Att en kraftstation exploderar. Att broar faller ihop. Att husgrunder släpper och rasar ner i raviner. Att kor flyter iväg. Att en livsstids arbete går om intet.

Vet ej om det fått plats i Sverigemedia, men de senaste två årens regn har skapat en humanitär katastrof i Colombia. När el dique, en konstgjord kanal brast 2010, blev hela byar uppe vid karibiska kusten havsbotten på några minuter. I städer som Medellín och Manizales har regnet bidragit till erosion som begravt hela bostadsområden i rasmassor. Inte så långt härifrån sprack en hel by. Det ser helt osannolikt ut på bilder. Byns centrum, kyrkan, är sprucken i två precis lika stora delar.

Allmänningens kullar har klarat sig bra, mycket på grund av att det fortfarande är så glesbefolkat att husen varken behöver byggas på branter eller på flodbäddar för att få plats. Och när man sitter i spöregn på säker mark uppe på sin kullplatå så är det väl så att det blir lättare och mysigare att tänka på de tropiska regnens fin-sida. Några sekunder och allting kan hända. Att ärkefiender börjar prata eftersom de av slumpen strandsätts under samma tak. Att familjer svetsas samman. Att annars oberättade historier berättas. Att bebisar blir till. Att stora tankar tänks. Salvador kom på den innovativa idén att börja bygga hus med toa och kök inne och inte ute som alla har här. Så man inte blir blöt alltså, när man ska kissa, sa han och tillade stolt: Man hade nog kunnat rädda MÅNGA snoriga näsor.

Det har varit sol hela morgonen, landsvägen har åter blivit moppevänlig och så har bönorna varit på god väg att torka också. Jag pysslade därför med ett litet mellansteg i kaffeproduktionen. Urvalsprocessen består av att plocka bort svartfläckiga, konstiga och små bönor ur produktionen för att ha kvar elitbönorna – de stora, exemplariska och vita (en jag känner brukar använda detta som en lååååångsööökt metafor för att belysa de rasistiska och neokoloniala strukturer som präglar world-system-samhället :). Ur ett globalt perspektiv är detta kanske den viktigaste delen. För de kaffegårdar som exporterar slutar nämligen oftast kaffeproduktionen här. De tvättade torkade bönorna skeppas med skal och allt till rosterier i USA och Europa som tar över processen. För att kvala in i exportvärlden krävs det att varenda böna är fläckfri. Det krävs också ett visst antal kaffebuskar,  ganska mycket pappersarbete och en hel del pengar. Därför är det ingen på min kaffekulle som exporterar utomlands utan säljer sina tvättade bönor till lokala rosterier eller rostar själva. De flesta gör både och. Sortering handlar alltså om vilket kaffe som ska säljas och vilket som ska rostas för eget bruk.  

Det gick inte så bra att sortera. Illampu kom. Efter fem sekunder hade hon blandat ihop allting igen och efter 10 sekunder var det kaffekrig på kaffekullen. Jag räddade några bönor. Både fläckiga och vita och det får de nog förbli. Jag menar, det är ju inget fel på varken Martas eller Maria Cecilias kaffe, så man ju undra om det här ”rena och vita-bönor” – kravet mer handlar om presentation än om smak. Sen fick jag ett telefonsamtal också som gjorde att kaffet hoppade ner till en helt meningslös nivå.

Han skrek: ”Jag har en bebis!”

Jag började faktiskt skvalgråta. Det är något speciellt när gamla vänner får barn, de framkallar så himla starka känslor som mina egna ungar paradoxalt nog inte lyckas dra fram. Det är väl något sånt där fjönt-romantiskt ”tänk att vi har supit ihop och nu är han PAPPA”- över det. Jag blundade – såg framför mig den där 20-årige franske utbytesstudenten i rummet bredvid mitt -02 – och sa med bruten röst: ”Du måste lova att hålla den i handen när ni korsar Bogotás hemska skitgator.” Han skrattade, lovade och påminde om att han efter 10 år faktiskt ordnat helt acceptabla bebisrum för sig. Jag torkade tårarna och kom på vad den här bloggens första resetips ska vara – min bästis Stèves place la Huerta i kulturhuset la Cicuta, världens bästa plats för barnfamiljer på vift i Bogotá!

Megastan Bogotás främsta sedvärdhet är enligt de flesta den koloniala delen la Candelaria. Det är sån där kreativ och regnbågsfärgad stadsdel som gör sig så där bohemsnygg i reportage, men är ganska jobbig med barn (tro mig, jag har provat i två år!) - galna taxichaffisar, rånarpojkar, osannolikt hala trottoarer, iskall bergsvind och en enda lekpark precis bredvid motorvägen som dessutom luktar o-hundbajs. Men på la Cicuta finns det för ovanlighetens skull i Bogotá gott om barnvänligt grönbete. Det gamla huset är - tatamtadam!! - helt muromgärdat! Bakom restaurangborden sträcker en enorm tropisk trädgård ut sig, med gungor i träden, "ishockeyspel" (fast med fotboll då) och en lång klättervänlig träbro som leder till konstnärsateljéerna i fonden. Det finns en jätterolig kock också som heter Pascal. Och franskt kök som faktiskt (är jag fördomsfull nu?) serverar bautaportioner. Apropå detta Bogotá-tips kan jag skicka vidare till Annikas bröllopstaggar. Hon gifte sig på la Cicuta och har så fina bilder att de får mig att bli en sån som vill gifta sig för festens skull.

