Pojkens bil

Jo, kaffe. Det har smattrat hela dagen från grannens bunke. Jag undrade om han jobbade så flitigt för att han tänkte på alla exportdollars han kommer tjäna nu. ”Hedu”, sa han och skrattade så att det ekade över kullarna. ”Jag tänker på allt jag skulle kunna göra om jag inte varit så dum att odla de här himla buskarna. Jag tänker att jag skulle ha odlat majs istället. Mer sallad. Maniok för hela slanten. Rödbetor! Jag tänker att det då, men bara DÅ, hade klirrat till i fickan.” Jag skrattade tillbaka och nickade, fast jag bara förstår honom genom lästa fakta. Kaffe var under 80-talet vad kokan är nu – en gröda som utlovade motorcyklar, cementgolv, framtidsutsikter! Sen kom kaffekrisen. Och trots att det internationella kaffepriset nu börjat stiga igen, tjänar en bonde som inte har tillräckligt stor produktion och kapital för att nå upp till exportkraven mindre på ett kilo än vad det kostar att producera. Trots att vi själva bara producerar kaffe för egna koppar, så förstod jag en annan sak också. Att pockande kaffebönor genererar en enormt kreativ lust till att göra NÅGOT ANNAT. Julian och jag blev nämligen sjukt sugna på att sätta igång med Pojkens bil igen när vi var nere och checkade kaffeskogen.

Pojkens bil är från 1956, tysktillverkad och användes under sina glansdagar till att forsla mango och papaya i de enormt heta trakterna kring Barancabermeja. Vi fick den av en man Julian träffade hos mekanikern. Det hade varit fint att säga att han tyckte det var synd att den stod och ruttnade på en parkering, men så var det inte. Parkeringsägaren hade surnat till ordentligt efter alla år. Om vi tog den skulle han inte våga säg nåt om skulden, trodde han. Vi tackade, slängde oss på bilen som gamar och skrek som kråkor när den faktiskt startade! Efter en vecka hade vi fortfarande inte kommit överrens om var den skulle stå och vad vi skulle göra med den och till slut rullade vi ner den för branten så att vårt enda avocadoträd rök i farten. Där fick den stå mitt i kaffeskogen med utsikt mot vidderna. Sedan dess har den blivit körd av många många många barn, speciellt en okänd tioåring som kom tre dagar i streck för att gasa, växla och göra rallyljud (därav ”Pojkens bil” eftersom Francesca trodde att bilen var hans). Den har också räddat vår ekonomi flera gånger, många av motordelarna har kunnat användas till vår andra buss när den pajat. Dessutom har den räddat en bror. Sergio klädde den i mandalas, spände upp en hängmatta i mitten, bodde och verkade där i ett år och trivdes som bara den, speciellt när det regnade och smattrade härligt mot plåttaket. Sergio är slöjdare som Julian och tyckte den var så inspirerande att arbeta i, men tyvärr inte att arbeta med, förutom några roliga gubbar han och Salvador ritade med spritpenna på bensinlocket. Men nu är det dags. Det allt rostigare bilskalet ska bli något ”riktigt”. Något. VAD vet vi inte riktigt ännu. Bokhörna? Kärleksnäste? Skamvrå? Biograf? Förslag mottages så gärna!