Klockan halv sex på eftermiddagen hoppar jag in i vår bilmekaniker och väns ljusblå Renault 4 för att säga hej till Flaca i San Gil. I bilen pratar vi om trafiken, hur svårkörd rutten är nu när långtradarna, mopparna och bygdernas skrotbilar samsas med turistbussar och hyrbilar. Vi blir inte förvånade när vi strax innan San Gils infart hamnar i en liten bilkö. Det brukar bli så i turisttider, i synnerhet klockan sex på eftermiddagen då alla ska tillbaka till sina hotell från badfloder och utflykter.
TRETTIO MINUTER SENARE ÄR VI OROLIGA. Det måste hänt en hemsk olycka långt därframme, filosoferar vi. En långtradare som krockat med en turistbil, månne? Skadade människor som måste till sjukhus. Vrakbilar som måste forslas bort för att vi övriga ska kunna passera. Trots att det börjar mörkna ligger tempen på kring 30 grader. Det finns varken radio eller AC i renaulten årgång 60-nånting. Mekanikerns tre-åring gnäller i baksätet.
EN OCH EN HALV TIMME SENARE ÄR VI FLY FÖRBANNADE. Då har bilköen till slut börjat röra på sig och vi passerar ”olyckan”. Det är parkförvaltningen som sätter upp en enorm ”från väggren till väggren-skylt”. Detta har San Gils kommun beslutat att göra just idag, en av de mest traffikerade dagarna på året. På skylten står det ”Välkommen till San Gil”.
Jo tack. Annika på Colombialiv har skrivit flera inlägg om hur saker och ting (inte) funkar i Colombia. Detta var mitt bidrag om colombiansk framförhållning.
Julia Svanberg den 30 december 2011 15:57