Johannes bor i Bogotá och bloggar, liksom exempelvis Annika och jag, om livet i Colombia. Just nu verkar det finnas ett mystiskt samband mellan mig och Johannes. Hans senaste två inlägg i bloggen "Er man i Colombia" tar nämligen upp precis vad vi nyss pratat om över spagettin ikväll – Bogotás slumområde Ciudad Bolivar och att Colombia är ett av världens "lyckligaste" och "ekologiska" länder.
Det senare utgår från Happy Planet Index härom året. HPI mäter hur lyckliga ett lands befolkning upplever att de är kombinerat med deras ”ecological footprint” (alltså hur lite/mkt negativ miljöpåverkan som sker per capita). Colombia kommer på andra plats.
Jag hade svårt att tro det när mamma berättade det för mig. Ändå, precis som Johannes så målande skriver, så känns det inte obegripligt. "Jag slås av alla skratt när jag är här", skriver han. "Höga, hjärtliga. I butiker och i trappuppgångar möts man ofta av ett leende och en blick som ser en...".
Jo, jag kan hålla med. Dessutom, trots ganska total avsaknad av miljötänk, så lever de flesta colombianer jag känner otroligt miljövänligt, konsumerar pyttelite, har ingen bil, flyger aldrig osv. Det är istället TNCs som sabbar Colombias ekosystem och personerna bakom dem är – som vi vet – mycket sällan colombianer själva.
Johannes andra inlägg handlar om Bogotás slumområde Cuidad Bolivar. Han skildrar medelklassmannens möte med slummens leriga kullar, fattigdom och våld. Det är en vanlig bild av Cuidad Bolivar och den är helt sann. Men samtidigt, sett i skenet från Happy Planet Index, väcker den funderingar.
Vi kom in på det över middagen idag som en förlängd arm av samtalet kring Colombias topplats i HPI. Fattigdom är naturligtvis en bidragande faktor till att människor konsumerar mindre och inte kör bil, men kan människor i extremt fattiga områden, som exempelvis Ciudad Bolivar med allt sitt våld, verkligen vara lyckliga, ändå? Min man Julian, som växt upp i Ciudad Bolivar, fick svara:
Jag växte upp i en kokande gryta. Jag såg flera mördade människor i dikena under min uppväxt. Hälften av mina barndomsvänner är döda idag. Av oss som finns kvar blev två "sicarios", yrkesmördare. En stack, säger ryktet i alla fall, "al monte", till gerillan. Vi övriga har jobb och familj, tja, helt som vanligt. Med dem pratar jag ofta om vårt gamla barndomsgäng. Vi spelade fotboll hela nätterna. Vi fick läsk-pengar ibland av snälla pappor. Det var alltid någon som åt hemma oss. Vi gjorde läxor tillsammans. Först efteråt fick vi gå ut och spela. Det hände att det blev skottlossning. Vi fortsatte spela ändå. Vi spelade hela nätterna. Jag kan ju se att det inte var en jättebra barndom. Ändå minns jag mest fotbollen. Fotboll, läsk-pengar och drömmar om att bli fotbollsproffs. Min vän X var bäst, han gjorde alltid de coolaste målen. Det är förresten han som är "sicario" idag. Jättekonstigt egentligen, för tänker jag på honom och mig och alla oss andra så skulle jag, jo, säga att.. tja, ingen bra barndom, men lycklig på något sätt ändå – ja.
Det är en ärlig och stark barndomsberättelse, tycker jag, men också ett intressant svar då det även uttrycker lyckans komplexhet, att lycka är personlig, flexibel, oberoende, ologisk och sällan hänger ihop med välfärdsparometrar och ”goda förutsättningar”. Tack Julian.
Julia Svanberg den 23 januari 2012 03:13