När jag skrev det här litterära reportaget (del 1 och del 2) hade jag inte ens med det faktum att Incubadora de Santander även förstörde en annan flod några kilometer bort. Jag hade heller inte hunnit erfara dagens situation i mitt eget hem. Vattnet jag dricker ur kranen stängs numera av några timmar varje dag. Detta beror på att den kooperativa akuedukten – som Custodia en gång var med att styra upp och Arkitekten idag är ideell ordförande för – tvingats stänga två av tre vattenkällor pga agro-gifter. Den enda källa som fortfarande producerar rent vatten räcker inte till Allmänningens alla användare, vilket gör att ransonering måste ske.
Jag hade också bara halvvägs insett varför ”ingen gjorde något”. Sanningen är att alla gjort allt. Förutom bad-reclaims så har vilda protester pågått i byn och hundratals radiointervjuer, tv-inslag, debattartiklar har publicerats i Colombias största medier. Min erfarenhet är att colombianer på landsbygden är enormt duktiga på att säga ifrån och göra det på ett så intellektuellt och genomanalyserat sätt som får vilket storföretag som helst att springa och gömma sig och ta till fulknep....men just det! Det är precis det de har gjort. De rör sig nämligen i ett otroligt tacksam miljö för att göra just det – korruptionens, ryggdunkandets colombianska klimat.
Vad jag har fått berättat för mig har Incubadora de Santander hotat upprorsmakare med ”extrema åtgärder” (alla som bott i Colombia vet vad som menas). De avskedar människor vars släktingar yppat misstycke. De fyller badställen med jord. De har till och med skjutit på extremsportsföretagens fallskärmar – när de är i luften! Sånt. Det är naturligtvis inte företagsledningen som gör detta utan markvakterna, de flesta ex-militärer som under decennier i krig är experter på sånt som exempelvis ”extrema åtgärder”. Företagsledningen då? Inte ens min vän Joana lyckades prata med dem när hon åkte till huvudkontoret i storstan för att be om ett skriftligt tillstånd att flyga fallskärm.
Problemet med vattnet här i Allmänningskrokarna är alltså inte avsaknad av insikt och kampvilja, utan total frånvaro av såväl förhandlingsbord som förhandlingskraft. Visst, Arkitekten fortsätter bada, journalisterna fortsätter skriva, bönderna fortsätter att göra fuck-you till administratörens hellikopter när han flyger förbi för att betala markvakterna. Trots att 7 år har gått har det inte hänt något, men kanske, snart. Vi får hålla tummarna och – naturligtvis – bada och skriva järnet (om inte annat – nu blir jag sarkastisk – i egenterapeutiskt syfte).
Blä. Usch. Fy. Blir man gladare än ledsare när man tittar på dessa badbilder från ännu fria Allmänningsvatten?
Julia Svanberg den 10 november 2011 21:24