Alonso är död

Alias Alonso Cano – FARCs ledare sedan 2008 – dödades 62 år gammal i Operation Odiseo i södra Colombia igår. Helt i sin ordning, på något sätt, under det senaste decenniet har många FARC-ledare av olika nivåer satt sina sista potatisar. Vad jag inte fattar är att alla blir så glada när någon stor skurk dör, på TV alltså. Hallåor och reportrar skrattar naturligtvis inte, men deras ögon lyser och rösterna är smått upphetsade när de pratar om ”stora segrar” och ”framsteg”. Visst, alias Alonso Cano är ansvarig för otaliga människorrättsövertamp som kidnappningar och bombdåd.... eller vänta, han var ansvarig. Nu är han nämligen död och kan aldrig ställas inför rätta inför någon längre, han dog precis alla dom andra grabbarna gjort – för sin sak i djunglen – och behöver aldrig se sina offers anhöriga i ögonen, han behöver alla förklara sig eller ångra något för någon. Dessutom går ekvationen framsteg och död gerillaboss inte ihop. Reportrarna har redan räknat ut vem nästa man är: en gubbe under täcknamn alias Timochenko. Och när han också dukar under spökflygens bomber om några år kommer det finnas en nästa hugad tjej eller kille på tur. Jag är inte glad. Jag är inte ledsen heller. Jag är mest trött på inställningen – att så många fortfarande tror att det går att kriga bort krig och döda sig fram till fred. Det kommer ju bara nya ledare, nytt blod, nya operationer, nya namn i TV-inslagen, nya segrar och nederlag.

COLOMBIA RULLAR ALLTSÅ PÅ. Den som vill läsa vidare om Colombias halvsekellånga konflikt med kullagerhjul som skulle fått mina skejt-barndom att storkna kolla Magnus Lintons bok Cocaína. Själv tänker jag inte mer på det ikväll. Vi tänder brasa och har fest, bara för oss själva. Uppstyrd av Julian med bror, medans D och jag meningslös-ältar krig. De är bra på sånt har, säger: ”Kriget är sånt, döden är sån, människor kommer och går, det är ingen mening att tankekötta något vi inte rår över, det enda vi kan göra är att ta hand om oss själva och de våra.” Visst, man måste nog tänka så när man lever här och det gör de flesta. Colombianers både styrka och svaghet – att strunta igår och imorgon och bara vara i nuet.