Vandrarens hemlighet

Har ni läst ”Hundra år av ensamhet?” Då vet ni att Melquiades på många sätt utgör en utvecklingsfaktor för romanens skådeplats Macondo. Han passerar den lilla byn med jämna mellanrum. Som utomstående visar han de isolerade Macondo-borna nya påfundigheter, som exempelvis is, magneter och förstoringsglas, men framför allt fascinerar han och hänför han med sina historier från omvärlden.

Melquiades finns, eller har funnits i hela världen, inte minst i det svenska bondesamhället, som vi exempelvis kan läsa om i Sara Lidmans Hjortronlandet.  Krämare, luffare, resandefolk kom förbi med exotiska varor och än mer exotiska berättelser i utbyte mot logi i gårdarna.  

Här i Colombia kallas de helt enkelt caminantes, vandrare, och bär på samma magiska energi som Melquiades eller Fröken i Lidmans bok.

Med festivalen som dragkrok har caminantes från alla hörn kommit till byn. En av dem är Aurelio. Han föddes för femtio år sedan i en kustby i Karibien och äger två saker. En hatt och en häst. Hatten är i skinn och har en papegojafjäder i brättet. Hästan är i hårdplast och syntetfiber. Med dem åker han omkring på kontinenten och gör magi med både egen ficka, barns humör och människors föreställningsvärldar. Det kostar 1000 peso, typ 4 spänn, att rida på hästen. Mamma, pappa eller mormor får ta en bild på köpet. Att lyssna på Aurelios historier – från Amazonas djungler, Barcelonas imigrantkvarter, Calypsons arkipelager – kostar vad man tycker det är värt. Detta läggs i hatten.

Men Aurelio har något annat också.

Illampu blev stucken av en slags geting, de där svarta som finns här och gör så fasansfullt ont. Då lämnade Aurelio sin häst och sin hatt en stund och började trolla. Djupt nere i bröstfickan fick min tårögda fyra-åring fiska fram en hemlighet. Asken var stor som en tumnagel och tittade man riktigt noga hade den påfåglar, fjärilar, riddare och förföriska jungfruer inristade på locket. Inuti fanns en illgrön kräm, som, enligt Aurelio hade kraft att ta bort allt ont i hela världen.

Både jag och Illampu tror honom. 

Julia Svanberg den 7 januari 2012 15:28
2012-01-07 17:51
Älskade lilla Julia-flicka,vad du skriver intrssant! Jag läser dina kåserier med glädje o n . yfikenhet varje dag Hoppas att det gick bra med Illampu. Tänk vad trolleri kan göra Kram till er alla Mormor
2012-01-09 07:41
Hattar finns det gott om, goda huvuden att sätta en hatt på är mera sällsynta. Jag minns en. Han hette Carlos. Han turnerade bland vännerna med sin Leica och tre par kalsonger i en påse. Han var inte riktigt av denna världen. Han hade ingen hatt och väldigt lite hår, men stjärnor speglade sig i flinten. p.
2012-01-10 18:08
Jag minns dessa kringvandrande säljare med sin resväska full med spännande saker: Kammar, borstar, näsdukar, strumpband, allahanda köksredskap m m. Dom var glada om dom fick sälja några nålar eller "stoppgarn" och inte var det frågan om "tjuveri". På den tiden låste man dörren och hängde nyckeln på spiken jämte dörren, som en signal till besökande att vi är "tyvärr inte hemma". Ungefär som i din berättelse Julia!
2012-01-10 20:08

Tack

...för att ni minns!
/Julia
2012-01-12 07:31
Hej Julia
Nu har jag fått igång min nya hårddisk och kan följa dina fantastiska historier igen.
Snart kommer mamma!
Hälsning från granne till mormor.



Senaste inläggen

2012-03-28 05:19
Jag flyttar!
Vi ses där!
2012-03-26 23:33
Gud i skolan
Tisdag: Medtag saft, bullar, ett lakan och ett kors.
2012-03-25 23:50
HIV-mannen i Allmänningen
Jag har 7-14 dagars inkubationstid
2012-03-25 04:12
Nämen vad är det här?
Hon och andra pinnar hemma hos mig.
2012-03-23 23:35
nej inte hon igen!
Min nya sida

Nyhetsbrev