Det har varit sol hela morgonen, landsvägen har åter blivit moppevänlig och så har bönorna varit på god väg att torka också. Jag pysslade därför med ett litet mellansteg i kaffeproduktionen. Urvalsprocessen består av att plocka bort svartfläckiga, konstiga och små bönor ur produktionen för att ha kvar elitbönorna – de stora, exemplariska och vita (en jag känner brukar använda detta som en lååååångsööökt metafor för att belysa de rasistiska och neokoloniala strukturer som präglar world-system-samhället :). Ur ett globalt perspektiv är detta kanske den viktigaste delen. För de kaffegårdar som exporterar slutar nämligen oftast kaffeproduktionen här. De tvättade torkade bönorna skeppas med skal och allt till rosterier i USA och Europa som tar över processen. För att kvala in i exportvärlden krävs det att varenda böna är fläckfri. Det krävs också ett visst antal kaffebuskar, ganska mycket pappersarbete och en hel del pengar. Därför är det ingen på min kaffekulle som exporterar utomlands utan säljer sina tvättade bönor till lokala rosterier eller rostar själva. De flesta gör både och. Sortering handlar alltså om vilket kaffe som ska säljas och vilket som ska rostas för eget bruk.
Det gick inte så bra att sortera. Illampu kom. Efter fem sekunder hade hon blandat ihop allting igen och efter 10 sekunder var det kaffekrig på kaffekullen. Jag räddade några bönor. Både fläckiga och vita och det får de nog förbli. Jag menar, det är ju inget fel på varken Martas eller Maria Cecilias kaffe, så man ju undra om det här ”rena och vita-bönor” – kravet mer handlar om presentation än om smak. Sen fick jag ett telefonsamtal också som gjorde att kaffet hoppade ner till en helt meningslös nivå.
Han skrek: ”Jag har en bebis!”
Jag började faktiskt skvalgråta. Det är något speciellt när gamla vänner får barn, de framkallar så himla starka känslor som mina egna ungar paradoxalt nog inte lyckas dra fram. Det är väl något sånt där fjönt-romantiskt ”tänk att vi har supit ihop och nu är han PAPPA”- över det. Jag blundade – såg framför mig den där 20-årige franske utbytesstudenten i rummet bredvid mitt -02 – och sa med bruten röst: ”Du måste lova att hålla den i handen när ni korsar Bogotás hemska skitgator.” Han skrattade, lovade och påminde om att han efter 10 år faktiskt ordnat helt acceptabla bebisrum för sig. Jag torkade tårarna och kom på vad den här bloggens första resetips ska vara – min bästis Stèves place la Huerta i kulturhuset la Cicuta, världens bästa plats för barnfamiljer på vift i Bogotá!
Megastan Bogotás främsta sedvärdhet är enligt de flesta den koloniala delen la Candelaria. Det är sån där kreativ och regnbågsfärgad stadsdel som gör sig så där bohemsnygg i reportage, men är ganska jobbig med barn (tro mig, jag har provat i två år!) - galna taxichaffisar, rånarpojkar, osannolikt hala trottoarer, iskall bergsvind och en enda lekpark precis bredvid motorvägen som dessutom luktar o-hundbajs. Men på la Cicuta finns det för ovanlighetens skull i Bogotá gott om barnvänligt grönbete. Det gamla huset är - tatamtadam!! - helt muromgärdat! Bakom restaurangborden sträcker en enorm tropisk trädgård ut sig, med gungor i träden, "ishockeyspel" (fast med fotboll då) och en lång klättervänlig träbro som leder till konstnärsateljéerna i fonden. Det finns en jätterolig kock också som heter Pascal. Och franskt kök som faktiskt (är jag fördomsfull nu?) serverar bautaportioner. Apropå detta Bogotá-tips kan jag skicka vidare till Annikas bröllopstaggar. Hon gifte sig på la Cicuta och har så fina bilder att de får mig att bli en sån som vill gifta sig för festens skull.
Julia Svanberg den 9 oktober 2011 04:32