Paolita är en hora

Alltså vissa saker är precis likadana överrallt när man är femton, tjej, glad och fri. Man blir kallad för hora.

Såhär är det: Paolita tycker om killar, rock en espanol och facebook. Hon tycker om att dansa reaggeton och skriva berättelser och hatar att tvätta kläder och sopa. Hon vill åka till USA, Venezuela och Sverige (efter att ha sett bilder på Karlshamns skejtpark). Hon tycker om att vara i smeter och bidra till förändringar, som ni läst om ang. skoluniformsupproret. Under valkarusellen jobbade hon för Alex kampanj (kandidaten som vann till slut). Det var roliga dagar med en medelålder på 18 år, långa nätter med politiksnack, musik och bärs sådär som det blir när människor samlas ihop inför ett gemensamt mål. Hon drack någon öl. Hon dansade litegrand på ett bord. Hon satt under bordet sen och pratade med en söt pojke i emo-frilla på 16 och ett halvt. Sen åkte hon iväg på hans moppe.

De kanske pratade och flabbade hela natten. De kanske hånglade. De kanske nattbadade nakna. De kanske hade sex och nattbadade igen och låg och fnitterhuttrade i gräset och tävlade om vem som kunde flest stjärnbilder. De kanske hade sin livs härligaste kväll.

Jag har inte frågat för mycket. Jag har bara tröstat. Hon var här idag och sa: ”Señora Julia, alla snackar om mig, ingen hälsar på mig och nu har min mamma fått höra att jag är en hora. Säg nåt du! Du berättar alltid så annorlunda saker!”

Hrm! Jag log faktiskt och berättade de två saker jag själv lärt mig om att hantera ämnet ”femton och hora”.

Den första lärdomen kommer från min mamma, 1996:

”Lilla gumma, var GLAD att folk pratar om dig. Det betyder att du FINNS i folks huvuden, att dina göranden hit och dit är närvarande hos människor, vilket betyder att DU är viktig! Jag menar, hur kul är det att dansa på ett bord om ingen ens noterar dig?. Om du bara rinner ut som fil i en vask, vad kan du göra för att förändra förlegade föreställningar då?”

Den andra fick mig att ena mig i gruppen ”Magnus Linton Sveriges bästa skribent”. Magnus alltså, i Expressen 2003:

Vägra inte kallas hora! ”VÅGA kallas hora! Eller, ännu bättre: Våga vara hora!”

Jag hoppas Paolita lyssnade på riktigt. Om hora innebär att göra go kärlek med fina pojkar hoppas jag att Paolita fortsätter vara det. Jag hoppas att hon gör som hon vill och inte vad samhället runt henne säger. Jag hoppas att hon fortsätter vara världens coolaste Allmännings-brud.

Jag vet innest inne att det kommer bli så. För när vi drack kaffe och flickorna gjorde frisyrer i hennes hår, frågade jag: ”Var det en bra kväll då, Paolita?”

Jag fick världens största leende tillbaka, ett sånt där helt sprakande underskönt leende som jag vill spara i en låda och ta fram när jag tycker livet är tråkigt.  

Ja.

Ja!!!!

JA!!!!!!!!!!!!!