DET SER SÅ MYSIGT UT. Som dom passar ihop så bra, Mari och Petronica. Bättre än en katt, liksom, som ändå bara springer iväg när den blir upplyft. Bättre än en bebis, som bara skriker och man måste akta hela tiden så man inte tappar den. Bättre än en gubbe som ”alltid tror det ska hända något mer om man skulle få för sig att krama honom”.
VI PRATADE I FYRTIO MINUTER. Om vilken borgmästarkandidat vi ska rösta på, om att Elena Romeros dotter är på smällen, om den nya Pulsar-bågen som sonen vill ha, om att Mari ska rösta på Mario, om att Julian inte vet vem han ska rösta på (dagens nödlögn eftersom han i alla fall inte ska rösta på Mario), om att det dammar så mycket på landsvägen och om att Elena Romero har problem med luftvägarna, ”till råga på allt mitt i alltihopa hon får stå ut med”. Petronica lyssnade uppmärksamt, nickade bihåll för det mesta. En gång kacklade hon till. Mari klappade henne på huvudet, då blev hon tyst.
SUPER-MEGA-COMBO!!!!!: 3 värphönor. En ungtupp. 320 svenska kronor. En bra investering. Man får gratis omelett varje dag och slipper kycklingföretagens gifter och hormoner. Sällskap på köpet. Lite trevligt kackel sådär om mornarna OCH... någon att äta upp när nöden är svår!
Vad sägs? Ska jag slå till? Ska jag inte. Ska jag. Ska jag inte. Ska jag...?
Julia Svanberg den 28 oktober 2011 03:20