Äventyrare är inte modiga

Det känns fint att ni läsare hemma i Sverige (och annonstäders) läser mina inlägg och kallar mig MODIG, men jag måste berätta att det inte riktigt stämmer.  Mod är ett komplicerat ord. När är man modig? Vem är modig var? Och varför?

JAG ÄR INTE MODIG. Jag har rest mycket, fått barn med europeiska mått mätt ung och vid många tillfällen levt fattig som en liten råtta. Men jag har gjort allting frivilligt. Ingen hemsk händelse har manat fram mina handlingar och jag har alltid haft ett val. Jag har också alltid haft ett stöd OM det skulle gå åt pipsvängen. Få gånger har jag använt det stödet, men det spelar mindre roll. Det viktiga är att det är funnits där,  att jag har haft en sån där klocka/knapp/manick som folk brukar ha i filmer som man kan trycka på när det blir pressat och försvinna. En exit, en nödutgång.

JAG HAR ALDRIG TROTT ATT VARKEN UPPTÄCKSRESANDE I OBRUTEN MARK, ÄVENTYRARE SOM KLÄTTRAR UPP PÅ VÄRLDENS HÖGSTA BERG ELLER ANTROPOLOGER SOM FÄLTAR I KRIGSZONER ÄR SÄRSKILT MODIGA INNERST INNE. Mod kan lika gärna vara att välja bort att göra sådana saker, fast man vill och har möjlighet. Därmed menar jag absolut inte att det är fel med äventyr! Äventyr är livsbejakande, meningsskapande och fulla av njutning, men jag tror inte de har särskilt mycket med mod att göra. Modet inträder kanske istället när äventyret slutar vara att äventyr, när man ”inte vill vara med längre”, men ändå – av olika anledningar – tvingas vara det. När det inte finns ett bankkonto, rätt pass, fungerade demokrati och ombesörjande vänner och familj bakom en lysande exit-skylt i källartrappan.  

MODIG PERSON? Kanske min vän Jonny här i Allmänningen, som ensam tar hand om sina tre småbröder då mamma och pappa försvunnit. Kanske den ex-militär jag intervjuade en gång, som trotsade militära order genom att förlösa fienden i djunglen, en gravid gerillatjej på 17 år. Kanske den Allmänningsflicka jag känner, som snodde busspengar av farsan, tog bussen till stan för att leta upp en illegal abortklinik fast hon visste att hon kunde hamna i finkan för mord. Kanske är det modigt att, som en annan Allmäningstjej, vara 15 och bli gravid, bli utkörd hemifrån och ensam bära sitt barn, föda det, ta tre sjukt lågbetalda hembiträde-jobb för att kunna ta hand om det och aldrig visa barnet bitterheten de känner. Detta är vad jag skulle kalla mod, vilket gör mig till en ganska omodig person. Gudskelov. Att vara omodig är en ynnest få förunnad som vi måste kämpa för att alla ska ha rätt att vara! Qué viva la aventura!