Årets juldagar är likadana som andra jular. Mobilen ringer och skype och facebook plingar hela tiden – Colombia som Sverige – och det är inga julhälsningar precis. Alla är upprörda, berörda, utom sig. Julia, jag dööör. Julia uhuhuhuhuuhu!!! Julia, vad f-n ska jag göra?!!! Det är J som vill bryta upp med maken som ställt till med otrohetsskandal inför släkten, det är U som hatar sitt jobb och inte kan tänka sig att gå tillbaka till det efter semestern, det är L som inte fick komma hem till sina föräldrar på julafton eftersom ”det var fullt”, E ensam borta i sin etta i stora staden som känner att hon inte ”har gjort något med sitt liv” och N som under julfirandet grävt upp en djup och obekväm familjehemlighet som förändrar hela hans vara. Tillsammans stavas de för anynomitetens och sammanhangets skull JULEN, vilket mina vänner och bekanta också påpekar i termer som ”ackomulerad energi som exploderar”, ”krossade förväntningar” och ”kollektiv stress”, men också med kortare ord som förändringar, utbrott, uppbrott. Kanske vi borde se julen som de tre senare istället för den gemytliga familjehögtid vi brukar benämna den med? Och kanske välkomna den som just det? Tid för förändring, tid för uppgörelser, för något nytt, nya perspektiv, nya vägar, annorlunda liv! Tänker jag i min feber, i alla fall.
Är julen...
en oväntad present?
tusen chilli-frukter?
en fallen hjälte?
ett skeppsbrott?
ett vägskäl?
en ny morgondag?
Julia Svanberg den 27 december 2011 16:57