Igår kväll besökte vi en gammal vän till Julian. Ticuna-kvinnan Alba, hennes dotter och dotterdotter bor i ett ursprungssamhälle några timmar uppströms från Leticia. Vi satt hela kvällen och lyssnade på Albas berättelser. Hon gör det varje kväll, berättar för barnbarnet och för de andra som vill lyssna, om Apan, den Rosa Delfinen, Kolibrin, Anacondan och alla andra djur som hos Ticunas ses som andeväsen. Till sin hjälp har hon egensydda dockor gjorda av barktyg, en krokig stav med frön uppevid som skramlar när hon bankar den i marken och en trumma av tapir-skinn.
Det är enormt spännande berättelser. Igår blev de ännu starkare i skenet av vad vi pratade om efteråt. ”Historierna försvinner”, sa Alba. ”Jag berättar dem varje dag. Det är min uppgift innan jag dör, att berätta så mycket som möjligt för alla som vill lyssna. Men det är inte så många som lyssnar längre. Att lyssna är det svårt. Att lyssna är det svåraste.”
Jo, hon har nog rätt Alba. Ticuna-folkets gamla historier trycks i tusentals böcker, görs om till barn-tv och gestaltas på Bogotás teaterscener. Det är fint. Det kan bli jättebra. Det når ut till massor. Det är enklare. Men, det är inte samma sak att sitta framför TVn eller bilderboken som att bänka sig på en gammal trästock i Albas fina hus när kvällsgrodorna nyss börjat kväka i djunglens mörker.
Tack Alba.
Julia Svanberg den 31 januari 2012 01:45