Pappa!

Jag har fått en bok på posten idag och spruckit av stolthet på köpet. Det är nämligen inte vilken bok som helst utan en stor tung soffbordsbok med hårdpärm. På framsidan finns det två båtar, ett zigzackigt hav och lite skeva kåkar och lyftkranar i glada färger. I fonden finns en skog. Och högst uppe, i tavlans himmel, står det ”Signar N Bengtson – som jag själv minns det.” Inne i boken finns fotografier. Gamla fotografier på en ung man i fiskartröja och espadriller som tecknar på en strand. Nya fotografier på en gammal man i fiskartröja och glasögon i ett band kring halsen som målar i ett rött gammalt trähus. Där finns mannens egna berättelser om Dakars vattenvägar, om brinnande balinesiska prinsessor, om bretonska stenstränder, punch, blekingeekor, blekingskor och andra nakna brudar med mera. Där finns sex vänporträtt och målat, snickrat och tecknat i massor!

Jag vet hur det känns att bli riktigt riktigt stolt över sitt barn, men jag har aldrig riktigt föreställt mig hur det känns att bli sådär riktigt riktigt fet-stolt över en förälder. Det regnade i byn, ett stilla duggregn med stora droppar som är så ovanligt här. Inne i kyrkan firades Jungfru Guadalupe med pappersfras och utklädda änglar. I hörnet utanför Servientrega stod don Orseo och söp. Servientrega-mannen stack ut huvudet – ”Yuli! Du har paket!” Jag trodde det var ännu ett gäng deckare i pocket och hoppades att det inte innehöll Anna Larssons ”Svart Fjäril” för tredje gången gillt när jag öppnade. Sen började jag gråta när jag insåg vad det var jag hade fått. Lite för att jag inte kan ge pappan den där stora björnkramen han förtjänar. Lite mer för att lilla Illampu som var med mig inte fattade att gubben på bilderna är hennes morfar. Men mest för att alltihopa är så sprudlande fnittrigt coolt. Jag menar, många som får sina biografier utgivna har ju ett långt och ofta kämpigt liv bakom sig, men nu har jag personligen erfarit en smula vad detta liv innebär, över sjuttio år av konstärskamp och skrivkrig.... och nu, om inte resultatet, så en otroligt skön sammanfattning!

Jag tänker på min pappa ikväll. Hoppas han är lika glad som jag. Och jag tänker att jag för första gången i mitt liv faktiskt har spruckit av stolthet (min gröna gamla jacka hade ett stort hål under armen när jag kom hem och det kan ju faktiskt inte vara en tillfällighet.....).

Mitt hus i Allmänningen (man ser bara köket, det gula som är vitt i verkligheten).