När Julian gick på Davids begravning hjälpte jag och Francesca till att måla entrén till Flacas hostal. En himla ful entré om vi fick säga det själva (och det fick vi ju) med gammalrosa och – håll i er nu – limegröna väggar med en miljon spikhål utan spikar i. Nu skulle det bli annan färg av! Flaca hade kommit över flera hinkar som blivit över från en lyxhotel-renovering och vi öppnade förväntansfullt locken.
Fan. Limegrön. Något dog inom oss när vi stirrade på färgen, speciellt när Francesca och Flacas son Manu påpekade att den inte var så limegrön när allt kom omkring, utan klockrent snorgrön. Men sen tänkte vi faktiskt om när vi stirrat en stund. Det fanns ju inte så mycket annat att göra. Jag gav mig till minnes min slöjdkompis Lina OJ’s makalösa färgjakt på sin blogg för ett tag sen. Var det inte lite samma grön ändå? ”Som en sommarnatt i Mumindalen, ni vet, utan att vara för surfar-aktig”. Flaca i sin tur tänkte på sitt grymt tunna inversteringskapital. ”Äh vad fan”, sa hon. ”Vi målar.” Och så gjorde vi det.
Nu är det noche de las velitas (de små ljusens dag) i Colombia, en viktig högtid som – liksom advent – markerar att julen har börjat. Noche de las velitas går mest ut på att tända massvis av pyttesmå stearinljus precis överrallt och tänka på människor man känner och känt. Det är alltid lika vackert. Just i år kanske lite vackrare. ”Tänk”, sa Julian nyss, fortfarande helt tagen av den starka begravningen då Davids mamma fick bäras ut på bår efter att ha brytit samman över kistan,”varje liten hand här i bygden har tänt minst ett ljus för David idag.” I vårt hus brinner fem ljus för honom i regnbågens färger. Det brinner även ljus för mormor, morfar, farmor, farfar, mostrar, morbröder, mammor, pappor, vänner, grannar, Ben 10, hostalet, hunden, Dora la Exploradora, kusinmamman Pia, med flera med flera, ja till och med tändes ett ljusgult ljus för Äventyrs redaktion, ett mörkblått för att detl ska falla tillräckligt många snöflingor över min gamla pulkabacke i Karlshamn och – naturligtvis – ett grönt för att det i alla fall ska KÄNNAS som man är i Mumindalen i Flacas hostalentré.
Julia Svanberg den 8 december 2011 05:59