Johan Steven Martinez är en 12-årig colombiansk pojke som fått stort mediautrymme under årens lopp eftersom hans pappa är ett av FARCs många kidnappningsoffer. Vi har följt honom i många år i många nyhetsreportage. Han brukar prata med klar och vacker röst om sin pappa och visa bilder på honom. Säga att han vill att han kommer hem, att han ber till Gud varje dag att han ska göra det och att det hade varit den bästa julklappen.
Jag har alltid föreställt mig att FARC-hönsen sitter där nånstans i sin high-tec- djungel, tittar på Johan Steven på You Tube och att de måste känna nån form av medkänsla, att maten slutar smaka och k-pisten plötsligt känns ovanligt tung kring bröstet. Jag har också tänkt att José Libio Martinez fångvaktare berättar för sin gisslan vad sonen har sagt och att de kanske delar en cig och hoppas på det där konstiga gränsöverskridande sättet som ofta förekommer i krig att kriget ska ta slut och José Libio får åka hem till sin pojk och ta med honom på fotboll.
”Men han kommer väl träffa sin pappa, snart?”, har naturligtvis varit den stora frågan för mina barn som inte kunnat undvika följetången på Nyheterna.
”Ja, det är klart han kommer, snart!”, har jag alltid sagt och faktiskt trott på mig själv. Trott på att FARC – som är i ett lika stort behov av face-lyft som Colombias regering – om inte för pojkens skull, i alla fall släpper farsan för att sminka upp sitt dåliga rykte en smula.
Men igår kväll fick vi se Johan Steven igen och vi har sett honom även idag. 12 år av väntan på att för första gången se sin farsa, känna hur han kramas, höra hur han skrattar, hur han pruttar och hur han skriker när det blir mål, är slut. Det är fortfarande oklart varför, under vilka omständigheter och som svar på vad FARC dödat honom tillsammans med tre andra gisslan som suttit kidnappade i 12 år. Men det är klart att de gjort just detta.
12 år i fångenskap. Och sen bara pang-bom-död.
Johan Steven i sin tur pratar som om han vore hundra år. Lugnt och sansat med blicken i kameran vädjar han till FARC att de, trots att de just dödat hans pappa, i alla fall kan släppa de andra gisslan. Jag kan inte låta bli att koncentrera mig på de vuxna personerna runt omkring pojken, på hur mamman gråter, på hur det darrar i dubbelhakan på militären som står snett bakom och jag hoppas att mina barn inte uppfattar det, att de istället fokuserar på Johan Stevens lugna och klara blick bakom glasögonen.
”Mamma, ska Johan Steven få träffa sin pappa nu?”
”Ja, det ska han”, säger jag och hoppas att de förlåter min nödlögn när de är stora nog att förstå att det pojken i rutan har åkt med morsan för att vänta på i Bogotá, är farsans sönderskjutna kropp som kommer med flyg till rättsmedicinska från Colombias djupa djungler.
Julia Svanberg den 29 november 2011 02:43