Jag bor och verkar i Allmänningen med omnejd. Jag har ett hus och mina barn går i skola här. Ändå, det här med att ”komma utifrån” gör naturligtvis att man blir behandlad annorlunda. I mitt fall innebär det ofta att jag får möjlighet att lyssna på människors historier. Jag är alltjämt en utomstående som nyfiket lyssnar, kan ge nya perspektiv och inte genast berättar alltihop för moster, granne eller affärsinnehavare som annars ofta sker på småorter där solidariteten med bygden är större än personliga förtroenden. Detta gör nog att jag faller in i en slags antropolog eller journalist-roll även privat, vilket inte har gjort mig så mycket. Colombia är fortfarande upp i en halv-sekel-lång väpnad konflikt som i nuläget är starkt förknippad med landets kanske främsta epitet – knark och knarkhandel. Detta bidrar naturligtvis till en expertplats i att producera makalösa historier. Trots att de ofta är otäcka och sorliga brukar jag känna att de ger mig något, att jag kan förstå lite mer av det land jag bor i.
MEN DAGENS STORY VILLE JAG INTE HÖRA. Jag och Salvador hade nyss kommit tillbaka från mosaikpysslet på Flacas hostal och träffade en vän av en slump när vi hoppade av bussen. Vi är inga jättenära vänner, men vi snackar alltid när vi träffas och jag har länge tänkt att han verkar vara en fin människa. Vi tog en juice på trottoaren och pratade lite allmänt mysprat om allt. Att man skulle ta och åka upp till kusten, att vädret hade börjat bli finare på sistone och om vad vi skulle göra på julen och så. Plötsligt ringde hans mobil och energin förändrades. Han svarade och la på. Den ringde igen och då knäppte bort samtalet. ”Flickvännen?”, pyste jag och flinade åt deras ständiga bråk, men han bara skakade på huvudet, trummade stressat på låren och utbrast: ”Julafton! Vet i fan om jag är kvar i krokarna då!”. Det kanske bara slapp ur honom. Eller var det omedvetet meningen, för att jag skulle fråga: ”Vad menar du med det där?” Jag gjorde just det. Och han svarade.
Han var sexton och gick fortfarande i skolan i södra ghettona i Bogotá när han fick en väska av en tränare på fotbollen. En present till dig, sa tränaren. När han öppnade väskan hittade han inga nya fotbollsskor som han hade trott. Istället hittade han en nätt litet gäng påsar med kokain och motsvarande 1000 kronor i sedlar. Nu, några år senare, har han fattat att det där är en ganska typisk ingång i knarkhandeln. Dealers värvar folk bland unga fattiga killar som inte i sitt liv kan motstå 1000 spänn, men som efter ett liv bland gängen på gatan vet att de bara genom att ha sett kokainet redan ”vet för mycket”. Han tog pengarna och lämnade väskan på den indikerade platsen. Sen började han arbeta som mula.
MULA BETYDER MULÅSNA, men i narcovärlden avser begreppet den person som transporterar droger. Det kan handla om att svälja kapslar med kokain och ta ett plan från Colombia till USA. Det kan också handla om att transportera droger inom Colombia och dess storstäder.
Min vän höll på i några år. Det gick bra. Han gick i skolan om dagarna. Om kvällar och nätter transporterade han väskor till olika platser som lämnade över i olika händer. Han fick ny mobiltelefon och nya nummer att ringa varje gång. Han slogs även i gatufighter, som i Fight-club ungefär där pengar satsas på två killar som slåss utan regler. Pengarna han tjänade räckte gott för att försörja familjen. De hade haft det mycket kärvt och Bogotá är en dyr stad. Ingen frågade var pengarna kom ifrån. På frågan om varför han hade blåtiror ibland, svarade han att det hänt i fotbollen. Mamman tyckte han skulle sluta med fotboll.
