IDAG HAR DET VARIT NATIONELL MEGA-DEMONSTRATION MOT FARC-GERILLAN IGEN. Hundratusentals människor klädda i vitt tågar genom Colombias städer under mottot ”NO MAS FARC” (typ, ingen mer FARC). Det är fint att människor demonstrerar mot kidnappningar och mot en gerillagrupp som för länge sedan lämnat sina ideal. Men samtidigt passar denna NO-MAS-FARC-manifestation, liksom tidigare års varianter, på att göra politik, vilket inte riktigt borde höra hemma i en massuppslutning mot fred. När en av Caracols reportrar rapporterade från Medellin ställde hon sig lämpligt bredvid ett enormt och påkostat plakat där det även står ”Bort med Piedad Cordoba”. Utifrån min mening är Cordoba en av Colombias modigaste feminister och människorättskämpar som dessutom nominerats till fredspriset , men enligt ultrahöger-plakatet är hon alltså, precis som Bogotás nytillsatte borgmästare utpekats som, FARC-sympatisör. Det är lite synd att nagga en fredsmanifestation i kanten såhär. Denna enorma uppslutning borde vara enande och inte splittrande!
JAG ÄR ALLT LITE TRÖTT. Här i Allmänningen har ingen demonstrerat i någon NO-MAS-FARC-manifestation någonsin och gör det inte i år heller. Det är inte för att de inte vill att FARC lägger ner vapen utan på grund av denna enkla anledning som en mamma på dagis uttryckte en gång: ”Alltså, för det första så är den där manifestationen bara till för rika, jag menar, hur jag ska kunna lägga en hel arbetsdag på att gå och skrika med ett plakat? Och för det andra så äger jag ingen vit tröja och har inga pengar till att köpa en heller”. Det är en ganska symptomatisk anledning till att inte demonstrera här i Colombia tyvärr. Men visst, hemma hos oss har det faktiskt demonstrerats. Salvador har – inspirerad av direktsändningarna på TVn – hytt med näven hela dagen och skrikit ”NO MAS PAN! NO MAS PAN!” (Inget mer bröd!). Julian skyller missförståndet på mig eftersom jag häromdagen berättade för mina barn att vitt bröd är dåligt för hälsan. Där ser man. Jag kanske inte odlar en entreprenör utan en hälsoaktivist. Huga.
SEN FINNS DET ANDRA SAKER ATT TÄNKA PÅ I ALLMÄNNINGEN JUST NU (jag har väntat till sist för jag pallar egentligen inte skriva om det). Det är en hemsk sak som för Allmänningsborna liksom annonstäders helt krasst utgör en anledning till att demonstrera minst lika viktig som ett gäng militärer fastkedjade hos FARC i djunglen – ett sjukvårdssystem som låter fattiga människor dö.
DET VAR DAVID SOM DOG I NATT. Han var fem år och gick på mina barns dagis. Han tyckte om den gröna stora lastbilen i dagis leksakslåda och kramade under allas skratt Julian bakifrån en gång i en förväxling med sin egen pappa. Efter att ha varit sjuk hela helgen i en förkylning som satt sig på luftvägarna tog föräldrarna honom till bysjukhuset. Där tippade man på en svår infektion på lungan och sa att det var livsviktigt att han kom till ett bättre sjukhus. Inget sjukhus i den närmsta storstan Bucaramanga tog dock emot honom eftersom föräldrarna saknade privat försäkring. Trots påtryckningar från bysjukhuset blev en allt svagare femåring portad i akutingången tillsammans med med sina föräldrar och lillasyster Laura. Tillbaka i byn försökte man göra vad man kunde. Men vid 11-tiden igår natt slutade David andas. Tre och en halv timme efter pojkens död ringde man från ett av sjukhusen och sa att papprena nu var klara för att ta emot honom.
IKVÄLL ÄR DET LIKVAKA och imorgon begravs den lilla kroppen på bykyrkogården klockan 3. Just nu ligger David på ett bord hemma i Allmänningen och besjungs av bygden. Jag har inte velat gå dit med barnen, jag har aldrig sett en död människa själv och jag är lite rädd för vad mina tre- och sex-åringar ska känna om de gör det. Vi har tänt ljus här hemma istället och tänker på pojken de lekt med så många gånger. Illampu tänker att han finns hos pappa Gud. Francesca tänker att han blivit förvandlat till en fjäril, ”Påfågelöga” har hon betonat: ”Det är den finaste fjärilen.” Salvador tänker ingenting. Smått chockad, tror jag (han har lekt allt som barn kan leka med David), tänder han eld på ett löv i ljusen och stirrar förstenad mot lågan. Själv tänker jag på att demonstrera mot det colombianska sjukvårdssystemet som just snuvat en fem-årig pojke på en chans till att leva. Jag tänker också på vilken färg jag ska ha på tröjan när jag gör det. Inte vit, utan svartaste svart. Vilken skrämmande tanke egentligen: Jag har aldrig varit så här arg i hela mitt liv.
Julia Svanberg den 7 december 2011 03:15