Önskeinlägg!

ANNIKA HAR ÖNSKAT ETT INLÄGG om hur vi kom hamnade i Allmänningen. Det är inget wow alls över historien, den är faktiskt lite snopen. Men, på den här vägen är det:

Autopista Norte. Jag kör. Klockan är 6 på morgonen. Bogotás savann är regnvåg, men i horisonten stiger Cundinamarcas kyliga starka sol. Francesca och Salvador sover därbak. Julian pratar med hans kollegas hembiträde som liftar med oss hem. Jag minns det så väl.

”Vart var det vi skulle släppa av dig, Rosita?”

”Tibirita, Boyacá,” säger hon. ”Hemma hos moster.”

Jag ser hennes ansikte i backspegeln. Hon tittar ut genom bilfönstret, ser kor som betar under megastans överbelastade elnät och den gamla bron vid Bogotás utmark och frågar, som om det inte slagit henne innan: ”Vart ska ni då?”

Nu ser jag mig själv. Skrattande med såna glödande ögon man får när man inbillar sig att man gör ”nåt galet”.

”Brasil”, säger jag med överdriven portugisisk accent. ”São Salvador da Bahía de Todos os Santos.”

FORTFARANDE, FEM ÅR SENARE, VET JAG INTE RIKTIGT VARFÖR. Varför vi hade sagt upp lägenheter, skänkt bort alla möbler och vitvaror, lämnat över butiker till kollegor och skulle åka till Brasilien. Jag trivdes egentligen som fisken i Bogotá. Jag hade Salvador, Francesca, lilla bebisen i magen, Julian, en konsthantverksaffär, en stor gammal sliten lägenhet med utsikt över tegelpannor, elledningar och kyrkor. Jag hade teatern, musiken och jobbet, bästa vänner och salsahak. Visst, såhär i efterhand brukar jag säga att jag inte ville att mina barn skulle växa upp i en megastad och hänvisa till min egen idylliska natur-barndom. Men det känns inte riktigt sant. Jag har precis frågat Julian, men han bara flabbade och kunde inte heller svara. Bara att han fortfarande vill åka till Brasilien.

Tv: Salvador i Usaquen, Bogotá dan innan avfärd Th: Ett av våra tältläger

DET BLEV GANSKA SNOPET SEN, NÄMLIGEN. Sju timmar från Bogotá krockade vi med en långtradare utan bromsar. Det blev egentligen ingen särskilt stor buckla på bilen, men det var som allting hade skakats om. Växellådan, motorn, allt hade liksom flyttat på sig där det inte riktigt skulle vara. Bilen bodde hos mecken. Vi tältade i olika småbyar i krokarna i flera månader medans vi provkörde bilen, fixade, meckade, gick på ultraljud och gjorde upp tusen brasor för välling till två-åringarna. I början av december körde vi en provrunda till Karibiska kusten. Vi tältade på en strandcamping. Julian jobbade på en hantverksmarknad. När turisterna började ta slut i januari och det inte längre fanns något hantverks svar att sälja lämnade vi havet. Jag levde hela tiden med känslan av att vi skulle fortsätta Brasilien-projektet, bilen och Julian hade fortfarande giltigt visum för utfärd, men... jag vet inte, svaga minnesbilder: en viktig reservdel vi inte fick tag på, Raul mekanikern i San Gil på mobilen: ”hör med Arkitekten vetja, han har också folka och en jävel på reservprylsmarknaden”.

Tv: Illampu-magen i Santa Marta Th: Jobb i Santa Marta.

Arkitekten råkade bo i en bygd som heter Allmänningen i närheten där vi hade tältat för flera månader sedan. Vi träffade aldrig Arkitekten då, men vi hamnade i Allmänningen på grund av att vi ville göra det. Sen föddes Illampu och jag fick veta att infödda Allmänningbor gärna inte flyttar på sig i första taget. Och det råkade bli så att en hyllad bygdepersonlighet som hette Custodia hade tagit sin kropp och flugit iväg. Yngste sonen sa (helt sjukt, men det gjorde han faktiskt): ”Jag drömde om min santa madre i natt, hon sa att jag skulle sälja just till er.”

SEN GJORDE HAN DET. Vi kände oss liksom utvalda. Och olidligt trötta. Sa till varrandra: ”Jo, här skulle man faktiskt kunna bo, varför inte?”

Tv: Kaffemorgon tillbaka i Allmänningstrakten Th: Trötta tvillingar är inte alls intresserade av att mamma är på väg att få ut deras lillasyster.

Brasilienkapitalet delades alltså upp på Custodias 12 (eller hur många de nu är) söner och döttrar.  Vi försökte pö om pö styra upp ett hus. Vi sov allihopa på en madrass under myggnätet i Custodias rum, lagade mat i det nu medfarna stormköket, bajsade i kaffeskogen och badade i Custodias kaffeho. Jag minns den tiden med oändlig kärlek. Jag minns hur vi firade första natten på riktigt golv, hur gott det var att äta mackaroner som inte smakade rök när köket till slut blev klart och hur fnitter blandades med en märklig sorg när jag insåg att vi faktiskt bodde i ett ”riktigt hus” med TV, ateljé, sängar, kylskåp, DVD, ugn och – herregud – elektrisk dusch!

TROTS ATT ALLMÄNNINGEN ÄR JÄTTEBRA,  trots att jag numera vill investera mina slantar i hönor, trots att min yngsta dotter är född här, så kan jag absolut inte säga att ”jag hittat hem”, snarare är Allmänningen till låns på nåt vis. Jag tror det är helt i sin ordning. Jag tror Custodia i sonens dröm hade rätt. Vi kommer aldrig förgifta marken med Bravo 500. Vi kommer aldrig fälla kaffeskogen för att hålla massa boskap. Vi kommer definitivt inte göra som Jesus och hålla trötta bönder vakna med Vicente Fernandez, Calle 13 och Shakira fredag till söndag. Nu låter jag säkert sådär äckligt barmhärtighets-antikolonial, men jag tänker alltid att jag nån gång ska lämna tillbaka – inte nycklar, för det har vi inga – men ägarpappren till Paolita, till Gerson, till Patty, Dayanita, Fredy-Esteban, till Allmänningsbarnen.

Och ja, jag vill fortfarande åka till Brasilien!