Nu är det snart colombianskt ”sommarlov” och alla ”ferias” (marknader) börjar från december till långt in i februari. Julian blir alltså en upptagen man. Jag brukar alltid bidra med så mycket möjligt inför varje säsong, speciellt med masstillverkning av de armband, öronhängen som säljer bäst. Vi sitter i ateljén hela nätterna och dricker vin med blödande ögon under den vajande glödlampan. Jag fick lära mig de flesta tekniker hemma som liten och tycker dessutom det är skitkul att fläta armband och böja till öronhängskrokar i silver och sånt, speciellt att hitta designer som både jag och Julian avskyr, men som jag vet säljer som smör hos colombiansk och ecuadoriansk medelklass.
Men i år har jag varit en usel assistent. Jag har gått långa rundor för att undvika ateljén, hittat på undanflykter inför mig själv. Det är inte det att jag inte tycker det är roligt. Det är det att jag börjat bli en sån som tänker på ekonomin. Utan att vara överdriva kan jag säga att timlönen för en artikel är 10 gånger högre än timlönen för att slöjda. Innan har jag skitit i det, men under de senaste åren, framför allt det senaste 6-årings-året, har det blivit omöjligt.
Ex 1: Salvador åt tre portioner lasagne till middag idag. En halvtimme senare var han fortfarande hungrig och åt en macka, en halv avocado och drack två glas mjölk.
Ex 2: Francesca har börjat bry sig om vad hon har på sig. Hon vill (läs MÅSTE) ha – lyssna noga nu - ett par DC shoes, en rosa tjejmodell som en kompis – helt obegripligt på landsbygden! - har. De kostar 800 spänn i Colombia.
Ex 3: JAG har börjat bry mig om vad jag har på mig. I alla fall när jag går ner till byn. Det är väl den där landsbygdskulturen som börjat komma ifatt mig nu, att man vill ”va fin när man ska till stan”, liksom. Jag vill ha en ny klänning, ett par nya sandaler och ett par jeans utan oborttvättbara jordfläckar.
Ändå fann jag mig själv göra småfularoliga blommor i macramé som ska få en hårklämma på baksidan. De tar en dryg timme att göra och kommer säljas för 30 kronor. Jag har bestämt mig för att göra minst 100 barnhårklämmor i regnbågsfärger som ska piffa upp Julians annars jordfärgade vuxen-bord, vilket alltså betyder att jag bestämt mig för att hitta tillbaka till ateljén igen. Och det kanske inte är en sån dum idé ändå. Francesca har nämligen blivit en hejare på den enklaste armbandsmodellen i macramé under min frånvaro.
Sånt här går ju inte att säga i Sverige, men jag skriver vad Julian helt seriöst sa ändå: Se där, nu kan du gå runt och sälja dom på stan och tjäna ihop till dina skor själv!
Julia Svanberg den 14 november 2011 00:49