Jag hittade bromsmanicken till slut hos Nubia i stans VW-kvarter. Trots tomma fickor skrattade jag mig tillbaka längs med Bogotás kaosgator. Solen sken för en gångs skull. Och där kom HON!
Det blev ett fint återseende. Det bästa av allt var att Illampu verkade känna igen henne, trots att mormor och barnbarn inte setts sedan hon var två år. Det första min nu fyraåriga dotter gjorde var att visa sin första ”lösa” tand och fråga var presenterna var nånstans.
Helt i sin ordning, alltså.
Julia Svanberg den 16 januari 2012 04:54