Jag träffade Arkitekten idag av en slump. Vi har två saker gemensamt. Vi har likadana bilar. Och samma åsikt det multinationella kyckling och boskapsföretaget som sedan 2005 hängnat in flera tusen hektar tidigare ”ingenmansland” med taggtråd. Det har blivit en stor förlust för bygdeborna som tidigare använt marken för att låta getter beta, barn leka och tvätta och bada i den underbara floden. Det sista är det värsta ur lag-synpunkt, eftersom det är olagligt i Colombia att äga vattendrag. Någon meter kring floder måste vara public space, mest för att gödningsmedel från kornas gräsmattor, slaggprodukter från kycklingfarmen osv inte ska förgifta vattnet (mer än vad de ändå gör). Flera anmälningar har gjorts, men multinationalen har framgångsrikt struntat blankt i dem. De är medvetna om sin makt och vet att få skulle våga trotsa den eftersom de flesta har någon anhörig som på något sätt arbetar för företaget. Utom Arkitekten då. Han vågar, berättade han för mig idag.
Jag: Vad gör du då som är så busigt?
Han: Jag badar näck i deras flod.
Jag: Jaha.
Han: Första gången stod vakterna hotfullt och väntade där jag ställt moppen. Jag skrattade och fortsatte bada dan efter. Andra gången pajade de moppen. Jag skrattade och lagade den och fortsatte bada. Vet du vad de gjorde då?
Jag: Nä..
Han: (konstpaus) De fyllde hela badstället med jord! En hel jävla lastbil!
Jag: Nähe!
Han: Joho.
Jag: Vad gör du nu då?
Han (skrockar i skägget): Jag fortsätter att bada. I ett nytt badställe uppströms. De kommer sabotera för mig igen, men jag ska inte vika mig.
Vi sa hejdå och jag lovade att hänga på nästa bad-reclaim. Just nu är jag grymt på, men jag vet inte om jag kommer göra det. Det är inte det att jag inte tror att det är en bra idé - bada blir en politisk handling som om fler hänger på kan visa att storföretagets makt över floden är ilegitim – men jag är lite mesig. Jag har ju ingenting att förlora på det – ingen anställning som kan ryka och jag har råd att laga min moppe – men jag tycker det är obehagligt att markvakterna finns där, spionerar och funderar ut sätt att förhindra oss.
Arkitekten är ju bara en droppe i det stora aktivisthavet, det finns så himla många människor världen över som till skillnad från en rik och välkänd arkitekt riskerar ALLT för kampen för sina och andras rättigheter. Just därför fick han mig att tänka på dem idag. På mod. På tron på förändring. På att inte dra, utan stanna och göra. Till exempel.
Inte allas vatten
Julia Svanberg den 9 november 2011 20:52