Jag vaknar av kylskåpet. Jag bytte till mig det mot en kaffekokare jag fick som tack av Magnus Linton för ett lägenhetslån i Bogotá för många år sedan, vilket var ganska orättvist mot den fina kaffekokaren. Det frustar, stånkar och låter som den gamla generatorn på byns sjukhus. Barnen sover fortfarande, som kattungar med Francescas fot i Salvadors armhåla, Illampu i ett osannolikt sicksackmönster under och över deras kroppar och det tar flera nyvakna sekunder innan jag fattar vad jag hört – ELEN! Upp med dörren, kisa mot den starka morgonsolen och se..... en sjungande kerub. B-A har klättrat upp i min elstolpe med sin tunga kropp och besjunger morgonen med len röst.
"Vem ringde?, frågar jag."
"Arkitekten, säger han och så skrattar vi för vi vet båda vad som är så roligt."
När elen går är det ”stadsfolk” som slänger sig över mobilerna. Jag är i och för sig ingen urban människa i bemärkelsen storstad (född Karlshamn), men här är jag det, i alla fall det gäller el. Uppväxt med mottot: Tänd lampan när du läser så du inte förstör synen! Här sitter de flesta i ständigt halvmörker och nystar garn, virkar väskor eller läser läxor. Det sorliga är att de inte gör det för att spara miljö utan för att spara pengar, medans de som flyttat in (som exempelvis jag och Arkitekten) har någon slags romantiskt bondebild i bakhuvudet att det ”är mysigt” utan el. Ändå är det vi som är de första att slänga oss på telefonen när elnätet faller.
"Men vänta, du hänger i min stolpe. Är det vårt fel?"
B-A är snäll idag.
"Nä, säger han, sänker rösten och nickar mot grannen borta på kullen mitt över. Det är nog Arkitektens. Man har ju hört, att han byggt ut..."
Det blir ofta såhär när det gäller elen. Utpekande och anklagande sådär. Egentligen tycker jag att det är elbolagets fel. Vi betalar ju för en tjänst och då är det deras ansvar att bygga ut nätet. Men det säger jag inte till B-A. Han är ju elbolagets man och kanske inte kommer nästa gång...
Julia Svanberg den 29 september 2011