Jordbygge-maestron Angel och jag har hjälpts åt att fixa verandan till loftet idag i hemliga huset. Vi har byggt i bareque – en gammal teknik ursprungsbefolkning använde och fortfarande använder där jord fylls upp mellan två bambuväggar som sedan muras med hästskit, lera och sockerrörssaft. Det blir lite snett och vint, helt annorlunda än cementgolvet jag lade igår. Men ändå är det så likt. Snacket – skvaller om den och den, anekdoter, ouppfyllda drömmar och väntande drömmar. Radion – San Gils La caliente 1313 och byns egen Cristalina Estereo, salsa, cumbias och rancheras blandas med folk som ringer in fölsegratulationer. Pauserna – tre gånger i timmen, guarapo till dom som dricker på arbetstid, cocacola till dom som inte dricker på arbetstid.
Angel dricker på arbetstid. Varje dag anländer han till fots klockan halv 7 på morgonen med en dunk fylld med hemkört sockerrörsöl. Han sätter sig ner på en sten, tar muggen från grenen där han hängde den dagen innan och möter morgonen med ett fullt glas av den brunstimmiga drycken. Sen börjar han jobba. Varje halvtimme upprepas proceduren med avbrott för lunch tills han slutar klockan halv sex, med variationen att han alltid kommer tillbaks från käket med ett 10-pack cig. Angel blev nämligen knivhuggen i lungan en gång under ett bråk och tar det därför för säkrast att bara röka efter lunch.
Jag gillar honom, inte för att han är en alkoholist, utan för att han är en människa som gud må ha glömt, men inte änglarna. Han kan berätta om sin barndom i det krigsdrabbade departamentet Cesar i norra Colombia, om hur mamman tvingade honom att bära håret långt ända upp i skolåldern för att han såg ut som Jesusbarnet, tyckte hon. Han kan berätta om flykt, och om hur det var att bli lärling hos en jordbyggare som tonåring. Han kan berätta om bångstyriga döttrar och alla älskarinnor i tusen färger, former och humör. Han kan berätta om sin bästa tid – när han fick bygga den nu pensionerade sångerskan Beatrice hus några timmar utanför Bogotá. Det var så jag fick nys om honom. En jord-expert hade byggt kåken, helt för hand som det bör vara, fick jag höra av härliga hippie-Beatrice. När jag några år senare träffade Angel på Jesus bar så visste jag inte att det var han förrän jag av en slump fick se en bild på honom med cig i gipan och öl i näven hängande i några fingrar i Beatrice balkong. Det var ett slags tecken, om något. Han gick med på att hjälpa oss med huset mot kravet att han fick dricka guarapo på arbetstid.
Det fick han ju och det, bland mycket mycket annat, har vi pratat om idag under våra guarapo-pauser. Jag flinade hela dagen igår och jag har flinat hela dagen idag. Av alla miljöer och stämningar jag stött på här i Colombia tror jag att just bygg-världen är den bästa, kanske för att jag fortfarande är glatt förvånad över att jag släpps in, att jag får vara med, tillhöra och ingå. Helt globalt så hör man så mycket om hur mansdominerad byggvärlden är, hur machistiskt den är uppbyggd. Men från Allmänningstrakterna spirar en annan bild. Det är mer som ett guarapo-rep där gubbar och tanter sitter och skvallrar medans de pular lite hit och dit med det handarbete byggarbeten här faktiskt är.
Tack Angel (även om det var mycket länge sedan du såg ut som Jesusbarnet).
Julia Svanberg den 22 november 2011 03:43