Snöskor ja. Först tvättade jag bort leran från mina skor. Sen tvättade jag bort klibbet från mina bönor. Att tvätta bönor är en helt manuell process här. Har man många bönor så fyller upp sin kaffeho med vatten och gnuggar varje böna för hand ett par vändor. Har man få så kan använda ett helt vanligt durkslag. Det gjorde vi och tvättade över vår vanliga tvättho. Det var för övrigt Custodia som byggde den – vi har bara piffat lite med sönderslaget kakel - men vad hon inte byggde var en KAFFETORK. En kaffetork är helt enkelt en upphöjd cementplatta, helst med kanter på, där de tvättade bönorna ska ligga och soltorka. Jag har sett en del sådana i krokarna, men inte på min kaffekulle. Istället kan man göra som grannen – lägga ut de tvättade bönorna var som helst på marken ovanpå en yute- eller plastfibersäck – eller som nere i byn – direkt på asfalten ute på vägen. Det där är ganska roligt under kaffesäsong, man kan knappt komma fram och bilar får vända och ta en annan väg. Vårt problem är att det är oemotståndligt härligt att leka med tvättade kaffebönor, när de börjat torka är de nämligen frasiga och det sprakar så skönt att låta dem rinna genom händerna. Så jag bar ut dagens bönor i gräset bakom bananträden så att de skulle vara utom synhåll när barnen kom hem, men då kom det andra problemet – min hund. Kaffebönor utsöndrar en speciell lukt (har noll att göra med lukten av rostat och malet kaffe!) som i alla fall gör Fique galen av upphetsning. Det blev att flytta upp bönorna på ett bord bredvid bilen istället. Det är i och för sig troligt att han välter det skeva campingbordet så nästa steg blir väl biltaket! Men då hade det varit toppen med en trappa upp för att plocka ner bönorna så fort det börjar regna. Trots solsken just nu så ligger lilasvarta moln och lurar bortom bergen... Eftersom kaffesäsongen infaller med regnperioden (oktober-november) medför kaffetorkning ett himla springande. Dessutom måste man röra om nån gång i timmen för att bönorna ska torka ordentligt på alla sidor. Vissa gör detta med en KAFFEKRATTA (tänk trädgårdsgångskratta), andra direkt med handen. En svensk kompis berättade att det fanns ett surdegsdagis på Söder, där man kunde lämna in sin surdeg till en surdegsfröken som vaktar den medans man själv är och jobbar. Vore coolt med ett kaffetorkningsdagis.... det ska jag tipsa grannen om!

Nästa stora steg i kaffeproduktionen är att avlägsna det vita frasiga skalet, men det får nog vänta till nästnästa inlägg beroende på vädret. Imorgon kommer jag däremot att redogöra för ett mellansteg som min mamma kallade ”meditativt” när hon var här. Om det finns några bönor kvar att meditera över vid det laget alltså.

Visste ni att de mogna kaffebönornas fruktkött smakar godis? Det vet alla barn här, inte minst mitt godistroll Francesca. Man får bara äta en, brukar Marta säga, annars får man ont i magen. Francesca åt 16 stycken. Sen tappade hon sin andra framtand.

Plockat idag igen. Salvador plåtade mig när jag vilade efter plockningen. Jag ser sur ut på bilden, men det var jag inte, funderade bara på om man skulle ta och köpa en kaffeskalsbortagarkvarn (synonym nån?). Nästa steg i kaffeproduktionen är nämligen att låta bönorna gå igenom tja, kvarnen. Syftet är inte att mala kaffet - det kommer sen - utan att avlägsna skalet (rött, ibland gult beroende på sort) och köttet (genomskinligt och kletigt). Den enda som har en sån kvarn på min kulle är Marta. Den är manuell och mycket gammal, men går fortfarande för fulla hus. Trots - eller kanske just för - att alla använder Martas kvarn tycker jag alltid det är så jobbigt att störa. Hon är alltid uppe i något, gör upp eld, spinner garn, tvättar kläder eller utfodrar kaninfarmen. Julian säger att det är lugnt, att hon hade sagt om hon inte hade velat låna ut den, men det finns liksom inskrivet i min kropp att människor inte alltid säger vad de tycker. Därför brukar jag alltid ta med mig något i utbyte, en påse bröd eller en bränd cd-skiva death metal till hennes yngste son. Idag hade jag ingenting, förutom kameran då. Jag lärde Marta hur man fokuserar och knäpper av. Hon hade aldrig fotat innan, men i gengäld kan hon massa annat som inte jag kan. Hur man häller salt och kalk på nyflådda kaninskinn för att få bort blodlukt och hålla flugor och hundar borta. Hur man botar huvudvärk med ”cola de caballo” (ett gräs med vita stänk på). Hur man fixar bättre tv-bild genom att fästa ett grytlock med ståltråd på taket. Sånt, som till skillnad från att plåta, är machete och hacka i colombianskt landsbygdsliv.

