ALLT GICK PÅ FEM RÖDA. ”Mamma, MAMMA, KOM!!! Illampus huvud har gått sönder!”
Min yngsta dotter låg i en konstig position på marken under hängmattan, klänningen var blöt från halsen och långt ner på ryggen, det vita fjunhåret rött. Jag lyfte upp henne. Hon skrek inte som hon brukar när en tå eller ett knä får en smäll. Hon bara jämrade sig, ett helt onormalt jämmer som jag aldrig tidigare hört. Tankeblixtar i huvudet: bilen nere i byn – Julian med bil men ingen mobil – mina egna mobilminuter slut – D och brorsan och badar – jag ensam stor med de små - och SÅ JÄKLA LÅNGT TILL SJUKHUSET.
EN MINUT ÄR LÅNG TID. Jag bara stod där med min dotter i armarna, med hennes jämmer i luften, droppande blod på kaklet, tvillingarna cirklande runt oss som stukade gamar, sekunderna som tickande och viskade dovt: hallå du mamman, varför står du bara där? Då hördes en röst. ”Jag stannar”, sa Marta i sin kaffeplockarskrud. ”Men så skynda dig då, spring!” Jag sprang ut med min dotter på uppfarten, hann till affären när Jonny och hans röda moppe kom flygande med sitt halv-dreadade hår. ”Paolita ringde”, sa han. ”Kom!” Och utanför sjukhuset mötte vi honom, en eldögad chaufför i en gul folkabuss som någon just underrättat att hans dotter var i fara.
MIN DOTTER BLEV SYDD MED SEX STYGN. Hon fick yougurt och alvedon. Hon fick bada bort allt blod. Hon fick pyjamas på. Hon fick kramas. Hon fick sova.
Jag tänker på allt det här nu, på att jag kanske borde dra en slutsats, skriva typ ”så här funkar det sociala skyddsnätet i Allmänningen”, ”djungeltrumma”, ”min egen katastrofala katastrofhantering” eller nåt. Men det kommer inga slutsatser, ingen analys, inget tänk alls faktiskt. Sekunder och minuter spelas upp i mitt huvud, min yngsta dotters kropp i armarna, mitt vita linne rött av hennes blod. Sekunder och minuter. Att göra ingenting på. Att göra allt på.
Julia Svanberg den 8 november 2011 02:54