FÖR EN FATTIG FÖRORTSKILLE ÄR DET LÄTT att komma in i knarkvärlden i Colombia. Det är svårare att ta sig ur och det enda alternativet är ofta att försöka klättra uppåt. Mula inom landet är oftast det första ledet. Dealers checkar hur väl personen sköter sig och hur mycket de kan lita på honom eller henne. Min vän skötte sig bra. Han visade sig inte nervös, ifrågasatte ingenting och blev uppgraderad. Han fick i uppdrag att transportera knark utomlands. Att korsa en landsgräns med knark är en annan femma än att röra sig med knark inom en stad. Det visste han. Han började bli rädd och sa nej till uppdraget. Då började problemen. Obekväma samtal på mobilen. Okända män som plötsligt pratade med hans småsystrar utanför skolan. Sånt som gjorde att han insåg att han bara hade två alternativ – göra jobbet eller sticka. Han valde det senare, lämnade Bogotá för ”någon annanstans”. Precis som jag gjort. För oss båda, men med helt olika förutsättningar och bevekelsegrunder, råkade det bli här i krokarna.
VI DRACK EN VARSIN KLUNK JUICE. Salvador med kompis vinkade bortifrån sina brädor. Min vän vinkade tillbaka och betraktade dona Clemenza som sopade trottoaren mitt över oss utanför sin pappershandel. Han hade viskat under hela berättelsen och jag hade omedvetet haft samma låga tonläge när jag ställde små följdfrågor. Nu skar min röst i den ljumma kvällsluften när jag plötsligt kunde höja den igen:
”Vem var det som ringde?”
”Dom”.
Jag fattade naturligtvis vilka dom var, ändå sa jag:
”Jaha, vad ville dom då, tro?”
Dum fråga, såklart. Han svarade inte på den. Istället frågade han sig själv argt hur de kunde ha fått tag på hans nummer. Och att just det var det värsta: ”för man kan spåra bostadsort via sim-kortet, eller hur?”. Jag sa att jag inte visste. Sen sa han, ut i tomma luften, att den som lämnar knarkvärlden ses som en förrädare och kommer letas efter tills han hittas.
Jag försökte trösta honom genom att säga att han var paranoid. Varför skulle de lägga tid, energi och pengar på att leta land och rike runt efter en liten ynka mula? De hade säkert viktigare saker för sig. Och hade han inte sagt att han bara kunde täcknamnen på personerna han jobbade med? Han visst ju ingenting. Han hade ingen information som kunde riskera att läcka ut. ”De vill bara jävlas lite med dig”, tippade jag. ”De har förlorat en behövd medarbetare och vill att du ska fortsätta jobba för dem. De tröttnar snart!”
Jag hoppades att jag hade rätt. Han log och sa att han också hoppades det. Han sa också att det var så skönt att berätta. Han hade inte berättat det någon innan. Jag lovade att jag inte skulle berätta detta för någon. Sen frågade jag om jag ändå fick skriva om det, anonymt förstås. Det fick jag. Sen pratade vi om hur man gör egna boñuelos, en friterad bulle som är så typisk för colombiansk jul. Stämningen förändrades igen och luften omkring oss blev som vanligt. Nästan.
ALLA HEMSKA HISTORIER JAG LYSSNAT PÅ, MEN ÄNDÅ PÅ NÅGOT SÄTT VELAT HÖRA! Avhoppade militärer som berättar om hur det är i fält. Gravida flickor som riskerat fängelse och liv för att gjort abort på smutsiga ilegala kliniker. Internflyktningar som flytt från massakrer. Sånt som är – om inte vanligt – så mindre ovanligt i Colombia än på många andra platser. Alla som berättat har ändå på något sätt tagit sig ur det. Suttit och snackat minnen, mest. Tunga minnen, men ändå minnen, såna som redan finns i det förflutna och står under en hanteringsprocess.
Det är annorlunda nu. Historien händer nu och historien kommer kanske fortsätta att hända. Det handlar om en person jag tycker om. En person som kanske måste fly igen. Och det finns absolut ingenting jag kan göra. Jag har knipit ihop ögonen flera gånger nu på morgonen och försökt sudda ut berättelsen, bort med dig bara! Och jag har faktiskt – om än för bara några sekunder – önskat att jag bott någon helt annanstans.
Vet inte om den här lilla bilden på fjärilen som brukar sitt under tandborstshyllan har så värst mycket att göra med Colombias alla ex-mulas, men i alla fall en smula. Fladdrar omkring lite varstans, ständigt på sin vakt, ständigt på väg, så vackra och så otroligt sårbara.
Julia Svanberg den 15 december 2011 20:15