Har man inga busspengar och en ivrigt längtan efter att vara ”någon annanstans var som helst sådär” kan man alltid ta sin hoj och vid ett obevakat tillfälle greppa baksidan av en lastbil eller långtradare. Det är ett ganska vanligt transportsätt här i trakten och jag har funderat mycket över på hur det känns.
Vid ett tillfälle för ett tag sen testade jag. Jag hakade på bakom folkabussen på cykeln brorsan hade med sig. Vi körde på en bilfri väg, i typ trettio. Jag höll mig kramaktigt i bagagelucks-knoppen, vinglade hit och dit och efter några minuter tappade jag greppet och trillade. Jag slog mig inte så jättemycket eftersom vi körde så sakta, men jag lärde mig att tjuvliftning med cykel kräver enormt starka armar och en makalös orädsla för död, blod och rullstolsbundenhet.
Därför blev jag lite matt idag när jag åkte hem från San Gil med en vän. Framför oss tjuvliftade två killar med bmx-cyklar. Lastbilen körde i 80 km/h på en slingrig motorled smockad med tung trafik. När vi körde om släppte en av killarna ena handen och vinkade. Då leden är högtraffikerad finns det inte en chans att släppa innan lastbilen stannar eftersom du då krockar med bilen bakom. På den här lastbilen stod det Cucuta, en stad på gränsen till Venezuela, en sådär 9 timmar iväg.
Huga. Jag sitter fortfarande och håller tummarna antingen för att killarna är förklädda superhjältar som orkar hålla sig kvar så länge eller att lastbilschauffören stannar för fika alldeles snart.
Julia Svanberg den 10 december 2011 00:23