Jo, kvarnen. Den finns monterad ovanför kaffehon - ett stort kar i murat tegel på 1x2 meter. Man lägger bönorna i kvarnskålen högst upp, sen är det bara att börja veva! De skalade bönorna hamnar i karet på ena sidan. På den andra hamnar skal och fruktkött. Det används som gödning sen, till kaffeplantorna. Jag vet inte om andra kvarnar är lättare att jobba med, men Martas är minst sagt tungvevad, trots grymt inoljade kugghjul. I gengäld har hon skitsnygga muskler i sina 60-åriga armar som jag själv hade velat ha. Får väl skaffa en kaffeskalsbortagarkvarn först.

När alla bönor hade gått igenom uttalade hon frasen jag hört så många gånger sen jag började pyssla med kaffe: ”Nu ska dom vila”. Kaffebönorna alltså. Efter kött - och skalborttagningen är de fortfarande helt klibbiga. Detta klibb ska under natten jäsa in i själva bönan så att smaken blir kraftigare. Jag brukar fundera på om det stämmer, det finns nämligen ytterligare ett skal, som finns mellan själva kärnbönan och klibbet. Att få bort detta frasiga beigevita skal är kanske det allra knepigaste i manuell kaffeproduktion. Det ska jag berätta om snart, men nu ska jag vara el ratón Perez. Råttan Perez är Colombias tandtroll. Han lägger precis som sin svenska kollega några mynt, lite godis eller en liten present under kudden i utbyte mot tanden. Francesca sover nu, men innan hon la sig sa hon att jag skulle hälsa råttan Perez att hon gärna vill ha...... ett Hanna Montana Magic Gloss! Undrar om det finns nåt sånt i Allmänningens affär? Jo, det finns det garanterat. I det 2x2 meter stora utrymmet bakom luckan finns allt från duschdraperier och smuggelsprit  till hönsgödsel och p-piller. Det är mycket som INTE finns också, men det är en helt annan historia.

Eftersom det är många som har frågat om kaffeprocessen tänkte jag berätta lite om hur böna blir kopp. Det är en LÅÅÅÅNG historia, så jag börjar med bönplockning som jag sysslade med idag. Men först måste jag redogöra för scenen för denna process – kaffeskogen. Jag säger skog och inte odling för det är just vad det är. Mycket av det kaffe vi dricker i Sverige kommer just från odlingar, kaffebuskar i spikraka rader på vidsträckta plantager som dagligen besprutas med gifter. Men från början, innan den agroindustriella revolutionen, var bönderna tvungna att sörja för sina bönor med andra medel. Idag finns i och för sig konstbesprutningsmedel att tillgå i Allmänningen precis som på alla andra platser, men de kaffebönder jag känner har hängt kvar vid det gamla, mest av gammal vana, tror jag. Och kanske tillhörighet till en kulturmiljö. Grannen till exempel, som jag skrev om igår, gnäller ofta, men den som lyssnar hör hur kärleksfullt han uttalar ”himla skitbuskar” och ”bönjävlar”.

Det var han och hans mamma Custodia som satte vår kaffeskog för många decennier sedan (”Vår” inom parantes, för kaffeskogar kan aldrig köpas för pengar). Kaffebuskar, 2 meter höga och knotiga av ålder, står och jäser under mango, lima, guamo och julros i sin fulla storlek. Nere på marken samsas de blanka mörkgröna bladen med agaveplantans sylvassa skidor, bananträdens lakansblad, den spretiga manioken och passionfruktens murgröneliknande grenverk. Samodling - att blanda olika grödor tillsammans är en organisk odlingsmetod med rötter i hela världen. Jag vet inte exakt vilka funktioner olika växter fyller för varandra, men jag brukar antingen läsa i bestsellern ”Morötter älskar tomater” eller fråga grannen. Av honom har jag fått veta att de höga träden ger nödvändig skugga för att bönorna inte ska torka ut. På agroindustriella plantager behövs däremot solen för att mognaden ska gå så snabbt som möjligt. Kemikalier tar på sig trädens roll, samtidigt som de mördar skadodjur. I kaffeskogen däremot fyller agaveplantan (en variant som kallas ”fique”) den senare funktionen enbart genom sin tjocka rots närvaro i jorden och..... nix, jag minns inte mer. Det behövs ett liv.

En annan viktig grej med kaffeskogshållning är att man MÅSTE plocka av varenda böna, annars kommer KAFFEBAGGEN och borrar hål i bönorna vilket gör kaffet alltför beskt. Om man inte vill använda kemikalier måste man bränna ner eller gräva upp varenda planta! I Custodias hittills kaffebaggsfria skog plockade jag de första klara bönorna idag.Som jag skrev i förra inlägget får bönplock en och tänka på så mycket annat, på hur mysigt det är att plocka hallon i en sydsvensk trädgård till exempel. Det är inte det att man får ont i ryggen av allt hukande och vassa grenar i ögonen, utan det är nämligen så att kaffeskogen bits och jag hittade inte mina gummistövlar. Tveksamt om de hjälpt ändå, de osynliga kaffemyggen har en fantastisk förmåga att leta sig in mellan byxlinningar och halskragar (de kallas förresten ”pica-pica”, alltså stick-stick). Dessutom måste man vara jättenoga så man inte råkar störa det vita monstret som jag alltid glömmer namnet på. En vit mask, fem centimeter lång och luddig som ett gosedjur, lurar i bladverket och fruktas med rätta av alla. Julian blev ”bränd” förra året, fick hög feber, spydde, tappade talförmågan och det tog flera timmar innan han blev normal igen.

