Vem ska du rösta på?

På söndag är det val i hela Colombia – borgmästare och gobernadores. Det är alltid skumt, vid alla val. En känsla av tystnad, död och spackel. Det märks på människor, de går på nålar, allierar sig, är misstänksamma mot varandra, ivriga, skvallriga – vem ska hon rösta på tro? Samtidigt fläker kandidaterna ut sig med allt sitt valfjäsk, fixar partys, soundsystems, t-shirts, sprit, nya kylskåp och allt möjligt de förmår med sina jordägarpengar. Ingen pratar om förändringar. Alla pratar om pengar. Det har varit massa attentat och skjutande runt om i landet. Allmänningen med omnejd är inget undantag. Upptäckte att hela byn var omgärdad av militärpolis idag när jag skulle hälsa på min dunderpolare Jonny. Jag trodde först att det var han som var i knipa eftersom det är oklart vems marken är han bygger hus på, men de stod utstationerade överrallt i alla byns in- och utfarter, stoppade varenda bil, frågade varenda person vem de var och var de var på väg. Alex, den yngste och mest poppis kandidaten är mordhotad, berättade Paolita för mig sen. Hon jobbar extra i hans kampanj och byter om till Alex-tu nuevo alcalde-t-shirt så fort hon kommer hem från skolan. Det slog mig att jag varken idag eller igår frågade om hur det gått med skoluniformstrejken, men hon har inte heller fört det på tal. Det är som allt kretsar runt några gubbar, runt pengar, runt makt. Anhängarna vässar machetes. Motståndarna säger äsch, han bara GÖR sig mordhotad för att få uppmärksamhet och fler röster.

D HAR ÅKT TILL EN BOTANISK PARK. Jag har gått runt och tittat på den vapenrustade byn. Ingen har stoppat oss, ingen har sagt någonting, Blonda vita människor njuter på sätt och vis immunitet i Colombia, orättvist nog ska sägas. Dessutom får ju vi inte rösta så vi utgör inget "hot" för någon. Julian däremot har blivit tillfrågad sexhundratusen gånger om dagen de senaste veckorna om vem han ska rösta på. Och idag har militärpolisen frågat honom  fem gånger om vem han är, var han bor, vad han gör, hur länge han bott var och vad han ska. Puh. Och snart inträder morotslagen, ett slags undantagstillstånd under valtider då ingen alkohol får säljas och inga diskon får öppna. Puh igen. Då kommer det bli dunkdunk hela nätterna igenom både fredag och lördag på Jesus bar. Ley Zanahoria gills inte i utbygder som Allmänningen, nämligen. Dessutom är Jesus pensionerad polis så han gör vad han vill.

OM JAG HADE FÅTT SOM JAG VILLE SÅ SKULLE JAG RÖSTA PÅ STALIN. Den årliga cirkusen kommer nämligen snart. Den ser vid första anblicken ut precis som valkampanjerna. Stjärnor. Färgsprak. Smink. Löften. Men om man går närmare, in i det lilla tältet, så märker man att de faktiskt – i alla fall i viss mån – håller vad de lovar. Dom har en cirkusprinsessa som är transa. Fran och Sal tycker det är så roligt att man ser snoppen genom dräkten när hon hänger i trapetsen. Sen blir hon Shakira och mimar till Hips don’t lie. Dom har även en dvärg som inte gör någonting förutom att vara dvärg och ta emot biljettpengarna. Dom har en elak pajas som inte alls är rolig, men sen byter han om till kostym och hatt, ställer sig i manegens strålkastarljus och blåser en rökstråle genom tre rökringar utan att de gå sönder. Sen har dom inget mer, men det gör inget.