Jättekul. INNAN den första smällen av fem.
Att ta med barnen till en lekplats i Sverige är ett ganska bekvämt projekt, i alla fall utifrån min egen erfarenhet av lekplatser i Sydsverige. För det första finns det ofta ett fint litet staket runt som hindrar barnen från att glömma trafiken i lekens hetta och springa ut i gatan. För det andra finns det bänkar där föräldrarna kan sitta, dricka kaffe och kanske läsa en bok med god utsikt över parken. För det tredje finns det något så bra som ett fallvänligt underlag – antingen sand eller det nya mjuka materialet som påminner om det som finns på idrottsplatsernas löpspår. För det fjärde – och detta är det absolut smartaste – består gungorna också av ett relativt mjukt material, plast, trä eller bildäck. Heja, heja, spring och lek bara!
Att ta med barnen till en lekplats i Colombia däremot är ett livsfarligt stress-projekt, åter igen enligt egen erfarenhet från lekplatser i Bogotá, Santa Marta, Cartagena och naturligtvis San Gil. För det första ligger de alltid precis bredvid en högtraffikerad motorled av något slag. Det finns aldrig något stängsel, inte ens en symbolisk avdelare mellan gatu-rum och lek-rum. För det andra finns det aldrig några bänkar att sitta på utan medföljare ockuperar gungor och klätterställningar. Detta är i och för sig är ganska bra, eftersom det hindrar barnen från att leka ihjäl sig. Markunderlaget är nämligen cement, i bästa fall asfalt. Hur som helst gör det fasanfullt ont att trilla ner från en klätterställning på det. Ondare gör det att få en gunga i huvudet. De är nämligen gjutna i järn och placerade precis framför rutchkanan.
Nej, kom!, fan!, hit! Pang, splach, aj! Uhuhuhu!, har det låtit om oss idag. Sen gick vi hem.
Tja, jag överdriver säkert som vanligt nu, men alla Colombias faror kan diskuteras, utom just denna.
Julia Svanberg den 10 januari 2012 19:49