Egentligen borde vi fixa till karburatorn, men det bidde en stege upp till taket istället. Nu slipper man trampa på den stackars dörren när man ska upp och takpacka. Snyggt va? (stegen alltså, och inte den gula grodan på taket).
Och bådande.
För nu finns det plötsligt en mening med att laga den skeva dörren så att man kan stänga den från insidan och kanske till och med kunna låsa den. Och om vi nu ändå har en trappa för att kunna takpacka smidigt, så finns det ju en hel del meckande som krävs för att kunna åka så långt så att vi överhuvudtaget behöver takpacka. Laga växellådan till exempel så att 4:an går in. Och om man åker långt, så är det ju rimligt att man någon gång behöver köra när det är mörkt och då måste vi få blinkerserna att funka igen. Det skulle också vara bra att ha en bensinmätare, för vår bil bränner så osannolikt lite bensin för att vara 41 år gammal så att vi ofta överskattar den. Och eftersom Illampu inte längre får plats i sin bilstol så borde man kanske byta ut Sal och Frans bilstolar till den folkabusssoffa med tre säten som en gång satt i Pojkens bil. Men då måste vi kräva tillbaka den av grannen som fick den till låns och det hade varit jobbigt eftersom det ser så skönt ut när han sitter där och pöser varje dag efter kaffeplocket.
Men livet har alltid ett kort i bakfickan. För just då, när man blir helt trött och uppgiven och tjatar om nya bilar fast man inte har råd, så kan man alltid titta på bilden nedan. Och vips, så förvandlas den gula skrotbussen till ett vrålåk i jämförelse! Fiffigt va?
Julia Svanberg den 12 oktober 2011 02:32