Jag tänkte i och för sig mycket på Custodia Castro också, på att hon odlade buskarna, plockade dess bönor, tvättade håret i utomhushon och sopade sitt jordgolv här tills dagen hon förr ner och dog, 97 år gammal. Jag tänkte också på att jag skulle vilja lära mig att älska hennes skog, sköta om den på rätt sätt och kanske, på sikt, förtjäna den. Och att jag hatar kaffemygg.

Tänk att kryp har makt att framkalla så många känslor! Först klättrade en liten ödlebebis upp på Julians axel och satt kvar där under hela nyheterssändningen. Vi sa åååå och guuuud, fotade honom 12 gånger och funderade på om han trodde att tatueringen var hans mamma. Sen kom Illampu ut från sovrummet och höll på att trampa på en skorpion. Den var lika liten (och på något sätt - lika fin) som ödlan, men vi flaxade ändå upp på bänken allihopa. Julian var 90 procent säker på att det var just den sorten som kunde DÖDA. Två sekunder efter att fotot är taget höjde jag min flipflop och dödade den.

Jo, kaffe. Det har smattrat hela dagen från grannens bunke. Jag undrade om han jobbade så flitigt för att han tänkte på alla exportdollars han kommer tjäna nu. ”Hedu”, sa han och skrattade så att det ekade över kullarna. ”Jag tänker på allt jag skulle kunna göra om jag inte varit så dum att odla de här himla buskarna. Jag tänker att jag skulle ha odlat majs istället. Mer sallad. Maniok för hela slanten. Rödbetor! Jag tänker att det då, men bara DÅ, hade klirrat till i fickan.” Jag skrattade tillbaka och nickade, fast jag bara förstår honom genom lästa fakta. Kaffe var under 80-talet vad kokan är nu – en gröda som utlovade motorcyklar, cementgolv, framtidsutsikter! Sen kom kaffekrisen. Och trots att det internationella kaffepriset nu börjat stiga igen, tjänar en bonde som inte har tillräckligt stor produktion och kapital för att nå upp till exportkraven mindre på ett kilo än vad det kostar att producera. Trots att vi själva bara producerar kaffe för egna koppar, så förstod jag en annan sak också. Att pockande kaffebönor genererar en enormt kreativ lust till att göra NÅGOT ANNAT. Julian och jag blev nämligen sjukt sugna på att sätta igång med Pojkens bil igen när vi var nere och checkade kaffeskogen.

Pojkens bil är från 1956, tysktillverkad och användes under sina glansdagar till att forsla mango och papaya i de enormt heta trakterna kring Barancabermeja. Vi fick den av en man Julian träffade hos mekanikern. Det hade varit fint att säga att han tyckte det var synd att den stod och ruttnade på en parkering, men så var det inte. Parkeringsägaren hade surnat till ordentligt efter alla år. Om vi tog den skulle han inte våga säg nåt om skulden, trodde han. Vi tackade, slängde oss på bilen som gamar och skrek som kråkor när den faktiskt startade! Efter en vecka hade vi fortfarande inte kommit överrens om var den skulle stå och vad vi skulle göra med den och till slut rullade vi ner den för branten så att vårt enda avocadoträd rök i farten. Där fick den stå mitt i kaffeskogen med utsikt mot vidderna. Sedan dess har den blivit körd av många många många barn, speciellt en okänd tioåring som kom tre dagar i streck för att gasa, växla och göra rallyljud (därav ”Pojkens bil” eftersom Francesca trodde att bilen var hans). Den har också räddat vår ekonomi flera gånger, många av motordelarna har kunnat användas till vår andra buss när den pajat. Dessutom har den räddat en bror. Sergio klädde den i mandalas, spände upp en hängmatta i mitten, bodde och verkade där i ett år och trivdes som bara den, speciellt när det regnade och smattrade härligt mot plåttaket. Sergio är slöjdare som Julian och tyckte den var så inspirerande att arbeta i, men tyvärr inte att arbeta med, förutom några roliga gubbar han och Salvador ritade med spritpenna på bensinlocket. Men nu är det dags. Det allt rostigare bilskalet ska bli något ”riktigt”. Något. VAD vet vi inte riktigt ännu. Bokhörna? Kärleksnäste? Skamvrå? Biograf? Förslag mottages så gärna!

En god förälders barn?

Jag har just varit på föräldramöte i skolan, en lite annan femma än de som fanns när jag gick på lågstadiet. För det första för att de alltid ligger på skoltid, för det andra är de VÄLDIGT långa, för det tredje utlyses de dagen innan och för det fjärde fungerar de mer som en lektion än ett forum för information och diskussion.

Att de ligger på skoltid gör att närvaron blir ganska spännande, särskilt nu när kaffesäsongen kommit igång. De som är anställda någonstans kan ju inte komma utan skickar någon annan, ett äldre syskon, en morfar eller – faktiskt – gamlamormor. Fantastiska Paulina är 80 år och har sju barnbarnsbarn i skolan  (en sådär 20 procent av det sammanslagna antalet elever).

