Det är visserligen lugnt väder och de bästa förutsättningarna för en tur på Andamanska havet. Men det pirrar ändå i magen på väg ut på öppet hav. För just idag är det snorkelpremiär för femåriga Engla och hennes syster Ester, nyss fyllda tre.
Vi har med operation övertalning lyckats få dem att lämna den ombonade världen av bassängklor och plastkrokodiler för att ge sig i kast med »the real thing«. Idag ska de snorkla i anständigt snorkelvatten, närmare bestämt på korallreven vid Koh Rok utanför Koh Lanta.
Vi gör en snabbscanning på båten och konstaterar att det är en del andra barn med. Åldrarna varierar från tre år och uppåt. Eller rättare sagt: Två barn är i treårsåldern, ett är fem år och fyra av barnen är kanske uppskattningsvis mellan åtta och 14 år.
Hittills har de alltså föredragit poolens trygga tillvaro, men som dykande föräldrar tycker vi att det är dags att öppna deras ögon för en ny värld.
Koh Lantas landskapskonturer försvinner i horisonten och svarta skuggor under den grönblå vattenytan avslöjar att här finns det koraller. Och ett friskt korallrev betyder i regel ett färgsprakande marint liv.
En bildkarta över tropiska fiskar har skickats runt under båtfärden, och en viss förväntan har byggts upp bland barnen.
»Kommer vi att se den här? Papegojfisk, den ser kul ut! De ser ju ut att ha näbb.«
»Ja, den är bra att ha när papegojfisken ska äta av hårdkorallen«, säger jag pedagogiskt.
»Det är papegojfiskens bajs som hjälper till att bygga de fina vita stränderna som finns runt korallöarna.«
Båten lägger till i kanalen mellan två öar och pulsen går upp. Allt går lugnt till, men lite rörigt blir det när mask, snorkel, armpuffar, flytväst och fenor ska på plats.
Den paradisliknande inramningen gör allting mer lustfyllt. Här behövs det definitivt ingen övertalning för att få barnen att hoppa i vattnet. Däremot vill treåringen, inte helt oväntat, ha vare sig mask eller simfötter på. Att hänga på mamma i flytväst går dock utmärkt.
Femåriga Engla ska snorkla helt själv utan armpuffar, ett eldprov som vi är osäkra på hur hon ska klara. Det är en sak att snorkla runt i en vågfri pool med kanter. Vi bestämmer att hon är redo. Plask!
Englas små fötter rör sig snabbt och rytmiskt och hon far fram som en liten motorbåt i vattnet. Ansiktet är hela tiden vänt nedåt. Ibland stannar hon nyfiket upp för att undersöka det hon ser under ytan.
Plötsligt kastar hon upp huvudet, släpper snorkeln och skriker:
»Mamma, mamma! Clownfiskar! Där i anemonerna! Och kolla, kolla, vilken söt blåsfisk! »
Jag simmar dit med Ester i släptåg. Hon bubblar av skratt när hon gungar runt i sin flytväst. Alla hjärnspöken om skräckinjagande hajar är som bortglömda.
»Titta på stimmet! De svart- och gulrandiga fiskarna är sergeantmajorer, eller jag brukar kalla dem för AIK:are«, säger jag.
»Åh, havet är kul!«, tjuter barnen.
Jag är beredd att hålla med.
Ett drygt år senare får Engla möjlighet att fortsätta snorkelskolan, nu på en resa till södra Egypten.
Utspridd som ett pärlband i öknen ligger Red Sea Diving Safaris dykcamp i Marsa Shagra. Kulissen påminner oss om en blandning av Star Wars, Barbapapa och Tusen och en natt. Beduintälten nere vid stranden fanns här redan för tjugo år sedan för dykpionjärer som ville utforska de jungfruliga korallreven i Röda havet.
In på knuten, bara hundra meter bort från matsalen, finns det friska, intakta, färgsprakande mjuk- och bordskoraller – med ett massivt och levande liv av papegojfiskar, trumpetfiskar, krokodilfiskar och lejonfiskar. Det är bara vi, några andra dyk- och snorkel-entusiaster – och havet.
