Öppna, det är polisen!

Besök idag av Kling och Klang igen. De är två gulliga fotpoliser som brukar hälsa på oss i Allmänningen. En är smal och hade varit rätt snygg om han inte hade haft ful militärfrilla (ni vet när man bara lämnar lite lugg som man sätter gel i). Den andra är en plufsis som ser ut som en nallebjörn utan ludd. De tycker om kvinnor, främmande länder och Millonarios, som är samma fotbollslag som Julian hejar på. Jag förstår dom, att de kommer hit på kaffe alltså. Polisyrket i Colombia är en knepigt femma. Det är lätt och snabbt att utbilda sig till polis och du får en stadig lön, men samtidigt blir du blir skickad till olika orter runt om i landet varje år. Det är omöjligt att ha familjen med sig och blir därför ganska ensamt. Efter 20 år i tjänsten blir du dock pensionerad. Jesus är ett sånt exempel. Han har fått en nästan full polislön från 39 års ålder och har som extrainkomst startat Allmänningens vildaste bar. Trots farorna, och trots de knepiga arbetsförhållandena, är det alltså många mammor som puschar på sina döttrar att ”få till det med en polis, gumman" så att saken kan bli biff. Jag tillhör inte dem.

I Colombia har poliser – som på alla andra platser – en viss laddning till sitt rykte. I Colombia ligger det oftast på den (ur)dåliga sidan och har fog för det med tanke på den korrumption som finns inom alla statliga institutioner. Julian exempelvis, har växt upp i Bogotás ghetton och har sedan bebisstadiet lärt sig att poliser är de värsta människorna som finns, såna som vill jävlas för att du har långt hår och såna som aldrig kommer när de verkligen behövs. Den absolut sista han skulle be om hjälp i en krissituation är en polis. Jag har själv råkat ut för en hel del otäcka händelser med poliser. En gång blev jag utskälld av en militärpolis för att jag var svensk. ”Jag hatar svenskar”, sa han. ”Ni är ju neutrala”. En annan – otäckare gång  - blev jag under vapenhot införd i en bil av säkerhetspolisen DAS på grund av en mycket obekväm förväxling mellan mig och den holländska tjejen Tanja Nijmeijer som är FARC-gerillans kändaste internationella uniformerade medlem. Men i det stora hela har faktiskt de flesta poliser jag mött på varit rätt ok prickar. Och flera gånger har jag skrattat högt. En gång var på min takterass i Bogotá för många år sedan. Jag bodde tillsammans med den colombianska reaggegruppen Alerta Kamarada snett över ett litet torg där borgmästaren skulle hålla tal. Som säkerhet hade de prickskyttar uppe på taken, bland annat på min takterass. De två unga militärpoliser som skulle krypskytta hemma hos mig hade dock ingen som helst lust att göra just detta. De var från landsbygden och ville istället ta tillfället i akt och umgås med de konstiga människor i vars hus de befann sig, få autografer från killarna bakom ”Somos uno” och ”Legal”,  fråga om svenskor och hur man säger ”du är snygg” på svenska och sånt. De ville naturligtvis även ha ett foto på upplevelsen. Jag kunde inte låta bli. ”Ok, fast bara om jag får ha din k-pist!”, sa jag och det fick jag. Sen fick jag även tre militräpolisnyckelringar. Jag har både dem och fotot kvar. Jag skrattar alltid så mycket när jag tittar på det. Speciellt när jag tänker på hur ”säker” säkerhetsstyrkan är som Bogotás borgmästare omger sig med. Lämna bort k-pist bara sådär! Mitt under ett tal där en upp över öronen mordhotad poliker talar! Och dessutom till några med namnet ”Se upp, Kamrat!” som sjunger om hur mycket man behöver akta sig för poliser.

En annan gång jag skrattade högt var här i Allmänningen när Kling och Klang kom hit för första gången. Vi tänkte direkt att de ville undersöka marken efter maja-odlingar eftersom ett annat ”skägg” i Allmänningen just hade åkt dit med tomten full av maja-plantor. Men det visade sig att Klang var intresserad av att skaffa ett mobilt modem till sin dator för att kommunicera med sin lilla dotter som bor uppe vid kusten. ”Vi har ju hört”, sa dom. ”Att du har ett sånt Internet”. Sen dess är vi polare. Idag ville de bara snacka skit – om kvinnor, den nya komandanten, äktenskapsbråk här och där och hemlängtan. Jag avundades dem faktiskt lite och tänkte att de ändå haft sån himla tur. Tänk att ha hela himla livsfarliga Colombia på lotteiet och vinna Allmänningen! Där det enda man har att göra är att beslagta en och annan maja-planta, skingra ett och annat äktenskapsbråk och dricka kaffe hos gringas som just visar dem bilder på att colombianska poliser inte är så hemska när allt kommer omkring, utan dessutom är så givmilda och förtroeliga att de lånar ut k-pistar som om de vore roliga partyhattar. Kling och Klang, rock on!