Idag har jag varit på fotbollsträning. Det var säkert en helt vanlig träning för 5-9-åringar, men jag tyckte det var hemskt konstigt ändå. Alltså, det här att ens barn blir stora. Att de helt plötsligt har egna intressen och egna världar där jag inte ingår. Salvador som – ännu utan att veta vem Maradona är – blivit en liten maradonian när han snackar med de andra spelarna i väntan på tränaren. Salvador som vet precis de olika momenten i uppvärmningen och vilken plats han har i led och på plan. Salvador som säger (en smula skamsen, men det är ju helt i sin ordning): ”Det här är min mamma och mina systrar”, till de andra spelarna. Och Salvador som kan hantera smällen när han får en hård boll i magen. Till mig har ingen någonsin berättat hur man gör och nu är det HAN – min son – som kan lära MIG det. ”Mamma, det är ju bara att sätta sig på huk och dra in luft på rätt sätt!”. En annan skön grej med ”stora” barn är att jag – efter sex år av passning – numera kan säga: Salle, jag sticker nu, vi ses på torget på halv 11.
Jag tog flickorna med mig till gravgården. Illampu och Francesca hade bett att få se den, graven där en pojke som inte längre spelar fotboll ligger och sover bakom en vägg. ”Vilken ful grav!”, utbrast Francesca. David, dagiskompisen som gick bort för några dagar sedan, fick ingen kakelplatta med guldinskrift som mer resursstarka har råd att smycka sina anhörigas gravar med, bara sitt namn inkretat i cement och en krans ledsna prästkragar, margaritas, som slokade i solen. För honom spelar det ju mindre roll nu, men det är otäckt att klass följer ditt namn även som död. Att man kan peka på en grav och genast utröna om personen var fattig (kors i byggjärnstänger och inristat namn i cementen), medelklass (kakelplattor och guldinskrifter) eller överklass (ett masuleum, ett helt liten hus som man kan gå in i med egen jungfrustaty).
Om man struntar i klassanalys så är traktens gravgård den underbaraste platsen som finns, så långt ifrån Sveriges kyrkogårdars stora mörka träd, krattade gångar och dystra granitgravstenar! Den ser istället ut lite som Villavillerkulla med sina pastellfärger och kors på sniskan. Gravarna är vitkalkade med vissa delar kaklade i glassfärger, som dekoration finns vita plastblommor, jungfru-María statyer i rosa och små skära keruber med guldigt hår! Över alltihopa hänger långa laveskägg och vajar i vinden.
”Titta vilken fin utsikt David har!”, sa jag till mina döttrar.
”Jovars”, sa Francesca på äkta ”allmänska” och funderade en stund. ”Han har ju utsikt mot de rikas gravar ju!”
Tja, jag sa ju det. Mina barn har börjat bli stora.
Julia Svanberg den 11 december 2011 04:04