Gilla San Gil?

IDAG HAR JAG– som man säger i hela Colombia – ”sangillat”, alltså – jag har gjort San Gil, en av landets typiska turistdestinationer. Det innebär inget speciellt egentligen. San Gil är en småstad som på sitt sätt påminner om min uppväxtstad Karlshamn förutom att det finns tusen gånger fler moppar och Willys, tusen gånger fler trafikolyckor och trottoarer så smala att två personer inte kan mötas utan att behöva hoppa ner på gatan.

PRECIS SOM I ALLA SMÅSTÄDER finns det småtrevliga saker att se och göra. Det finns en park med vackra träd med tjocka stammar och kaffetanter som säljer tinto (i Colombia svart liten sockrig kaffe) för 500 peso styck. Det finns en annan park med vackra träd med ännu tjockare stammar som dessutom har massvis med laveskägg på sig. Det finns en förorenad flod där man kan göra fet rafting. Det finns massvis med ungdomar som vill bo någon annanstans och massor av gubbar som aldrig bott någon annanstans och nu spenderar jäsiga dagar på parkbänkar. Det finns vagnar med avocados på gatorna, en skitig vacker gammal saluhall där man kan äta fruktsallad med salt ost och glass och ett coolt tobakshak där regionens alla olika cigarrmärken finns till försäljning i lösvikt. Det finns även en snäll hostalägar-australienare som Lonely Planet fjäskar för och fina tjejkompisar i extremsportssvängen (som är den enda sväng som gills här, tydligen.)

VI DRACK KAFFE I GALLERIAN och pratade om rafting. Vi tog en tinto i parken och pratade om sex. Vi drack läsk nere vid floden och pratade om paragliding. Sen gick jag ut från mitt ”sangillande” och in på Uniformes Benny. Uniformes Benny syr och säljer alla uniformer till alla skolor i regionen. Tanten som äger placet är barsk till en början, sen blir hon snäll beroende på hur mycket man köper. Eftersom jag har två skolbarn som oåterkalleligt smutsar ner vita uniformströjor har vi en ganska bra relation. Tanken slog mig att man skulle kunna börja här, på Uniformes Benny, och få med tanten på en slags aktion mot uniformskraven. Till exempel genom att bara tillverka unisexbyxor eller skita i att sy dit den obekväma rosetten i flickornas kragar. Jag sa inget. Francesca hade nog tyckt det var pinsamt, dessutom hade vi bråttom till San Gils enda plats för barn. Santa Culona är – liksom la Cicuta i Bogotá – helt instängt från biltrafiken och har dessutom en lekpark a la McDonalds med bollhav, rutchkanor, jättegummidjur och hela faderullan. Det är det enda som är bra med caféet, men efter 4 timmar med två vilda sexåringar på San Gils vilda gator är det också det enda som behöver vara bra.

OJ, DETTA ÄR DET TREDJE INLÄGGET jag skriver som taggas restips i Colombia. Ett handlar om en tysk tjuv, två handlar om caféer där man kan fika utan att barnen blir påkörda. När jag var 11 skulle jag bli reseledare när jag blev stor. Det kanske är tur att det inte bidde så.