Har nyss kommit till Bogotá efter en lång bussresa. I vanliga fall tar den sex och man brukar ha hela bussen för sig själv. Men nu, turisttider ni vet, är den fullsmockad och tar åtta timmar, mest på grund av alla militärstopp längs vägen. Militärstoppen är inte så jobbiga som de låter. En grönklädd grabb med k-pist på ryggen hoppar upp och ber alla män hoppa av. De visiteras och får sina id-handlingar kontrollerade medans bussen letas igenom efter knark och vapen. Men idag hände något spännande. Två gånger. Första gången var i utkanterna av småstaden Barbosa. Så fort bussen stannade och militärerna blev synliga kutade en 20-årig passagerare genom gången till bussens bakre del, snubblade över min väska och mumlade en snabb ursäkt innan han med ett schhh-tecken mot mig och flickorna sprang in och gömde sig på toan. Andra gången var precis innan staden Tunja. Samma procedur upprepades, fast nu var det inte bara en person utan TVÅ som av någon anledning behövde gömma sig för myndigheterna. Mannen, med mustache och 90-tals skinnpaj, hade stigit på bara för någon halvtimme sen. Nu krockade han med 20-åringen i gången. De tittade på varandra några sekunder. Sen försvann de in på den minimala busstoan båda två! Jag och fyra andra kvinnor i bakre delen av bussen följde med spänning militärens genomletning av bussen. Skulle han kolla toan den här gången? Nej, för precis bredvid toa-dörren blev han tilltalad av tjejen i sätet bakom oss. Illampu drog i mig just då, så jag hörde inte vad hon frågade om, men avledningsmanövern funkade. När militären försvann ut från bussen log hon mot mig och blinkade. Brottslingshjälp eller helt enkelt ett uttryck för colombianskt myndighetsförakt i allmänhet? Tja, vi fick i alla fall lite action på vår resa.
Julia Svanberg den 13 januari 2012 05:29