Pang!!!!!

Allmänningen by night
PRECIS SOM SÅ MÅNGA ANDRA LATINAMERIKARESENÄRER HAR D EN BILD AV COLOMBIA SOM, om inte ett farligt land, så farligare än de ursprungspittoreska turistjättarna Bolivia, Peru och Ecuador och de ”europeiska” Chile och Argentina. Mer eld, mer blod, mer knasigheter. Jag tycker alltid om att visa just Allmänningen just därför. Den ger en överaskade motsatseffekt på nåt vis – blommor, bilfrihet, ljum luft, kaffeskogar, leenden, frid...  Men Colombia har alltid en konstig förmåga att marknadsföra sig själv. För det var JUST när en nordamerikansk vän var här och hälsade på som militärpolisen under stort uppbåd beslagtog en halv hektar stor cannabis-odling på en grannes tomt. Det var JUST när en spansk kompis var här som det föll ner ett meteorit några mil härifrån, vars tryckvåg fick sovrumsväggen där hon låg och läste att spricka. Det var JUST när en svensk kompis skulle flyga fallskärm som en av markägarens vakter (av ett misstag?) sköt på fallskärmen med gevär. Det händer aldrig annars. Alltså: Det är inte farligt här. Det blir farligt när man kommer hit.
 

JAG OCH D SKULLE GÖRA ALLMÄNNINGEN BY NIGHT. Då går man till antingen till Jesus bar eller till Edelmiras affär. Jesus har jukebox. Edelmira har bara radio, men däremot har hon ett gammalt lusthus under några höga träd. Jag går alltid till Edelmira. Det är alltid likadant. Nån gubbe som dricker arguardiente. Nån flicka som pussar en pojke i mörkret. Några barn som får klubbor medans föräldrarna handlar mat som de skriver upp i Edelmiras blåa kreditbok. Edelmiras gamla röst som pratar om kaffeskogar, ledvärk och graviditeter. Låga melankoliska vallenatos på radion.  Cikador och eldflugor i träden.

VI SKREV UPP VARSIN ÖL I DEN BLÅ BOKEN OCH SATTE OSS I LUSTHUSET. Idag var det Paolitas tur med sin moppekille. Jag – som haft Paolita i huset sedan hon var 11 –  sa att jag tyckte att det var tidigt, hon är ju bara 15! D skrattade och undrade vad jag gjorde när jag var 15 och så kom vi fram till att det egentligen inte spelar någon roll i vilken småort var man är i världen, kärlekar, moppar, 15-åringar är samma överallt! Originalen också, konstaterade vi och spanade gömda i lusthusets mörker på det galna hembiträdet i dörren som skrattade och gjorde kläm-på-tuttarna gester till Paolita, på Edelmira som kärleksfullt sa tyst med dig!, som om hembiträdet vore en liten hundvalp. På Edelmiras gestalt – i rosa nattsärk i nylon – som tog ut öl efter öl ur kylboxen till Allmänningens män. Glada gummistövelmän som just kommit från bygge och odling för dagens öl och styckvis cigaretter att tända med leriga  händer.

”Vad mysigt!”, sa vi.

Just då plockade en av händerna upp något ur fickan och plötsligt hördes ett märklig ljudserie: PANG, skrammel, gapskratt.

Och två hjärtskärande skrik.

Det var D och jag. Vi hade instinktivt hoppat ner bakom lusthusets balustrad.

”Vad var det?! En PISTOL?”, frågade D.

”Vet inte”, sa jag. ”Det lät som det! Jo,  kolla, kolla, det ÄR en pistol! Fast det kanske är knallpulver?”

”Vet inte”, sa D. ”Jag har aldrig sett en pistol.”

”Inte jag heller”, sa jag.

Tänk, D har rest tre år i hela Latinamerika och har aldrig sett en pistol... förrän hon kommer till Allmänningen. Jag har varit 10 år i Latinamerika utan att ha sett en pistol... förrän D kommer till Allmänningen. Alltså, det här börjar bli mystiskt.

"GAMLA GUBBAR", SA JAG PÅ HEMVÄGEN. "VARFÖR HÅLLER DOM PÅ SÅ DÄR?"

”Äsch”, sa Paolita som lämnat sin pojkvän och gick med oss hem. ”Dom tycker det är coolt. Manligt typ.”

”Händer detta ofta”, frågade D. ”Att folk börjar skjuta sönder konservburkar precis utanför affären?”

”Nej, gud, NEJ”, sa jag. ”Det händer ALDRIG. En engångsföreteelse, kanske på grund av borgmästarvalet som är på söndag. Folk dricker så mycket då. ”

”Haha”, skrattade Paolita mot himlens stjärnor. ”Det händer hela tiden. MEST när det kommer utlänningar”, la hon till och puffade D i sidan med ett fnitter. ”Jag menar, vem vill inte impa på en snygg gringa?”