Min son i bräschen för bondearmén

Under självständighetskriget fick Simon Bolivars bondearmé fightas mot kolonialherrarnas skjutvapen enbart med sina enkla jordbruksredskap som vapen. Jag får alltid upp massa blod- och slams-scener i huvudet från den tiden när jag går förbi Allmänningsskolan på onsdagar. Då har de nämligen jordbruksdag. Alla eleverna är utrustade med det enda undervisningsmaterial det finns gott om – hackor, machetes och spett.

Även förstaklassarna – femåringarna – stod och bearbetade skolans odling med hackor idag. Lärare O och E gick runt och pekade på vad som behövde göras och gav tips på tekniker och grepp, medans de smuttade på varsin kopp kaffe. För en stund kände jag en oändlig beundran. Att man kan ha tillit till att sexåring fixar att göra hål i jorden med ett blytungt spett utan att spetsa foten! Att man kan lita på att en femåring fixar att luckra upp den stenhårda lerjorden med en dubbelsidig hacka utan att kötta upp pannen när hackspetsen slår tillbaka igen! Ja, den person som överhuvudtaget tror på en lågstadiemänniskas förmåga att slå av grenar med machete utan att splatcha till förbipasserande klasskompisar är – på sitt sätt – värd en viss typ av credit. Sen blänkte det till av stål i det starka solljuset och någon skrek: ”Jag är Goku!” Sen sa det: SMASCH! Jag hade känt igen rösten och blundade instinktivt, såg för min inre syn ett litet sött förstaklassarehuvud rulla och förberedde mig på att ta min son i handen och fly en garanterad lynchning. Då hojtade någon: ”Eso! Bravo! Sådär ska det se ut!” Lärare O stod och klappade i händerna och Salvador log stolt över sin avhuggna gren. Jag vinkade lite och tänkte på la macheta (liten machete) som han fick av Julians farmor när han var tre. Vi tog ifrån honom den direkt med mottot ”inga vapen i leksakslådan”. Salvador skrek förtvivlat. Farmor protesterade: ”Vadå vapen?”, sa hon och tittade skeptiskt på sitt stadsfödda barnbarn. ”Det är en macheta.” Sen högg hon sig själv i armen. ”Kolla, kolla, eggen är ju inte ens vass!”.

Jag tittade på det hårt arbetande lilla bondekollektivet på skolgården och tänkte att hon faktiskt hade en poäng. För varför ”vapen – och riskladdar” jag macheten, hackan och spettet när deras funktion enbart består av att ge liv - morötter, purjo, kaffe, frisk jord, nya träd!? Det är väl en vanesak, antar jag, och – i synnerhet – en perspektivfråga. För trots att Sveriges i särklass största ”utvecklingsredskap”  – datorn – också bär på riskfaktorer som syn – hud- och viktproblem så tar man för den sakens skull inte bort datorer från undervisningen. Men jag undrar ändå om jag någon gång kommer att uttala denna underbart kulturellt laddade fras jag hört så många gånger av Allmänningens föräldrar: vamos pa’ el monte a echar machete, mi hijo. (typ: kom med till det vilda så kör vi machete, min son). Jag hoppas det. För det har ju – trots allt – gått bra i alla tider.

På tal om riskbedömning. Vad som inte går så bra just nu är att veta vilka kryp som man får feber och talproblem av. Jag kan bara ”huggorm” och har ingen aning om huruvida denna... filur... som sitter på toaväggen utsöndrar något gift eller helt enkelt är på väg att bli en vacker fjäril. Syns inte på bilden, men den är – tatamtaram – 20 centimeter lång!

Oh tips! Just när jag ska publicera detta inlägg ser jag att Annika just skrivit om liknande tema – fast ur ett urbant colombianskt perspektiv. Timing! Och läs!