Äsch, fasen, jag drar. Jag packar ner några trosor, en tjock tröja, en hängmatta, myggnätet, hänger alegren över armen, knyter fast ett par gympa i en rem och lägger ett utrivet foto på alla fem i bh:n. Sen säger jag till mina tre barn och min kompanjon att jag älskar dem. Att jag kommer tänka på dem varje sekund, att jag måste göra det här och att jag kommer vara en mycket bättre människa när jag kommer tillbaka. Mina barns armar kring min hals. Min kompanjons ögon som frågar: När?, fast utan att uttala något. Månader, år? Han vet att jag inte kan veta. Vi tittar på D och brorsan som förvinner över krönet. Vi tittar på varandra en sekund. Sen tar jag ett steg och följer efter.
Det är mitt på dagen, men vi tänder ljus. Ett blått för Daniela. Ett gult för brorsan. För deras fortsatta resa, tillsammans i början, sen vet de inte. Ljus för att de är bra. För reslustan de väckt och för styrkan vi känner över att göra det svåraste av allt – att vilja dra, men inte göra det.
Julia Svanberg den 9 november 2011 03:00