Att mötena är långa (dagens blev 2 och en halv timme) gör att man själv känner sig som en elev; får sittsår, frånvarande blick och ryckningar i benen där man sitter på stolar i storlek sex år. Dessutom ÄR man faktiskt en elev. Lärare E undervisar nämligen i hur en bra förälder bör vara. Hon är en typisk gammaldags sträng lärarinna med raka rör, så håll i er!

1. Hygien är A och O för att samlivet ska fungera i skolan. Se till att barnen badar varje dag med tvål.
2. Låt barnen jobba! De är inga bebisar längre utan fullt kapabla till att dela ansvaret i hemmet genom att sopa, tvätta, diska, rensa ogräs och valla getter. Hur ska de annars lära sig att ta hand om ett hem?
3. Låt dem INTE vara på gatan! Barn skall vara hemma efter skolans slut, hjälpa till, umgås, läsa läxor och sova. 
4. Låt dem inte titta på TV! De blir tjocka, förslappade och får dåliga influenser.  
5. Lägg modershjärtat åt sidan! Gulligulla inte med ”lilla gubben” och ”min lilla sockertopp”. Då känner sig barnet som en bebis och kommer att agera som en sådan.
6. Var en auktoritär förälder! Det är DU som vet vad som är bäst för ditt barn, inte barnet. Var konsekvent med dina regler. Om barnet ändå inte skulle lyda, visa att det får konsekvenser.
7. DU är ansvarig för att barnen respekterar dig. Tappar du kontrollen redan nu när de är små så kommer du ALDRIG återfå den igen.
8. Barn skall ha ”riktig” mat. Ge aldrig godis eller chips och annan industriellt förpackad mat. Då blir hjärnan trög och barnen kan få allvarliga sjukdomar.
9. Vi är alla fattiga här, men vi är hederliga, eller hur? Acceptera ALDRIG att ditt barn stjäler. Det förstör inte bara för er som familj, utan för hela bygden.
10. För ni vet ju: Familjen är samhällets kärna.

Jo. Alla vet. Alla föräldrar utom jag har lyssnat på E sedan de själva var elever i skolan. Jag tror inte att så många följer alla hennes budord (”gatan” brukar exempelvis var full med lekande glada barn ända till sena kvällen och alla ungar vet allt om Bart och Goku och andra ”diaboliska” tv-gestalter), men de flesta verkar gilla henne ändå och lyssnar snällt. Småskolelärare är högt respekterade folkbildare på den colombianska landsbygden och den respekten har E – trots att vi har olika uppfattningar om vad som gör den bästa föräldern – på sitt sätt förtjänat. Det är nämligen knepigt för små samhällen på landet att överhuvudtaget kunna ha en skola. Lönen för en lärare anställd inom det kommunala är minimal, trots att utbildningskraven är höga. För avlägset belägna skolor är det svårast. Allmänningskolans två lärare går upp klockan 4 varje morgon, tar tre olika transportmedel för att hinna vara på plats till halv sju. Transporten får de betala själva och består av lejonparten av deras lön. Stor del av skolans underhåll står de tillsammans med föräldrar och elever för – sopborstar, diskmedel, toapapper, färgkritor, modellera osv, men också trädgårdskötsel och städning. För att en bygd ska kunna ha skola krävs alltså en lärare som är beredd att dag ut och dag in styra upp en utbildningsverksamhet på i princip voluntär basis. Och det har lärare E gjort med råge i 45 år.

Själv hade jag dock gärna skippat dessa föräldra(kurs)möten, men Francesca blir glad att jag är där. Hon fattar att jag är helt lost inför hennes skolsystem och vill lära mig, så att det inte blir pinsamt antar jag. Vi repeterade den obligatoriska bygdesången på vägen till skolan så att jag skulle kunna vara med och skråla. Och när det var bön så stod hon i elevhörnet och flaxade med armarna för att påminna mig om att man måste göra korstecknet också.

Bygdesången förresten. Jag har aldrig haft något till övers för ”ett folk-en plats-sånger”, men just den här visar hur bygdetillhörigheten inte hänger ihop med vita kreolska frihetshjältar som det brukar vara, utan faktiskt med ursprungsfolket, vilket gör mig lite sprallig.

Jag bär guaneindianernas ras med stolthet

Jag härstammar från hövdingen av Guanentá

Det är odlingsfåran och hackan

som badar i svetten

På tal om svett. Kaffesäsongen. Min kompisar lämnar ungar hos mormor och sticker iväg till Haciendan klockan fem om mornarna för att plocka bönor på plantagen. Våra skrangliga buskar har inte riktigt kommit igång ännu, eller.. jo, vänta! Jag ser faktiskt en liten röd plutt från där jag sitter nu och dricker den sista slurken från vår förra skörd.

Nedan en MYCKET förenklad kaffekedja. Speciellt, ska sägas, från bild 2 till bild 4.

Nu ligger en sjuuuukt lång feedback-kommentar under förra inlägget. Intressanta frågor, som jag bergis kommer återgå till.

Men nu till något helt annat (eller kanske snarare mycket snarlikt?) – omvärldsbilder. Jag har nämligen fått hit Äventyrs senaste nummer. Lite sent, men ändå. Har inte hunnit läsa allt än, men fastnade direkt för två saker.

