Det här är mina barn när de går till skolan.
S – vit tenniströja, jeans, svarta gympadojer
F – vit blus med krås, knälång plisserad kjol med skärp, vita strumpor, svarta tantskor i skinnimitation.
Tja, man kan titta på dem och tycka. Till exempel att uniform är bra för att det blir lättare för lärarna att hålla reda på ungarna, att klassklyftor inte blir lika uppenbara eftersom alla barnen har samma kläder och att uniformen skapar mening och tillhörighet.
Men, snackar vi genus så... alltså: varför får Salvador ha bekväma jeans och gympaskor, medans Francesca hård kjol och tantskor? Dessutom, MÅSTE flickorna ha ett par cykelbyxor UNDER kjolen.
”I fall kjolen åker upp”, förklarade lärare E till mig.
”Vad är det fel på bara cykelbyxor när man är 6 år?”, sa jag och skrattade.
Hon skrattade hjärtligt tillbaka och var helt 100 på att jag skämtade.
Hur som helst, det fina med dessa hemska uniformskrav är att de skapar revolution. Paolita som är 15 har nyss varit här och berättat om strejken hon leder nere på byns högstadieskola. Ingen elev (förutom ”förrädarna”) kommer att gå tillbaka till lektionerna förrän skolledningen gett grönt ljus till smink, färgglada hårband, dreadlocks, piercings och nagellack. Och nix, Paolita skämtar icke. ”Det finns inga som helst vetenskapliga belägg för att man lär sig mindre om man bär mascara. Det här kan inte misslyckas.”
Håll tummarna!
Julia Svanberg den 18 oktober 2011 03:00