Min vän la Flaca i San Gil ska göra det igen. Två år som anställd på ett extremsportsföretag och två år av ständiga telefonsamtal där hon säger ”Ay mi Julia, jag har såååå tråkigt!”. Nu ska hon sluta ha tråkigt och starta upp sitt gamla hostal igen.
Jag har själv aldrig startat upp något med fysisk infrastruktur. Jag har aldrig haft en verksamhet som involverar fler än mig själv. Jag har aldrig lånat pengar från en bank för att inverstera i något. Jag är skiträdd för sånt. Därför är jag så otroligt impad av dem som gör det. Som är helt 100 på att de inte kommer att misslyckas och bara kör, kör, kör!
”Du Julia, det är kanske dags att du blir en sån då?!”
Det är Flaca som säger det. Vi sitter på hostalhusets översta takterrass som på en flygande matta över San Gil. Framför oss har vi hustak i tegel och kupolkyrkan. Andernas centrala bergskedja ligger som en grön räfflad sandbotten i fonden. Under oss finns fyra våningar av jobb. 12 rum med respektive badrum. En enorm terrass. Tre patios och ett gigantiskt köks och matsalsutrymme. Allt väntar ivrigt på puts, svabbar och målarfärg. Den 14 december kommer de första gästerna. De är 9 stycken.
”Fan, amiga”, fortsätter hon. ”Du är den bästa kompisen någon kan ha. Jag vill ha dig som kollega också, får jag det?”
Jag säger aldrig i livet. Möjligtvis en bar nångång, på en strand nånstans, men aldrig en verksamhet på en sådan jobbig plats som San Gil. Men Flaca ger inte upp. Hon är en ensamstående mamma som flydde från kriget i söder med sin lilla bebis för många år sen. Hon ger aldrig upp.
”Tänk, då kan vi träffas varje dag och inte bara några gånger i månaden som nu.”
”Tänk, dina barn kommer att träffa massa svenskar hela tiden också kanske lär sig prata lite mer modersmål, än vad du har orkat lära ut.”
”Tänk, du kan få massa nya svenska böcker i bookexchangen.”
”Tänk, vi kan sitta här och räkna pengar och dricka vin.”
Sen kommer stöten:
”Tänk, du kan få en anledning till att skaffa en ordentlig bil istället för den gamla skrothögen eftersom du måste köra till San Gil varje dag”.
Ja tänk. Egentligen hade det bara varit jätteskoj. Egentligen kommer förslaget som en vackert förpackad julklapp på posten. Egentligen innebär det allt jag längtar efter just nu – lite nytt folk, lite mindre dator och lite mer go. Ja tänk. Jag tänker på det. Jag har tänkt på det hela dagen. Jag kommer tänka på det hela natten. Varför är jag så rädd för att binda fast mig vid något att jag inte ens kommit till skott att hämta hem hönsen?
(Egenföretagar-tips mottages gärna!)
Julia Svanberg den 4 december 2011 23:08