Annika vill veta hur ”colombianiserad” jag blivit efter alla mina år här. Hur stora blir kulturkrockarna när du kommer till Sverige, undrar hon. Det är en intressant fråga som jag skulle vilja ställa till alla utlandsboende. När man pratar om kulturkrockar brukar det i regel funka tvärtom. Det är i ”det nya landet” kulturkrockarna förväntas infinna sig, inte i ”det gamla landet” när man återvänder. Det finns naturligtvis kulturkrockar på båda hållen. När jag läste samhällsgeografi pratades det mycket om placelessness, att det finns många människor i dagens migrationsströmmar, både första och andra generation invandrare, som inte riktigt känner att ”tillhör någonstans”. Ett annat begrepp som är intressant i vår rörliga värld är ”världsmedborgare”, som till skillnad från ”omedborgare” känner en slags tillhörighet överrallt. Detta är naturligtvis också geografiskt tingat. Tyvärr är det av visum - och ekonomi-skäl lättare för människor i Nord att bli ”världsmedborgare” än människor från Syd, som många flytt krig och fattigdom och lever i sina nya länder i de ilegala invandrarnas oacceptabla tillvaro. Jag skulle kunna hålla en hel blogg om de orättvisor och den ojämlikhet som osar ut från dagens migrationspolitik, men nu till frågan och mig. Jag har inte bott i Sverige under någon längre tid under hela mitt vuxna liv så det är klart det finns kulturkrockar! I synnerhet så synliggörs en hel del ”svenskheter” som man i Sverige tar för självklart men lyfts fram i ljuset av ett annat lands kultur. Jag gör en liten lista utifrån mina egna erfarenheter som – tyvärr kanske – känns ganska klyschiga och klassiska, men såhär ser de ut:
1. HJÄLPA TILL. Det finns jättemånga hjälpsamma svenskar, men jag håller faktiskt inte med om att Sverige är ett särskilt solidariskt land, i alla fall inte internt och i synnerhet inte i jämförelse med Colombia. Ett exempel av många (tyvärr): jag var på besök med tvillingbebisarna vinter 2006 och skulle ta bussen till Karlskrona för att hälsa på en kompis. Mamma hjälpte mig upp på stationen för att baxa in tvillingvagnen i bagageluckan. Värre var det när jag kom fram och skulle hoppa av vid stans centralstation. Där stod jag med en 1-åring som inte kunde gå själva på varje arm och frågade chauffören om han kunde vara snäll att hjälpa mig att ta ut vagnen. ”Nä”, blev svaret där han stod bara en meter från vagnen. ”Den får du ta själv!”. Jag var så arg att jag kokade i kylan när jag satte ner mina bebisar på den isiga gatan och tog ut vagnen. Jag fortsatte vara arg i flera dagar efteråt tills jag läste att Länstrafiken stadgar förbjöd personalen att hjälpa passagerarna med bagaget så att de inte skulle bli utslitna. Då började jag skratta. Allt – både företagets skyddsstadgar och chaufförens ovilja (rädsla, lathet?) till att bryta dem (gå emot LAGEN, liksom) kändes mycket typiskt för Sverige. Jag hade glömt bort det. Inte en enda gång på bussar, på Transmilenio, i taxis har jag ens behövt fråga om hjälp med mina barn i Colombia, istället har händer flödat!
2. MAT. Vissa saker kan jag sakna, exempelvis klassiker som lösgodis och keso. Andra saker jag alltid älskat – grovt bröd, filmjölk, havregrynsgröt – tyckte jag inte jag fick någon behållning av senaste gången jag var i Sverige. Jag tror det handlar mycket om att jag i Colombia vant mig vid mycket fetare mat. Empanadas, yuca frita, patacones, churros con bocadillo – allting är friterat här och kroppen anpassar väl sig till det. En annan sak är hur man äter i de olika länderna. I Sverige är ju oftast lunchen ganska liten – en sallad, en tonfiskbaguette, en omelett. I Colombia däremot är lunchen huvudmålet, du får soppa, huvudrätt och efterrätt, alltid varm, lagad mat. Frukosten är också ofta tillagad – potatissoppa eller äggröra med majsbröd och ris. Skillnaderna märktes framför allt på mina barn i gemensam kör när vi var i Sverige i somras – ”Vi saknar Julians frukostar!”.
Men det här går inte av för hackor!
HÄLSA PÅ. Hur många gånger har inte jag under mina Sverige-besök glömt att man helst ska ringa innan?!
2. TA AV SIG SKORNA INNE. En klassiker. Jag glömmer det alltid. Även hos dom jag hälsar på som jag inte ringt innan...
3. SLÄNGA TOAPAPPER I TOAN. Också en klassiker. Handen med pappret letar alltid i några sekunder efter hinken bredvid toan innan jag inser att Sverige har så pass bra avloppssystem att det går att slänga i toan. Man går ju på toa flera gånger varje dag och de där rörelserna sätter väl sig i kroppen...
4. HUNDFRITT. Ok, allemansrätt finns väl på något vänster även i Allmänningen. Man kan gå överrallt, korsa folks mark utan problem osv MEN, man gör det på egen risk. Risken är dock, till skillnad från skräckexempel från USAmerika, inte män med gevär utan hundar. Små sådana visseligen, som mest vill leka, men eftersom jag är hundrädd har Allmänningens hundtäthet satt sig i min kropp. Jag lyssnade spänt varenda sekund under Sverigebesökets alla skogspromenader i somras och blev helt överlyckligt lättad varje gång jag såg något för Colombia MYCKET ovanligt – väluppfostrad hund i koppel.
5. KONSUMERA. Visst, det konsumeras som bara den i Colombias storstäder, men det kan ALDRIG mäta sig med var folk köper i Sverige. Storhandla är exempelvis ett begrepp jag aldrig kommit nära varken i Allmänningen eller på andra platser i Colombia. Istället köper de flesta just vad de behöver för dagen. Allt i säljs i lösvikt (förutom i de monsterköpcentrum som växer upp som svampar utanför Bogotá) och jag ser grannarna handla exempelvis 1 blöja, 1 pyttepåse olja, 1 binda, 1 cigarett osv. En annan sak är nya vitvaror. Jag har mött mycket få colombianer som ens skulle tänka tanken på att slänga en gammal, men fungerande TV för att köpa en ny. Musikanläggningar, kylskåp, mixers osv används till de absolut inte går att laga längre. Detta är kanske en av de största kulturkrockarna jag får i Sverige. Sveriges miljötänk i all ära, men när man ser hur mycket svenskar i gemen konsumerar, känns alla miljömärkningar bara som ett sätt att få folk att köpa ännu mer (nu med gott samvete inkluderat).
Detta är sju saker som jag rent spontant tänkt på de gånger jag besökt Sverige efter att jag bosatt mig i Colombia. Men jag måste ändå tillägga det här med kulturkrockar är knepigt och mina kan absolut inte jämföras med exempelvis många colombianers upplevelser från Sverige (jag har hört både skräck- och solskenshistorier). En kulturkrock uppstår väl just i brist på förståelse och acceptans mellan människor och detta gäller både besökande och bofasta parter. Jag är ju svensk, är uppväxt med den svenska kulturen och båda jag och andra kan ta de små kulturkrockar som byggts upp genom åren med ett skratt. Och – viktigt - jag var dessutom på semester!
Julia Svanberg den 20 januari 2012 04:30