Den första är TWIN PEAKS. Min pojkvän hade Boxen och jag sysselsatte mig ofta under mina 15-och 16-år med att försöka hitta stämningar i Karlshamns småstadsmiljöer som kunde jämföras med den jag fick när jag lyssnade på ”Audreys dance”. Med lite god fantasi var det faktiskt ganska lätt att skönja the log lady i cigröken på puben ”Lord Nelson” och hitta Killer Bob bredvid sänggaveln, men Twin Peaks – begreppet, känslan – var lite mer svårhittat i Blekinge.

Jag vet inte om Steven Ekholm hittade den när han och dotter Mathilda besökte North Bent där Twin Peaks spelades in, men ändå – han kom ju bergis lite närmare. I synnerhet Mathilda som träffade Audrey (eller Sherilyn Fenn som karaktärens tolkerska heter) på riktigt. Framför allt lyfter reportaget fram intressanta vinklingar på inspelningsplatsturism (kärt barn har många namn?!). Finns en films, en teveseries själ på platsen där den spelades in, eller finns den någon helt annanstans?

Jag tippar på det senare. Förslagsvis i ens eget huvud. För vi – jag och pojkvännen – hittade faktiskt nästan Twin Peaks själ sen. Det var i Australien, i en småstad med nationalpark i närheten av New Castle som jag bara minns började på bokstaven K. De sydaustralienska bergen var naturligtvis annorlunda än de i nordligaste USA, men känslan var den samma (i alla fall efter att meditativt ha framkallat den): övergivna butiker, tomma genomfartsleder, bensinmackar, grått regn och en hög bergskam med vattenfall som blickade hotfullt på alltihopa. Jukeboxen som Audrey Horn dansade med (på Double R Diner var det väl?.. undrar om jag vunnit frågetävlingen på Twin Peaks-festivalen?) kunde dock inte min vildaste fantasi hitta där. Letar fortfarande, men alla jukeboxar jag stöter på numer är alldeles för salsastinna och har alldeles för lite tonårssensuell mystik.  Nån som har nåt tips?

Det andra jag spontant fastnade vid i Äventyrs senaste nummer är reportageserie-rubriken ”ett annat Thailand”. Michael Tjelder söker sig bortom ”pingisboll i fittan-turismen”, ”mina virkade dreadlocks-turismen” och ”det här är ju bättre än Kanarieöarna-turismen” och tänker grönt när han gör det. Han hittar naturligtvis massvis med eko-turism som blir grymt skön av hans penna, men framför allt mycket ärlig, vilket är det viktigaste när eko-turism görs. Här i Colombia blir alltför lätt det som är grönt – helt bokstavligen alltså – eko-turism. Att idka turism i en skog, en bit djungel, vid ett vattenfall blir automatiskt ekologiskt. Det spelar ingen roll om någonting görs för att skydda naturen, det viktiga är att det görs i naturen eller för all del har någon anknytning med naturen. Exempel 1: ”Ekologisk vandring” som ett turistföretag gör här i krokarna betyder att promenera på en stig i skogen/djungeln, ingenting annat. Exempel 2: En ”eco-lodge” jag checkade in här i trakten för ett tag sedan hade väggar av bambu och en drömfångare i taket, ingenting annat. Men det är naturligtvis inte bara Colombia som kör begreppet eko-turism som marknadsföringsstrategi utan att ha en tanke på FN’s ekoturismkrav. För att anknyta till Australien-resan minns jag att vi åkte på ”eco-tour” för att titta på delfiner i Sydney-krokarna. Eco-touren gick ut på att köra motorbåt i en timme, fota delfiner och brumma tillbaks igen. Både turister och turistidkare var nöjda, men jag undrar om havet blev gladare.

Puh. Precis som att välja rätt märkning, rätt tillverkarland till en vara eller rätt typ av turism, så måste du alltså välja rätt eko-turism. Äventyr ger inte bara annorlunda, överraskande och opräktiga tips från ett land där man tror att allt redan är tryckt i broshyrer, utan också sällsamma eko-sagor om konstiga kungar, sjunkna riken och olika sorters djungelrebeller. Tack!

Avslutar med en liten bild på Julian under den "ekologiska vandringen" han och mamma gick på när hon var här. Varken ekologiskt eller oekologiskt att hänga i en lian, men det är lajbans och dessutom coolt på bild (kolla Äventyrs framsida!) En fråga apropå Julians lianturism: Hur många olika "turismer" finns det egentligen?  Som exempelvis charterturism, kryssningsturism, ghettoturism, narcoturism, sexturism, ekoturism, rättvis turism, kulturturism, billigspritturism...

”Om jag är militär så är du gerillasoldat!”

