Nattfilosofi

”Jag är inte trött!”

”Jo, du är trött. Sov nu.”

”Men jag kan inte, mamma!”

”Jo, det kan du. Bara blunda och tänk på fina saker så somnar du.”

”Men jag kan inte blunda, ögonlocken bara åker upp.”

”Nej, det gör dom inte.”

”Jo, det gör dom!”

Alltså, det är ju inte det att jag inte förstår dom. Jag kommer så väl ihåg hur det var för 25 år sedan i ett rum med hundgardiner och vita ikeabokhyllor. Hur det ryckte i armar och ben. Hur leklusten rev. Hur stark min lilla kropp kändes och hur kreativt den lilla hjärnan arbetade just dessa minuter kring halv åtta varje kväll.

1986. Jo, jag minns hur det var.

”Jag förstår dig lilla troll, jag kände likadant som du när jag var liten”.

”Men om du förstår mig, varför säger du att mina ögonlock inte åker upp då fast dom gör det?”

”Alltså det är inte det att jag inte förstår att ögonlocken åker upp, det är det att dom inte borde åka upp, för vi ska upp tidigt imorrn.”

”Varför säger du då att dom inte åker upp?”

”Därför att jag är din mamma och mammor, tja, dom säger saker som, som.. ja, saker för att barnen ska sova!”

”Mammor ljuger, alltså”.

”Eeeh.. ja.”

Jag längtar efter Julian. Han krånglar aldrig till sånt här.