Frutiño är ett pulver som blandas med vatten och smakar ungefär som saft. Det finns många smaker – apelsin, lime, hallon, jordgubb – och har ibland ofta, ibland sporadiskt fungerat som måltidsdryck till Salvador, Francesca och Illampu. Idag fick jag emellertid nys om ett nytt användingsområde som gjorde att jag oroligt röntgade mina barns kroppar – inga horn? Inga konstiga knölar, utslag eller hårutväxter?
Det var stopp i handfatet till toan. Eftersom jag spenderade tre dagar med att mura in handfatet i en mosaikvägg för ett tag sedan går det inte att skruva loss röret för att rensa det. Jag gick därför till affären för att köpa ”Diablo Rojo” – ett otäckt mirakelmedel som fräter sönder vilket avloppsstopp som helst – och hoppades att mamma jord skulle förlåta mig för att sätta mitt mosaikkonstverk före henne. Tur för henne var ”Diablo Rojo” slut, men däremot fick jag en chock.
”Varför använder du inte Frutiño istället?”, sa Mari och plockade fram några påsar päronsmak, ”mycket billigare och blandat med kokhett vatten fungerar det lika bra!”
Det värsta var att det fungerade. Fem påsar av kemekalierna som släckt törsten på mina barn sedan de föddes frätte framgångsrikt upp hår och tvålrester från avloppet. Fy. Jag har alltid inbillat mig att ett problem med Colombia är att det inte finns samma kontroll av livsmedel som i Sverige. Idag kom bekräftelsen. Hädanefter ska jag bli en hängiven juicemamma och bara använda garanterat giftfria mangos, lulu’s och mandariner från egen tomt. De måste bara mogna först.
Julia Svanberg den 3 december 2011 01:00