NÄR BARNEN SOMNAT GICK JAG PÅ LIKVAKA. Det fanns en julkrubba utanför Davids hus smyckad med blinkande ljusslingor i neon. Jag tog ett foto på den. Sen tog jag inga fler. Jag förmådde inte få centrumplats för min enda Allmänningskamera. Det var ju Davids föräldrars kväll. Föräldrarnas och lilla tre-åriga Lauras.
DET ÄR MÄRKLIGT HUR MAN KAN ÅLDRAS PÅ EN ENDA DAG. R, Davids pappa, som jag alltid sett som rund och en ”alltid-glad-prick” satt i en plaststol och såg ut som en cancersjuk med några dagar kvar att leva. ”Hej”, sa han trött efter att ha upprepat samma fras till de kring 100 personerna i hans patio. ”Tack för att du kom.” Mamma G i sin tur, grät högt över sonens kropp på bordet av blommor. Ibland skrek hon, ibland jämrade hon sig. När jag kramade henne blev min axel blöt. Jag tänkte att hon kommer repa sig snabbare än pappan.
SONENS KROPP PÅ ETT BORD AV BLOMMOR. En efter en gick Allmänningsborna fram. Gubbarna hukade sig. Tanterna gjorde korstecken och grät. Barnen pekade, någon fnittrade, en annan undrade varför han hade blåmärken runt munnen. Då grät mormor och sa att lilla Laura, som nu sov, för två timmar sedan undrat där bredvid blombordet varför ingen gav David fika när alla andra åt.
SONENS KROPP PÅ ETT BORD AV BLOMMOR. Jag kunde inte gå fram. Jag hade aldrig sett en död människa och var rädd. Tänkte att jag skulle få spel eller nåt när jag såg honom, ramla ihop där över kroppen och skapa skandal i García Marquéz-stuk. Istället satt jag på min plaststol, tittade på innetaket i bambu och tog emot en shot arguardiente som delades ut eftersom till alla i samma plast-shot-glas. Arguardiente är sockerrörssprit som smakar anis och jag hatar det, men jag sa inte nej, just för stunden - den kvava blomdoften, neonljusen, människors ledsna ansikten, tanternas mumlande böner - var det faktiskt gott. ”Så liten, hade inte fått leva ens”, viskade dagisfröken och tog min hand. ”Känner du någon advokat?”, viskade Davids morbror med handen på min axel. ”Vi behöver en, vi kan inte låta det stanna här.”
JAG SKÄMDES. Jag hade velat hjälpa, säga hej och hopp, klart att jag är den ni tror. Vit, blond, utbildad. Att jag har precis de kontakter hela Allmänningen saknar, kontakter som – om inte gör att David kommer tillbaka – ger en spark i ändan på det sjukvårdssystem som snuvat honom på chansen att leva. Men tyvärr Allmänningsbor. Jag är inte den ni tror. Så ursäktade jag mig, tog ett djupt andetag och gick fram till bordet av blommor.
SONENS KROPP PÅ ETT BORD AV BLOMMOR. Han bar nya jeans, pirat-adidas-skor och en vit tröja munktröja med high-school-tryck. Jag stannade där med blicken, tänkte: Död eller inte, som landsortscolombian skulle han aldrig kommit till något high-school. Sen tittade jag på ett ansikte. Det var inte samma ansikte jag sett kalla Julian pappa av misstag. Det var inte samma ansikte som klättrat i mitt mangoträd. Det var inte samma ansikte som varje dag i ett år sagt ”Hej Yan-Pol" till min dotter Illampu och som jag flinat tillbaka mot och sagt ”Jean Paul är en sångare, lilla gubben. Hon heter Illampu”. Nej. Det var ett sminkat ansikte med blåmärken runt munnen, orsakade av bysjukhusets personal som kämpat med slangar för att återuppliva honom. Ingenting annat.
SÅ BÖRJADE ALLA SJUNGA. Jag hade egentligen velat stanna, men hundarna på vägen är inte att leka med såhär vid midnatt, så jag följde med dagisfröken som skulle åt samma håll. Vid affären blev vi bjudna på varsin öl av ett fyllo som bor 5 timmar hästvägen härifrån, men rider ner ibland för att supa eftersom den närmsta affären ligger i Allmänningen. Dagisfröken dricker inte i vanliga fall och jag hade heller inte tagit emot om det inte varit... vad säger man?... jo, stundens hetta. Han stod nämligen där lutad på en käpp och skrek något så ofattbart passande för situationen: Por los injusticias de esta país, les invito a las señoritas a compartir un trago conmigo! (För orättvisorna i detta land bjuder jag fröknarna att dricka med mig!). Vi drack med honom och lyssnade till hans historier som alltid när de kommer från colombianska rurala fyllegubbar var som tagna ur vilken magisk realism-litteratur som helst. Det var skönt. ”Jag har druckit fem öl i mitt liv”, sa dagisfröken innan hon startade moppen. ”Ingen har varit god, men denna var den enda jag verkligen behövt”. Vi lovade ses på begravningen imorgon. Hon körde iväg och gubben vinkade åt henne med käppen.
Nu sitter jag i en grymt obekväm position med datorn i sängen där mina tre barn sover huller och buller i pyjamas och bland chipssmulor. Det gör inget. Det är faktiskt den enda gången jag känt ett livsviktigt behov knöka in mig här med barnen i sängen av chipssmulor. Jag tänker att just detta gör kvällen, på sitt sätt, vacker ändå.
Julia Svanberg den 7 december 2011 06:27