Huga. Idag har Salvador och Fabian lekt en colombiansk variant av indian och vit – militär och gerillasoldat – vilket inte alls är särskilt konstigt. Jag skulle bli orolig för den unge som inte lyckats snappa upp något från den halvsekellånga väpnade konflikt som präglar allt från nyhetssändningar, kvällssoffor och såpoperors intriger till militärer live i gathörn, längs vägkanter och i värvningsbilar. Där vi bor har det inte varit oroligt på många långa år och barns uppfattning om konflikten här kan inte jämföras med krigets bloss-platser, men som man säger: el campo es el campo, landsbygden är landsbygden. Hälften av bygdeskolans barn (jag har fört statestik) har farsor ute i fält, pappor som kommer hem någon gång var tredje månad, tar med sonen på fotboll eller glassköp, sticker iväg igen, men finns kvar som suddiga hjältar i små huvuden. Precis som i de flesta väpnade konflikter bottnar stor del av värvningen i fattigdom och bristande pluggmöjligheter. För 18-åriga nyblivna farsor är valet mellan de två alternativen - hackan och k-pisten – inte särskilt svårt. Hackan ger ett monotont liv med osäker utdelning, några pesos på söndagens grönsaksmarknad och möjligtvis ett lite större tillskott i oktober om kaffesäsången slår ut väl. K-pisten i sin tur ger en liten, men regelbunden lön och dessutom en status som går om bondens med tusen procent. Så att mammor kan säga: ”Lilla gubben, pappa är borta för att han riskerar livet för vårt land.”

Det är väl därför Fabian ville vara militär, medans Salvador – som inte har någon personlig relation till något av begreppen – gick med på att vara gerillero. Francesca fick inte ens vara med. Hon försökte med bortrövad prinsessa, men det gick icke.

”Det finns inga prinsessor i djunglen! Dom bor i slott ju!”.

Jag väntade med en mix av ont i magen och ful-fniss på att hon skulle säga ”då är jag Ingrid Betancourt!” (Colombo-fransyskan är FARC’s kändaste kidnappningsoffer och fritogs 2008 efter sex år i fångenskap), men så långt har hennes sex-åriga kunskaper om det land hon lever i inte nått. Istället hämtade hon Illampus veterinärskit för att vara doktor. Det hade funkat utmärkt om bara Fabian och Salvador hade hittat två pinnar med perfekt k-pistform istället för en.  

Jäklar. Jag undrar ibland hur barnen kommer att påverkas när de inser att det pågår ett riktigt krig i landet de bor. Kanske inte mer än svenska barn i och för sig. Trots att krig är ”långt borta” både i Sverige och i Allmänningen så slinker det fram ändå. Om det är via film, farsor, dagspress eller flyktningförläggningar spelar nog mindre roll, liksom om det är ”militär och gerillasoldat”, ”tjuv och polis” eller (tar jag i nu?) ”rödavitarosen” som leks. Lek både uttrycker och hanterar!

För den som vill kolla bra ohollywood-film om Colombias väpnade konflikt kan jag tipsa om Carlos Cesar Arbelaez prisbelönade Los colores de la montaña (eng titel The colors of the mountain) från 2010 som berättar om ett gäng ungar i en krigsdrabbad bygd. Paramilitär, gerilla, politiska mord, flykt och landminor skildras på det där sorgligt självklara sättet som bara kommer fram ur barns perspektiv. Men att filmen även bär på ett gruvligt vacket budskap är också det lilla perspektivets förtjänst: att ett liv i krig inte bara handlar om krig.

På hemvägen stannade vi till vid floden. För att titta på vattnet. Tänka lite. Prata resor, husprojekt... och colombianrädda ekuadorianska poliser. Dom är ju inte alltid roliga. Salvador letade förgävas mack-stenar och vi deppade lite. Tills den här halvpatetiska, men alltid uppiggande refrängen som jag alltid glömmer upphovsman till sprakade igenom mörkret som ett trollslag:

Traigo la contra,
La pura contra
Para la amada mía
Tabaco y ron

Jag har med mig motgiftet
Det rena motgiftet
Till min älskling
Tobak och rom

Så fick det bli. Den ensamma affären (läs baren, här är alla affärer även barer) ligger precis vid floden. Trots att det är 20 minuter till närmsta hus är det alltid något uppstyrt. Två tonårskillar med moppar som drack guarapo i fred för morsor, en storfamilj på 60-årskalas och två campare från Bucaramanga som köpt pilsnerkorv och gjort upp eld.

Alla håller inte alltid med.


Reputation Institute har nyss publicerat årets Country RepTrak. 42 000 personer i G8-länder har tillfrågats om  hur de känner inför 50 länder. Sverige uppfattas som världens näst bästa land efter Canada. Colombia hamnar på fyrtiosjätte plats och följs av Nigeria, Pakistan, Iran och Irak. 

Jag bor alltså i världens femte sämsta land. Fast de frågade ju i och för sig inte mig.

I Colombia finns krig, skratt, fattigdom, pengar, miljöaktivister, snöbeklädda berg, korrumption, militärer, världens största biologiska mångfald, omänskliga rättigheter, svängig salsa, brott, punkare, respekt, ondska, jaguarer, majsodlingar, enorma klassklyftor, kärlek, våld, massvis av hattar, rom, bönder,multinationaler, fotomodeller, orättvisor, solgudar, feminister, vapen, hjältar, djungler, bebisar och ganska mycket till. Hur allt detta ska uppfattas är naturligtvis relativt. Hur man värderar lycka, välstånd, säkerhet. Men framför allt vem som gör det, varför och var.

