Många härliga önskerubriker att ta i tu med. Gött.
Idag blir det rent spontant lite om matkultur här i Allmänningen. Illampu fyllde fyra idag och det var inte riktigt meningen men vi firade på restaurang med... taramtaram... hönsfotsoppa!
Överallt på den colombianska landsbygden är det helt i sin ordning att lägga hönsfötter, magsäck, hjärta och tarmar i soppor. Soppa är dessutom ett måste innan varje större måltid och då passar det bra att koka den på vad som blir över av huvudrättens kyckling eller nötkött.
Min lilla Illampu, född i Allmänningen, strålade med hela ansiktet när hon fiskade upp hönsfoten bland potatis och maniok i soppan. Mums!, utbrast hon och sög länge på klorna.
Sen blir avståndstagandet större och större beroende på avståndet till geografiskt ursprung.
Bogotáfödda Julian äter när han måste. Jag äter när hönsfoten tagits bort. Men mormor däremot.... hon fick klökreflexer idag och kunde knappt äta någonting av något annat heller på en bra stund.
Det är naturligtvis en vanesak. Men bortser vi från den matkulturella skalans delikatess och äckel-variabler, så är bygdens sätt att konsumera kött egentligen jättesunt. I alla fall om man jämför med andras. En av våra största miljöbovar är boskapshållning. Ju mer vi konsumerar av en ko eller en kyckling, ju mindre boskap behöver hållas för våra behov.
Jo tack, sa mormor.
Men sen kom fisken och öppnade upp hennes aptit igen. Fisk som ugnsbakats i bananblad är tydligen en lättare mattradition att anta som utomstående än hönsfötter. Faktum är att det är så himla gott. Vad man än stoppar i de här bladen – fisk, ris, kyckling, till och med frukt – får en underbar lite rökig smak! Prova gärna om ni skulle ha ett bananblad över!
(Tips: ni som vill veta hur jag hamnade i Allmänningen klicka här.)
Julia Svanberg den 19 januari 2012 04:11