Det var en månad sen sist, men nu kom det nån igen till det hemliga huset i dalen. För den som inte vet har vi ett hemligt hus, eller, ”mormors hus” som Francesca säger. Man kan inte se det från någonstans ifrån, bara Arkitekten från sitt hö-slott. Till det hemliga huset kommer det helt enkelt bara folk. Jag vet inte hur. De bara dyker upp, någon ringer hej, jag är kompis till den och den och är i krokarna. Andra bara står där på gården. Det är roliga människor allihopa, ingen har barn, ingen vill ha barn, men alla älskar barn. Mina barn blir alltid upp över öronen förälskade. Alla – ja ALLA hittills – har nämligen haft väskorna fulla med cirkusprylar.
Idag kom D. Hon är 24 år och har en mamma i schweitziska Basel som suttit i en lägenhet i tre år och vridit händerna i oro över den försvunna dotter i Latinamerika. Just därför har D inte pratat med henne på tre år. Det ”det blir så förfärligt mycket kackel då”, nämligen. Hon sa verkligen så, och kacklade för visa hur morsan lät. Detta vet jag om D. Det var inget jag tog reda på. Hon bara sa det när hon hängde på ner till byn. Därför vet jag ganska mycket. Jag vet också att jag kommer att känna D mycket bra innan hon far vidare – en vecka, två veckor, en månad? Det fina med personerna i hemliga huset är att de blir familjemedlemmar, dom följer med överrallt, tycker allting är roligt och har inga anspråk på att se en enda sevärdhet. De vill bara vara med på ett hörn.
Salvador vet också en hel del, att såna som kommer till hemliga huset alltid har cirkusprylar i väskan.
”Mamma, får jag leka med tantens swing-bollar?”
Det fick han. Det fick dom allihopa. Ung pedagogisk barnälskare. Cirkusskola. Två lata föräldrar i gräset, varsin bärs, sol, upptagna ungar. Hemliga hus, jag älskar dig!
Julia Svanberg den 23 oktober 2011 06:22