Custodia och snoret

Idag var Dagen då ni skulle få veta hur man rostar kaffe i Allmänningen. Hur elden sprakar bland gräshoppssång, hur bönorna hoppar och fräser på sin gamla panna, hur den ljumma röken stiger upp mot solluckorna mellan kaffekskogens blad och.... hur det doftar!  Men kaffesäsonger är lömska. Det var just frosten i Brasilien som skapade den katastrofala kaffekrisen. Och det var just det 10 timmar långa skyfallet igår natt som sabbade mitt ljuvliga kafferostningsinlägg. 1) Jag hade glömt att lägga veden under tak. 2) Jag kan inte längre känna lukten av rostade kaffebönor.   

Det var en gång nån som trodde att man slipper snor i tropikerna. Det är lögn, i alla fall i Allmänningen där väder hänger lika mycket ihop med hälsa som i Sverige. Talar man om regn så talar man om snor och just nu talar man nästan enbart om de båda. Det är ganska mysigt egentligen, för alla delar snorets börda. ”Snor!”, hälsade Paolita bakom bambustaketet i morse. ”Snor!”, hälsade jag tillbaka. I Jesus bar satt Mari, Jhon och Jesus och delade en toarulle med spritbilsgubben. På dagis snorade 12 dagisbarn och ett av dem, lilla Tatis, räckte medlidsamt fram sin kletiga bit toapapper till mig. Men dagisfröken – som har förkylningsförbud – såg däremot ut som en daggkysst rosenknopp. Hon strålade postoderparfym, nytt läppglans och log hurtigt mot 12 snoriga mammor och pappor: ”Tips! Jag fick en skitbra spruta som gjorde mig frisk på några sekunder! Och fatta, den kostade bara 12 kronor!”  Jaså den, tänkte jag och gick hem. Dom har sänkt priset.

Bogotá 2007 var mirakelsprutans tid. Dess innehåll var höljt i dunkel och mystiken tätnade av redan frälstas utsagor – den funkade faktiskt! En regnig kväll var jag och min ur-och-skur-vän på väg hem med en varsin bedrövlig influensa på gång i våra kroppar. Och där, bredvid kvartersapotekets utbud av p-piller, kiosklitteratur, tandkrämer och cigaretter, hängde ett handskrivet inbjudande A4-ark som löd: Mirakelsprutan! Endast 8000 peso!  Vi tittade på varandra några sekunder. Sen gick vi in. Bakom ett trasigt duschdraperi injicerade apotekstanten mirakeldosen i varsin skinka. Vi kunde knappt gå hem och vi kunde absolut inte sitta. Det gjorde för ont. Men vi skrattade ändå, för faktiskt, simsalabim, hade vi blivit friska! Sen åkte ur-och-skur-vännen hem till Malmö, jag hamnade i Allmänningen och det blev inte så mycket snack av på många år faktiskt. Jag hade fullt upp med nybyggeri och bebisar, dessutom hade jag drabbats av en konstig sjukdom som tog 15 minuter på toa varannan timme. En läkare trodde att min konstanta diarré var ett ovanligt, men normalt, symptom på min Illampu-graviditet. Jag litade på det och stod ut i 10 månader tills symptomen oförklarligt förvann. Men nu i somras, när jag och ur-och-skurvännen för första gången på flera år kunde titta varandra i ögonen när vi samtalade, slingrade sig pratstigen på ett oroväckande vis tillbaka till det där apoteket i Downtown Bogotá en regnig kväll 2007. Hon hade också haft DET. Samtidigt. Exakt samma symtom. Under exakt samma tid.

Jag vet fortfarande inte vad DET var. En läkarvän har sagt att starka antibiotikakurer kan sätta ovana tarmfloror ur spel, fast hon håller det helt osannolikt att det kan hålla på i 10 månader. Detta ger mig ångest.  Jag bar ju faktiskt – trots att jag inte visste det när jag låg bakom duschdraperiet - på ett barn samtidigt som jag hade DET i kroppen. Men all ångest kan hanteras om man bara kommer på med hjälp av vad. Jag hanterar min genom trädgården. Tack vare sin skapare innehåller den många helt naturliga colombianska mirakelkurer som – eftersom jag valt att anta hälsonaturistens självklara tro på Moder Jords renande förmåga – både kan få näsor luktkapabla igen och kroppar sanerade från bogotanska mirakelsprutor.

Kära Custodia. Jag älskar din trädgård. Jag tänker på dig då, när jag finns i den. Jag tänker på att du blev 97 år och att du levde här i hela ditt liv, levde av DEN. Ají, balsamo, geranio, pepparmynta, koriander, guayava, lima, vitlök, citrongräs – alla naturliga mirakelkurer som jag så ofta ignorerar. Geranion och vitlöken är borta. Hoppas du förlåter mig för det. Jag sätter ny koriander eftersom. Myntan fick jag flytta eftersom vi byggde toa över ditt örtland, men den har tagit sig igen bakom köket. Balsamon mår bra. Den står kvar i din hink och trivs som bara den, trots att den hela tiden tycks flytta sig längre och längre in i kaffeskogen (Jag är inte så bra på machete som du). Ají-busken är gladast. Du vet ditt gamla äppelträd, som ändå aldrig gav några äpplen att tala om? Där klättrar ajín för var dag närmare himlen och jag tänker att den är äppelträdets verkliga krona. För äppel, som din svärdotter säger, hör inte hemma i Colombia.Till din ära och till den uppskjutna kaffekursens minne, publicerar jag din mirakulösa kaffemedicin på min blogg (jag fick receptet av din snälle son). Atentamente/Julia

Custodias mirakelkur

Koka upp en liter vatten tillsammans med en bit panela (stelnad sockerrörssaft). Lägg i fyra kvistar balsamo, tre kvistar pepparmynta, och tre rågade skedar kokkaffe. Låt stå i fem minuter. Klart!