”Om jag är militär så är du gerillasoldat!”
Huga. Idag har Salvador och Fabian lekt en colombiansk variant av indian och vit – militär och gerillasoldat – vilket inte alls är särskilt konstigt. Jag skulle bli orolig för den unge som inte lyckats snappa upp något från den halvsekellånga väpnade konflikt som präglar allt från nyhetssändningar, kvällssoffor och såpoperors intriger till militärer live i gathörn, längs vägkanter och i värvningsbilar. Där vi bor har det inte varit oroligt på många långa år och barns uppfattning om konflikten här kan inte jämföras med krigets bloss-platser, men som man säger: el campo es el campo, landsbygden är landsbygden. Hälften av bygdeskolans barn (jag har fört statestik) har farsor ute i fält, pappor som kommer hem någon gång var tredje månad, tar med sonen på fotboll eller glassköp, sticker iväg igen, men finns kvar som suddiga hjältar i små huvuden. Precis som i de flesta väpnade konflikter bottnar stor del av värvningen i fattigdom och bristande pluggmöjligheter. För 18-åriga nyblivna farsor är valet mellan de två alternativen - hackan och k-pisten – inte särskilt svårt. Hackan ger ett monotont liv med osäker utdelning, några pesos på söndagens grönsaksmarknad och möjligtvis ett lite större tillskott i oktober om kaffesäsången slår ut väl. K-pisten i sin tur ger en liten, men regelbunden lön och dessutom en status som går om bondens med tusen procent. Så att mammor kan säga: ”Lilla gubben, pappa är borta för att han riskerar livet för vårt land.”
Det är väl därför Fabian ville vara militär, medans Salvador – som inte har någon personlig relation till något av begreppen – gick med på att vara gerillero. Francesca fick inte ens vara med. Hon försökte med bortrövad prinsessa, men det gick icke.
”Det finns inga prinsessor i djunglen! Dom bor i slott ju!”.
Jag väntade med en mix av ont i magen och ful-fniss på att hon skulle säga ”då är jag Ingrid Betancourt!” (Colombo-fransyskan är FARC’s kändaste kidnappningsoffer och fritogs 2008 efter sex år i fångenskap), men så långt har hennes sex-åriga kunskaper om det land hon lever i inte nått. Istället hämtade hon Illampus veterinärskit för att vara doktor. Det hade funkat utmärkt om bara Fabian och Salvador hade hittat två pinnar med perfekt k-pistform istället för en.
Jäklar. Jag undrar ibland hur barnen kommer att påverkas när de inser att det pågår ett riktigt krig i landet de bor. Kanske inte mer än svenska barn i och för sig. Trots att krig är ”långt borta” både i Sverige och i Allmänningen så slinker det fram ändå. Om det är via film, farsor, dagspress eller flyktningförläggningar spelar nog mindre roll, liksom om det är ”militär och gerillasoldat”, ”tjuv och polis” eller (tar jag i nu?) ”rödavitarosen” som leks. Lek både uttrycker och hanterar!
För den som vill kolla bra ohollywood-film om Colombias väpnade konflikt kan jag tipsa om Carlos Cesar Arbelaez prisbelönade Los colores de la montaña (eng titel The colors of the mountain) från 2010 som berättar om ett gäng ungar i en krigsdrabbad bygd. Paramilitär, gerilla, politiska mord, flykt och landminor skildras på det där sorgligt självklara sättet som bara kommer fram ur barns perspektiv. Men att filmen även bär på ett gruvligt vacket budskap är också det lilla perspektivets förtjänst: att ett liv i krig inte bara handlar om krig.
Julia Svanberg den 2 oktober 2011 03:21