»Var det en vitfenad eller svartfenad revhaj som vi såg?« frågar Engla (som nu hunnit bli sex år).
Barnen tecknar ner dagens stora iakttagelser i sina hemmagjorda loggböcker.
»Det var en bebis, eller hur? Visst?« utbrister Ester (numera fyra år).
Vi har bara varit här en dag och barnen har redan träffat på en blåfläckig stingrocka, en muräna och en svartfenad revhajsunge på en halvmeter, som kryssade mellan deras fötter i lagunen innanför korallrevet.
Vi vet att bebishajens föräldrar förmodligen finns någonstans där ute. Och som rutinerade dykande föräldrar har vi dykt med avlägsna och betydligt större släktingar. Vår erfarenhet säger att de ytterst sällan utgör något hot mot oss.
Dagen efter är vi på väg till marinparksområdet runt Dolphin House. Revet ligger ute till havs och sannolikheten att träffa på vilda spinnardelfiner är stor. Revet fungerar som hem för flera familjer och flockar. Här sover delfinerna om natten, här föder de sina ungar och här lär de dem att jaga. Som mest har man sett runt tvåhundra delfiner på plats samtidigt. Ibland ser man bara fem stycken, ibland ser man inga delfiner alls. Naturen och vilda djur är oförutsägbara.
Lagunen i ytterrevet skyddas av ett bojsystem där den röda bojlinjen längst in inte får överträdas av snorklare. Den vita en bit längre ut får inte passeras av dykare – delfinerna kan bli skrämda av luftbubblorna. Båtarna ankrar ytterligare en bit därifrån, och efter klockan två på eftermiddagen får varken dykare eller snorklare vara i närheten av den skyddade zonen, delfinerna ska få vara helt för sig själva. Båtfärden ut till Dolphin House tar ungefär en timme. Det är ett äventyr med stora rullande vågor. Och när vi kommer ut på öppet hav blir barnen, som med bred marginal är de yngsta passagerarna, sjösjuka.
»Titta på horisonten!« uppmanar en av de vänliga egyptiska dykkillarna. De andra springer och hämtar papperskorgar, vatten och lime som barnen kan skölja munnen med.
Men det är lättare sagt än gjort. Minstingen Ester, 4 år, ligger utslagen på britsen – helt vit i ansiktet och med håret indränkt i kräk. Jag stryker henne försiktigt över pannan och kramar skamset hennes hand. Känner mig som en urusel förälder. Förutom en dansk familj med sin elvaåriga dotter består de andra gästerna av ett rutinerat dykargäng från Holland; som av erfarenhet vet vikten av att ta plats i den första gummibåten mot revet.
Barnen ska dock snart bli som pånyttfödda. När vi närmar oss Dolphin House dyker ett tiotal delfiner upp och cirklar lekfullt runt fören. Äldsta dottern har nu gett sig den på att hon ska snorkla, fast vi befinner oss långt ute till havs, och det går sjö när vi lägger till vid det skyddade revet. Febril aktivitet ute på däck när alla ska på med mask, snorkel och fenor ...
Ester nöjer sig med ett uppfriskande dopp, som ger henne nya starka sjöben. Tillsammans ser vi hur hennes sexåriga storasyster Engla och pappa Christian åker i väg med den andra dykgummibåten för att ta sig till lagunen, där delfinerna vanligtvis håller till.
När deras gummibåt når dit har delfinerna dessvärre redan tröttnat och gett sig ut på matjakt i havet, berättar holländarna som lyriskt återger sitt eget möte med spinnardelfinerna.
Engla är salig ändå. Hon får snorkla på ett ytterhavsrev med de vackraste eldkoraller, hon får se en mäktig simmande havssköldpadda och ett helt färgspektrum med olika arter av marint liv i det klaraste vatten. Känslan av att låta barnen få ta del av den magiska undervattensvärlden är obeskrivlig: När den är ren, frisk, intakt och så välmående som den fortfarande är här.