En ganska vanlig dag, förutom att vi firade Julians återkomst med pizza i byns gatukök.
På hemvägen stannade vi till vid floden. För att titta på vattnet. Tänka lite. Prata resor, husprojekt... och colombianrädda ekuadorianska poliser. Dom är ju inte alltid roliga. Salvador letade förgävas mack-stenar och vi deppade lite. Tills den här halvpatetiska, men alltid uppiggande refrängen som jag alltid glömmer upphovsman till sprakade igenom mörkret som ett trollslag:
Traigo la contra,
La pura contra
Para la amada mía
Tabaco y ron
Jag har med mig motgiftet
Det rena motgiftet
Till min älskling
Tobak och rom
Så fick det bli. Den ensamma affären (läs baren, här är alla affärer även barer) ligger precis vid floden. Trots att det är 20 minuter till närmsta hus är det alltid något uppstyrt. Två tonårskillar med moppar som drack guarapo i fred för morsor, en storfamilj på 60-årskalas och två campare från Bucaramanga som köpt pilsnerkorv och gjort upp eld.
Även för oss fick det alltså bli camping till tre barns gränslösa sprallighet (tänk vad en sentimental gammal cumbia kan göra!). Men klockan halv nio sov vi alla som grisar under de gamla bilfiltarna.
Klockan halv sex den gryende morgonen fick floden en skön syn.
Tadaaaam!
Morgondusch. Klockan sju var vi hemma och back in buisness igen.
Julia Svanberg den 1 oktober 2011 05:08