Det började klockan tio i sju på morgonen när jag hänger på Salvador och Francesca till skolan. När vi går förbi Efraims hus uppe vid vägen hör jag hur han och frun gormar och svär. Vi passerar snabbt, för att ”inte riskera att få en sko i huvudet”, som Francesca säger. På tillbakavägen från träffar jag en tant som bor i bygden. Hon är upprörd, det syns bara på sättet hon går, snabba steg och upphetsad blick sökande efter människor som hon kan berätta det hon är upprörd för. Och jo: ”Någon har stulit Don Efraims nya motorcykel!” får jag höra när vi möts. I affären pratar alla om det inträffade. Det är en stor sak. Ingen har någonsin stulit något i Allmänningen, och definitivt inte en ny motorcykel. Konspirationsteorierna haglar. Hade han några fiender? Är det en liga? Kanske är brottet helt enkelt riktat mot hela bygden? Någon nämner ordet säkerhet, vilket utbryter en helt annan – för Allmänningen – ny diskurs: Vi måste börja låsa om oss! Vi måste ta hand om varandra i bygden, uppmärksamma ”främlingar”. Ett medborgargarde! Och plötsligt, genom ett trollslag, anländer mannen alla väntat på – bygdens ex-polis och barägare Jesus. Men han bara skrattar. Han skrattar så att han håller på att dö. Han skrattar så länge så att alla börjar skruva på sig – har han gått och blivit tokig? ”Efraim....”, hickar han mellan skrattsalvorna. ”Efraim var lite örat på igår.... inte LITE på örat... hoho... jag sa han inte fick köra hem... motorcyklen står hemma hos mig... hoho... fast det kommer han naturligtvis inte ihåg!”.
Jahopp.
Alla köper det dom ska och går hem till sitt. Klockan är halv åtta och morgonen har åter igen blivit helt som vanligt.
Julia Svanberg den 27 februari 2012 15:20