Idag har min hund nästan dödat en get. Igen. Jag var först på plats och var säker på att hon var död först, låg ner med uppsliten hals, blodtufsig päls och tittade på mig med ett helt stelt öga. Sen hörde jag hur hon kippade efter andan. Huga. Alla dessa djur som kommit in i mitt liv! Allt liv, all död och alla instinkter! Fique är snart två år, världens bästa barnhund, vaktar mig när jag sitter ute och skriver om nätterna, nosar upp hunddockan hur långt iväg man än kastat den och älskar att sätta sig ner och ge ”tass” och ”andra tassen” på kommando. Men när han får korn på getter förvandlas han till en blodtörstig mördare. Utifrån hans perspektiv så handlar det säkert mest om lek, men de arma getterna som står fastbundna i nedbankade pålar i gräset har ju ingen chans. Ju mer de bräker och springer runt sin lilla påle, ju mer upphetsad blir han. Grannen älskar sina getter och blev sur, fast han försökte att inte visa det. Nekade bestämt mina veterinärspengar och tipsade om ett bra rep som järnhandeln just fått in. Jag tycker det här är jobbigt. Jag vill inte ha en hund som är fastbunden hela dagarna och blir aggressiv och skällig på alla som kommer. Jag vill ha en fri hund som kan springa omkring hemma som den vill. Det gör alla andra hundar här, men av någon anledning struntar de i getter. Någon som har ett tips på hur man vänjer av schäfrar från levande getkött? Jag har redan fått ett (av brorsan): ”Skaffa en egen get så kanske han struntar i grannens!” Jag ogillar det tipset.
Det svarta fåret i familjen?
Julia Svanberg den 3 november 2011 18:21