Ett svart-rolig aspekt på Colombias dåliga rykte är nämligen att colombianer lär sig tycka illa om andra länder, vilket inte är alls konstigt. Lyssna på Julian som precis kommit tillbaka från en resa till Ekuador!

”Vet du hur många gånger jag blev visiterad under bussresan?”

”Nä”

”Tre! De två första gångerna tittade polisen lite på alla passagerares id-handlingar innan de knackade oss colombianer på axlen och tog med oss ut i regnet för visitering. Den tredje gången pallade de inte ens göra det snyggt, de ställde sig bara längst fram i bussen och skrek: Vilka är colombianer här?! Det var bara att gå ut igen, dra upp allting igen i leran. Jag är trött. Så trött.”

Medans många får kalla kårar bara av tanken på att besöka Colombia, får Julian istället en skön känsla som lätt förknippas med fosterlandskärlek när han korsar landets gränser. Men det är inte direkt patriotism det handlar om för honom. Det är – paradoxalt nog i ett land som skys just på grund av osäkerhet och fara – en känsla av frid, integritet och lugn.

Det finns klart ett intresse i att ranka länder och Colombias otaliga människorättsövertramp måste naturligtvis belysas, men nästa gång RI kör igång sin Country RepTrak så tycker jag att de kan dela ut enkäter i världens utvecklingsländer – också.

Jag vaknar av kylskåpet. Jag bytte till mig det mot en kaffekokare jag fick som tack av Magnus Linton för ett lägenhetslån i Bogotá för många år sedan, vilket var ganska orättvist mot den fina kaffekokaren. Det frustar, stånkar och låter som den gamla generatorn på byns sjukhus. Barnen sover fortfarande, som kattungar med Francescas fot i Salvadors armhåla, Illampu i ett osannolikt sicksackmönster under och över deras kroppar och det tar flera nyvakna sekunder innan jag fattar vad jag hört – ELEN! Upp med dörren, kisa mot den starka morgonsolen och se..... en sjungande kerub. B-A har klättrat upp i min elstolpe med sin tunga kropp och besjunger morgonen med len röst.

"Vem ringde?, frågar jag."

"Arkitekten, säger han och så skrattar vi för vi vet båda vad som är så roligt."

När elen går är det ”stadsfolk” som slänger sig över mobilerna. Jag är i och för sig ingen urban människa i bemärkelsen storstad (född Karlshamn), men här är jag det, i alla fall det gäller el. Uppväxt med mottot: Tänd lampan när du läser så du inte förstör synen! Här sitter de flesta i ständigt halvmörker och nystar garn, virkar väskor eller läser läxor. Det sorliga är att de inte gör det för att spara miljö utan för att spara pengar, medans de som flyttat in (som exempelvis jag och Arkitekten) har någon slags romantiskt bondebild i bakhuvudet att det ”är mysigt” utan el. Ändå är det vi som är de första att slänga oss på telefonen när elnätet faller.

"Men vänta, du hänger i min stolpe. Är det vårt fel?"

B-A är snäll idag.

"Nä, säger han, sänker rösten och nickar mot grannen borta på kullen mitt över. Det är nog Arkitektens. Man har ju hört, att han byggt ut..."

Det blir ofta såhär när det gäller elen. Utpekande och anklagande sådär. Egentligen tycker jag att det är elbolagets fel. Vi betalar ju för en tjänst och då är det deras ansvar att bygga ut nätet. Men det säger jag inte till B-A. Han är ju elbolagets man och kanske inte kommer nästa gång...

Det är först när jag stänger av motorn som jag fattar att allting inte är som det ska, ingen kyrkomässa på grannens radio, ingen såpopera brusar nere hos Paola, inget varmrött sken lyser från springorna i Marías dörr. Förutom enstaka eldflugor och mobilficklampans gröna stråle är allting kolmörkt, knäpptyst och – för några sekunder - nästan andligt. I alla fall tills min sexåring Salvador krockar med ett träd.

"Aj!"

... tvillingsyrran Francesca blir dyngsur av ett regnvått bananblad..

"Iiiiiiii!"

... lilla Illampu vaknar tröttsur i sin stol...

"Uuuuuuhhh!"

.. och så jag:

"Fan."

För nu börjar PROCEDUREN. Leta upp två skruvmejslar – en stjärn och en plan – treva mig fram till husets baksida, skruva loss det rostiga locket till basförsäkringen, upptäcka att den är död, säga fan igen, snubbla över hunden, tända ljus i uteköket, leta upp husnyckeln under hemliga stenen, fumla in tre barn till sängen, hjälpligt knyta fast myggnätet och lägga mig med datorns sista batteri och undra om det är symptomatiskt eller konstigt att börja en blogg om colombianskt landsortsliv med strömavbrott?

Man MÅSTE nog förresten göra det. Elen försvinner nämligen ungefär två gånger i veckan, av någon anledning oftast under helgen och det är, på sitt sätt – helt i sin ordning. Allmänningen fick sin första elinstallation i slutet av 90-talet då invånarantalet låg kring hundra. Sedan dess har bygden växt med buller och bång, men inte elnätet. Det hotas ständigt av nedfallande träd, el-tjuvar, överbelastning, ett ganska frånvarande elbolag och en energi-oberoende befolkning som kan gå i flera dagar utan att hojta till.

Det finns för ö